Peppe skriver om hur tröttsamt det är att lyssna på bloggkritiker som hakar upp sig på att bloggare visar förskönade verkligheter. Det är inte alls något nytt ämne. Underbara Clara har fått skit för att allt är lyckligt och pastellfärgat och Linn Jung för att hennes ungar är söta. Bland andra. Det finns förstås flera dimensioner av kritiken, om man vill försöka vara lite välvillig. Till exempel kan det handla om att våga stå för den man är, och att visa upp en tillrättalagd verklighet blir en flykt från densamma. Kritiken skulle då kunna beröra vikten av att slå ned fasader och låta människor vara vad de är. Problemet är förstås uppenbart; vem är mer berättigad än den som skriver bloggen att avgöra vad verkligheten är? Själv har jag en tendens att lämna stora klädhögar efter mig; på stolen i sovrummet, på bänken i badrummet, på golvet i vilket rum som helst. Jag har aldrig sett mig själv som en som lever i en förljugen verklighet för att jag hivar in dessa högar i första bästa skåp om vi får gäster. Att välja att visa upp den sidan som inte har lika uppenbara skavanker är inte samma sak som att låtsas som om de inte finns. Vad man väljer att visa upp är en minst lika viktig del av den person man verkligen är som det man väljer att inte visa.

En annan dimension skulle kunna vara – och det här är ett vanligt argument – att den som läser bloggen mår dåligt av för mycket pastell och sockersöta leenden. Läsaren tänker då på sin egen skitiga vardag, får fotsvamp och blir självmordsbenägen. Om vi för en stund bortser från att bloggar inte har lästvång är det likväl ett märkligt argument. Det finns ingen forskning alls som visar att människor i misär (oavsett vilken grad) på något vis skulle må bättre av att läsa om andras misär, förutsatt förstås att det inte samtidigt förekommer ett positivt förändringsmoment. Själv har jag lite svårt för pysselbloggar eftersom jag inte har tid att pyssla. Nu är jag så pragmatiskt lagd att jag heller inte läser pysselbloggar, istället för att öppna en burk chokladglass och gräva ner mig i det tragiska faktum att jag inte är en DIY sorts person. I samma veva låter jag bli att kommentera att människor som gör sina egna hamapärlor inte har något liv eller att de som byggt sitt eget soluppvärmda hus av avlagda tandpetare är ekologiska hobbits i behov av en reality check på dessa bloggar.

Kritiken mot tillrättalagd verklighet är inget nytt, rent historiskt sett, utan har varit tämligen utbredd i det västerländska samhället sedan 1800-talets realism. Men även om yrkeskritiker och krönikörer tenderar till att slå ner på vackra bloggar får bloggare av alla sorter ta emot ungefär lika berättigad och lika verklighetsförankrad (pun intended) kritik – ett faktum som ger kritiken mot vackra bloggar ett närmast modebetingat sken. Sigrid som är pagan anser att alla ska få tro vad de vill men får likväl skit för vad hon själv tror och inte minst för sättet som hon utövar sin tro på. Hannah är en synnerligen stark förespråkare för allas rätt att säga sin åsikt och har skapat en plattform för dialog mellan olika synsätt, men får ändå höra att hennes egna åsikter inte har existensberättigande. Själv står jag för att män och kvinnor och alla däremellan ska få ordna upp sina inbördes relationer efter vad som bäst passar dem och får därför ofta höra att det är typiskt kvinnor att skylla sin situation på männen – en koppling jag i ärlighetens namn inte riktigt greppar.

Folk irriterar sig på allt möjligt. Säkert är det många som irriterar sig på det här inlägget också. Det gör inget. Alla kan ju inte gilla allt. Den stora frågan är istället vad man gör med irritationen. I en del sammanhang kan man försöka öppna för en dialog. I andra är det bättre att hålla käft. Fler människor borde lära sig att avgöra skillnaden.

Men framförallt skulle jag önska att alla dessa människor som läser bloggar och irriterar sig över att bloggare lägger tid och energi på vad det än må vara förstår hur fantastiskt privilegierade de är som får irritera sig över sådana petitesser. För det är banne mig en ynnest att inte behöva fundera på hur man ska få maten att räcka till, hur man ska överleva den kalla vintern utan en ordentlig bostad, vem som ska orka sköta en när man blir gammal, utan istället bli förbannad över att någon fotograferat ett loppisfynd med en egentillverkad spetsduk i ett vackert kök som bakgrund.