– om historia, vägar och val. Och allt som gör det mödan värt.
Ok. Jag har gjort det. Sonen började skolan och fick hem de första böckerna och jag bah SCHABANG! Plastade som om jag aldrig gjort annat! Inte en enda jävla bubbla! Perfekta hörn! Det finns inte bättre plastad första bok i hela världen!
Och vem sa att 10 år på universitet inte skulle betala sig? Vavava?
I min kalender:
I verkligheten:
Jag behöver en sekreterare.
Mitt paper har blivit antaget till Gender and Political Culture-konferensen som ska hållas i Plymouth! Hurra!
Nu ska jag bara hitta någon som betalar för det…
I dag är det CFP deadline for Gender and Political Culture. Två av de bästa genushistorikerna jag vet ska vara keynotes och jag vill så vansinnigt gärna åka. Egentligen har jag förstås inte tid och med största sannolikhet inte råd. Men man måste försöka. Right? Och är det så att mitt paper inte antas (vilket förstås är fullt möjligt, de lär få en fasansfull massa proposals) så behöver jag inte gråta så länge.
Och så har jag blivit accepterad till St. Andrews i år igen! Förra årets konferens var en av de bästa jag någonsin varit på, och även om alla presentationer (yees, alla!) var riktigt bra hade löftet om äkta skotska scones med clotted cream och jordgubbssylt varit nog för att locka mig tillbaka…
Ni vet när man sitter och förbereder en föreläsning och möjligen är lite stressad och tankspridd och så den där triumfen när man hittar stavfel redan innan man står framför publiken? Jag kan säga att den triumfen känns särskilt stor om man skrivit kuktur istället för kultur.
Jag fick en fantastiskt vacker tavla av Tilda på mors dag. Den passar perfekt med både färgsammansättning och stil i mitt arbetsrum. Dessutom föreställer den ”ett väldigt smutsigt fönster” och är därmed helt överensstämmande med de övriga fönstren.
Men ni vet säkert hur det blir. Man tänker att man ska spika upp den direkt och sen hittar man inte hammaren/spiken/tavlan/väggen just då och så tänker man att man gör det snart och vips har snart förvandlats till veckor och man börjar skämmas. Efter ett misslyckat försök, som jag inte närmare vill gå in på, att tejpa upp den skaffade jag i förrgår äntligen sånna där specialspikkrokar för tavlor. Idag beslutade jag mig för att spika upp den.
Men så låg hammaren på nedervåningen och så blev det så där jobbigt igen. Men så tänkte jag att nej nu ska tavlan upp. Jag hittar något annat att slå med. Så svårt kan det ju inte vara. Vis av en erfarenhet jag inte heller vill gå närmare in på men som möjligen involverade blodutgjutelse vet jag att man inte bör spika med handen. Särskilt inte på sånna där specialspikkrokar. Så jag tog en pennhållare. Det gick ganska bra i början men sedan fastnade specialspikkroken i pennhållaren, lossnade med ett plurp ur väggen och föll till just det där stället på golvet där jag grovt räknat 0,5 sekunder senare satte min fot. Som tur var hade jag redan på morgonen satt min fot i en toffel och att peta loss specialspikkroken från toffeln var betydligt enklare än vad jag vill minnas att det var att pilla loss sånna ur foten. Så jag tog en träklabbe, som jag inte kan förklara vad den egentligen gjorde på arbetsrummet mer än att den är långt ifrån det konstigaste jag hittat på min mans skrivbord, vilken olyckligtvis var mjukare än väggen varpå specialspikkroken efter några välriktade slag fastnat i vedklabben.
Här skulle kanske många gett upp, och jag måste erkänna att det var nära för mig också, men jag är en principfast kvinna och efter att fått loss specialspikkroken ur vedklabben var det liksom inte längre ett alternativ att gå ner efter hammaren. Så jag tog en nitapparat. Den var betydligt bättre på att nita än att spika. Medan jag hade en strategisk paus för att begrunda huruvida min kaffemugg, kameran eller en flaska Chablis skulle vara bäst såg jag en korkskruv som jag i all hast beslutade mig för att prova först. Utan att tråka ut er med hur mina naglar eller väggen ser ut nu kan jag åtminstone stolt presentera min dotters konstverk upphängt på väggen (utan hammare)!
Nu när jag kommit hem från Glasgow och försöker summera vad som sades blir några trender inom den genushistoriska medeltidsforskningen väldigt tydliga.
* Betoningen i dagens forskning ligger på genus och avståndet från den tidigare kvinnohistorien blir större allteftersom fokus flyttas från kvinnorna till relationen mellan kvinnor och män.
* Mycket av det så att säga grundarbetet är gjort. Det finns numer ett tämligen välutvecklat narrativ där kvinnor finns med. Det betyder att man som forskare kan börja ställa helt nya frågor till materialet – frågor som kan få svar tack vare tidigare forskares studier.
* Genom att inte begränsa sig till traditionella källor samlade av tidigare historiker under en era mycket influerad av det samtida patriarkatet hittar dagens historiker nya aktörer. Det kan exempelvis handla om att upptäcka politiskt maktspel i privat brevväxling.
* Tidigare teoriers dikotomi ifrågasätts. Hur relevant är begreppsparet formell och informell makt om både män och kvinnor var representanter för sin familj och samhället kollektivistiskt? Borde man tala om privat kontra offentlig sfär för en tidsperiod där ingen så att säga går till jobbet och där de rikaste i samhället mycket sällan hade bara en bostad?
Det finns (tack och lov!) fortfarande väldigt mycket kvar att göra, men efter Glasgow känner jag mig oerhört stärkt och peppad beträffande att trenderna överensstämmer med vad jag ser i mitt eget material. Dessutom var det upplyftande att lyssna på så många olika vinklar, så många olika synsätt och ändå kunna se några gemensamma drag.
Lite kaffe på det bara.
Vi kan ju säga som så, att planen än så länge är bättre än själva utförandet.
Och så skulle jag behöva en knapp för ”intellectual comments”.
Hit och dit och tillbaka igen 