Vardagslivet

Flygande underkläder

Min man och jag diskuterade på förekommen anledning huruvida Flying Underwear är ett legitimt Kung Fu Ninja vapen. Jag antar att det beror lite på hur länge underkläderna i fråga varit i aktiv användning.

Vardagslivet

Nu är det dags att städa!

Min högt vördade älskade make har tagit med sig barnen till simhallen. Jag är hemma och ska städa. Jag ska bara dricka en kopp kaffe först. Och skriva lite på bloggen, svara på några mejl. Och äta upp en oroväckande stor bit av gårdagens chokladkaka.

Men sen så. Sen ska jag städa så det ryker om ‘et! På ett bra sätt alltså. Riktigt snart.

Yep.

Jag är taggad.

Nu. Alldeles strax.

Jag ska bara…

Kulturkrockar · Vardagslivet

Finnar har liksom inget mellanting

Igår beklagade jag mig inför min högt vördade make i vad som nog borde betraktas som tämligen generaliserande ordalag angående att finnarna har något jag vid tillfället benämnde det kanske inte helt nyanserade ”absolut-fkn-noll” social kompetens. Inget chit chat. Inget leende. Inget kontaktsökande.

Idag träffade jag en ung man i mataffären som inte bara bubblade över av chit chattande och log så ofta att jag började misstänka en neurologisk ansiktsdefekt utan också lyckades fyra av det alltigenom klassiska käytsä usein täällä (ung. kommer du ofta hit) i Citymarkets parkeringshall till vilken han till synes fullkomligt ovetande om konceptet ”personal space” följde efter mig.

I Sverige brukar vi säga att lagom är bäst. Det är det också.

Vardagslivet

Ett steg närmare en crazy cat lady

Det är ju ingen hemlighet att jag är så nära en crazy cat lady som man kan komma när man har familjemedlemmar som inte är katter.

Så sitter jag ute i trädgården och korrekturläser en artikel som måste lämnas in senast nyss och hör någon av katterna mjaua vänskapligt någonstans. Självklart gör jag vad varje crazy cat lady skulle ha gjort. Svarar. Genom att mjaua.

Jag: Mejuuhu.
Katten: Mrrooo.
Jag: Mjauoo?
Katten (lätt indignerat): Mrraoo!

Det är väl ungefär här i den djuplodade diskussionen med katten som jag ser grannen som höll på och påtade i trädgården på andra sidan planket och som liksom stelnat till och med blicken sänkt så tyst som möjligt försöker avlägsna sig. Men jag har typ kattlika sinnen och upptäcker honom förstås. Ha! Vad trodde han egentligen? Jisses vilka konstiga människor det finns asså.

Historikerns historier · Vardagslivet

Liten i en stor värld

Jag tror att människan alltid har känt sig liten i den stora världen. Jag tror också att det är en av de största anledningarna till varför vi har religion.

Att vi är små i den stora världen hade säkert inte varit ett existentiellt bryderi om det inte samtidigt vore för att människor tenderar till att sitta och fundera över det. Och dessutom – och det här är det viktigaste – uppfatta det som ett tecken på ensamhet. Idag talar man om hur världen krymper. Alltså inte rent fysiskt, men i den betydelsen att det inte längre tar en livstid att resa till Sydafrika, att vi ständigt får information om vad som händer runt om hela världen och att internet har givit oss en möjlighet till omedelbar kontakt med någon på andra sida klotet.

Om världen krymper borde människan i förhållande till världen bli större, men tvärtom är det bara fler och fler som känner sig små och i förlängningen ensamma.

För idag är det inte längre lika självklart att känna sig som en del av något, trots att hela världen ligger för våra fötter. I historieskrivningen brukar man tala om mikrorum och makrorum. Mikrorummet är i motsats till vad nutidsmänniskan kanske tror inte rummet med mikron, utan en enskild människas närmaste rumsliga enhet. Den världen där man kan röra sig, som man känner till och som man har en (företrädesvis) förstahandsuppfattning om, som man har erfarenhet av. Makrorummet är världen utanför, men är inte begränsat till den fysiska världen utan kan inkludera exempelvis himlen eller rymden och där möjligen bosatta varelser.

