”Jag lovar att jag inte har en aning om vad som hänt med pappersrullen.”
– om historia, vägar och val. Och allt som gör det mödan värt.
Ibland när man (läs: jag) lyssnar på och läser diskussioner om patriarkat blir man (läs: jag) lite förtvivlad över att termen används så lösryckt. Och inte minst för att termens faktiska innebörd och stora användning inom forskningen undermineras i förhållande till samhällsdebatten. Jag minns inte vems föreläsning jag satt på när jag i kanten av mitt block kladdade följande:
”Patriarchy is the context, never the cause.”
Patriarkatet är kontexten, aldrig anledningen. Det tycker jag är oerhört viktigt att minnas när man diskuterar genusfrågor. Anledningen till orättvisor mellan könen beror inte på patriarkatet utan på aktörerna – på oss. Lösningen är därmed heller inte att ”krossa patriarkatet” utan att förändra oss själva. Det var bara det jag ville säga.
Just nu är det mycket inomfeministisk debatt om hur man ska se på kvinnan. Kvinnor som inte är vit medelklass kräver utrymme i diskussionen, och en diskussion som inte utgår från kvinnan som vit, hetero och medelklass. En diskurs som tillkännager att det inte bara finns en sorts kvinna och en sorts kvinnlig upplevelse. Historiskt sett är liknande krav relativt nya (det vill säga, de hör till de senaste 30 åren) och av allt att döma väldigt betydelsefulla. Kvinnligheten lyfts bort från biologin och blir kontextuell – från kön till genus. För mannen blev detta gjort redan i de allra tidigast historiska källorna vi har. Platon, Aristoteles och grabbarna talade om olika sorters män med förbluffande mycket intersektionalitet i sina diskussioner. Det fanns många olika slags män. De såg olika ut, betedde sig inte likadant och kom inte från samma ställe. De var män på olika sätt. Under medeltiden blev det ännu tydligare med monasticismen: somliga supermanliga män levde i celibat och hade tonsur – andra supermanliga män var krigare och hade brynja. Olika manlig ideal som uppmärksammades och diskuterades. I ett av vår tids mest välkända citat menade Thomas Jefferson att ”all men are created equal” och försökte därmed ena alla män (som var vita invandrare i USA) i tron att de var lika – vilket visar att den tron inte var alldeles självklar (ens för ”vita invandrare i USA”).
Kvinnor å andra sidan, har konsekvent beskrivits som ”de andra”, en tämligen homogen massa av folk som inte var män. Diskussionen bland svenska feminister just nu är därför toppen. Den behövs, om vi säger så.
Men, med risk för att låta som någon av de-där-ni-vet-vilka, är det i diskussionen om de olika kvinnligheterna oerhört viktigt att inte positionera den diversifierade gruppen kvinnor mot en homogen grupp män. Det vill säga; vi får inte glömma bort att det finns lika många olika sorters män som det finns olika sorters kvinnor, att klass och etnicitet samverkar med genus oavsett kön. För i de feministiska diskussionerna finns det alltför ofta bara en sorts man; den vita, kränkta medel/överklass, kvinnoförtryckaren. Och jag misstänker att det är i den diskursen väldigt många ganska vanliga människor, inklusive jag själv, inte längre känner igen upplevelserna och beskrivningarna och verkligen inte känner att feminismen kan föra deras talan.
(Utan inbördes ordning)
1: Strumpbyxor behöver man dra på sig när det är för kallt för att gå barbent; de är en indikation på skitväder.
2: Det går inte att se åt vilket håll de ska sitta förrän man dragit dem hela vägen upp.
3: Tunna strumpbyxor har en relativ överlevnadschans vid påklädning från fot till lår på under 25%.
4: Har man fått på sig dem åt rätt håll är garanterat ena benet snurrat vilket framåt eftermiddagen kommer att skapa blodstoppning i låret.
5: Vanliga strumpyxor ger inte alls en vacker femtiotalsfigur utan skär av magen på mitten så att den undre delen ser ut som om man var gravid och den övre blir till två extra boobs.
6: Strumpbyxor som ”håller in på de rätta ställena” är till för folk som ska stå hela kvällen, för så snart man sätter sig och den övre kanten väl börjat rulla ner, inte bara blottläggs magkorvarna – de multipliceras med roten ur strumpbyxans Denier.
7: Av ren djävulskap kaser strumpbyxor ner fem centimeter i grenen.
8: Om strumpbyxorna gått på rätt och sitter snyggt har de ofelbart ett litet hål på vaden och kommer att repa upp sig så snart man inte längre hinner byta.
9: Effekten av strumpbyxor som ger platt mage är att magen viks ner över troskanten.
10: Har allt gått bra ligger det en liten, liten sten i strumpbyxans fot som är osynlig tills man fått på sig strumpbyxorna, skorna, jackan och gått ut, och som inte låter sig avlägsnas med mindre än att man korvar av sig strumpbyxorna och börjar om från början igen.