För några hundra år sedan var en enskild människas mikrorum inte tillnärmelsevis lika stort som det är idag. Det sträckte sig kanske inte ens utanför den egna byn. Men den grupp av människor som den enskilda individen identifierade sig med var betydligt större i förhållande till mikrorummet. Kanske såg man sig som en del av byn – en del av hela mikrorummet? Allra minst var man en del av en släkt, man tillhörde en gård och en familj. Idag är storleksskillnaden mellan mikrorummet och den där gruppen man känner sig som en verklig del av fullkomligt enormt. Släkterna är upplösta, familjerna splittrade och individen står själv. Liten och ensam i ett gigantiskt mikrorum.

Kanske det är därför som vi nu ser en ökning av nationalism? Syntetiska grupper för att fylla ut mikrorummets tomhet? För vad ska man göra när man helt plötsligt inser att man är så liten att man nästan försvinner, att det egna jaget inte är stort nog? När man uppfylls av alltings storhet men krossas av att man är ensam däri?

Man ska för ett ögonblick skjuta undan sitt eget jag och se alla andra ensamma själar runtomkring. Säga hej till den där grannen man plötsligt inser har bott där i fyra år utan att man vet vad hon heter. Tacka busschauffören när man stiger av bussen. Sluta ha dåligt samvete för att man inte kontaktar sina gamla vänner tillräckligt ofta och istället njuta av dem man har omkring sig.

Och man ska ta en stor kopp kaffe, gå ut i trädgården och känna sig trygg i vetskapen att det där med att vara liten faktiskt inte måste betyda att vara ensam om man inte vill det.

Kulturkrockar

Dagens finska: forntida njurar

Det är banne mig inte lätt att vara svensk historiker och ha en katt med njursvikt i Finland.

Således bör man för att underlätta för alla inblandade skilja på

munuaisten vajaatoiminta – njursvikt

muinaisten viattomia – forntidens oskyldiga

Nyhetsplock · Vardagslivet

Att vara stolt över sin kropp

Om ni inte orkar läsa fler inlägg om kvinnokroppar ska ni bara läsa den fantastiskt smarta Vitnos.

Om ni orkar läsa ännu ett ska ni också läsa det här:

Alltså: Av någon anledning som är långt ifrån historiskt förankrad finns det idag en uppfattning om att om vi bara lär folk att titta uppskattande även på kvinnor som är av den lite rundare sorten så är det ett tecken på att världen är på rätt väg. Rent historiskt sett är det nya smala idealet bara en trend bland många andra. För hundra år sedan gillade man stabbiga brudar, för två hundra år sedan var det trådsmala midjor som fick det att klicka och för fyra hundra år sedan kastade man långa blickar efter de där som vi idag skulle kalla tjockisar utan en chans i världen att få något. Det är liksom inget nytt och spännande med att det finns ett smalt ideal idag och det är precis lika blasé att morgondagens ideal är snäppet större. Världen goes on liksom.

För vad är det egentligen vi vill? Att även mulliga kvinnor ska få vara sexobjekt? Miljoner män vet redan att mulliga kvinnor är sexigt. Det är inte problemet. Problemet är att kvinnokroppen återigen ställs i fokus som ett objekt – någonting att titta på och tycka till om – istället för vad man kan göra med den. I ett icke sexuellt syfte alltså.

Jag är inte så stolt över min hängiga mage. Efter två graviditeter är magens hud och muskler inte riktigt i det skick de var när jag dansade magdans några timmar varje dag. Min kropp är heller ingen maratonkropp och mitt personbästa på löpning är väl i runda slängar två kilometer på 30 minuter och därefter en återhämtningstid på strax under två veckor. Men jag är helt grymt stolt över att den här kroppen har burit och fött två barn! Jag är sjukt stolt över att jag kan vispa grädde med ena handen och steka pannkakor med den andra. Samtidigt. Jag är lycklig över att de här benen orkar ta långa skogspromenader med de där två barnen och jag fascineras över hur min kropp liksom tycks skapa en aura av trygghet där ledsna barn får återhämta sig.

Det är inget fel i att vara snygg. Det är heller inget fel i att njuta av uppskattning från män för att man är snygg. Men det är ganska befängt att tro att man ska slå sönder nedvärderande kroppsbilder och döda idealhetsen och kroppsfixeringen genom att posera naken.

Historikerns historier · Vardagslivet

Första kvällen i St. Andrews

Idag har verkligen varit en resandets dag. Först flyg Helsingfors – Arlanda, sedan Arlanda – Edinburgh. Därifrån med världens trevligaste taxichaufför som gav mig sitt kort och uppmuntrade till att ringa när som helst vad än jag behövde – till exempel skjuts till St. Andrews – för jag är ju historiker och gillar gamla grejer och han är pensionär *wink* *wink* till Pepperberry i Edinburgh och ett stort hål i månadens budget i form av en rejäl kasse nya, vackra kläder. Därifrån till tågstationen och vidare mot Leuchars (uttalas Loochars) underbart pittoreska station och med en taxichaufför som fann det nödvändigt att påpeka att han inte var alkoholist in till St. Andrews.

Och här är så vackert att man får lust att dra på sig en lång frasande klänning ännu oftare än vad jag annars får lust med det och gå ut på klipporna mot havet med katedralsruinen bakom sig och fladdra med håret och längta efter något samtidigt som man håller det sidenband som borde pryda ens stora hatt i en hårt knuten näve.

Men det finns två saker jag har svårt med. För det första äger universitetet typ allt i hela St. Andrews. Allt. Av detta faktum följer att det knappt finns en käft över trettio år att skåda. Min närvaro höjer medelåldern på vilket ställe som helst. Det är lite deprimerande.

För det andra älskar alla de där unga hippa universitetsfjollorna att jogga. Överallt är det någon trendig ungdom som flåsande svischar förbi. Faktum är att jag har sett fler joggare än folk över trettio. Det är mycket deprimerande.

Vardagslivet

Det här med klematis

Jag älskar klematis. Även om jag förstås också är förtjust i Clematis medeltidspuben där det möjligen i min ungdoms dagar förekommit dans på borden och där jag vet inte hur många av mina vänner lyckats tutta eld på sina fjäderplymshattar talar jag nu så här när jag är äldre och visare och tycker att det där med att beskära rosenbuskarna är spänning nog för en fredagskväll om klematis växten.

Jag har tolv klematis i trädgården. Av dessa har nu alla utom en liten stackare jag fick från Mummi efter ett besök i Estland visat att de överlevt vintern. Även om det inte är särdeles vackert brukar jag skydda nedre delen av stammen på yngre klematis med en finessfullt tillklippt bit plastsäck. Trixet är att inte stänga till helt (som bekant är det inte så lätt att andas i plastsäckar, inte ens för blommor) och att inte sätta säcken helt inpå stammen. Då blir det skuggigt men varmt och plantorna växer så in i…

Klassisk trädgårdsdesign när den är som mest stilren.

Här är Piilu. Piilu planterades för två år sedan, blommade som bara den första året och kom inte alls förra året. I år, till min stora glädje, är den på väg tillbaka!


Ungarna och jag brukar gå runt och speja i landen varje dag.

Kommer morotsfröna (rätt svar: inte ännu)? Klarar sig klätterrosen (rätt svar: nngng prkl)? Hur ska det gå för den sista klematisen (rätt svar: återstår att se)? Ser man faktiskt bättre med sin handkikare (rätt svar: självklart)?