Om man bor i Finland och förklarar sin röda näsa med ”I sqeezed a finn in the morning” finns det en mycket stor risk att det inte alls tolkas så som man kanske hade tänkt sig.
Etikett: Där satt den!
Dansar med katter
Tänk om man skulle ha lite bråttom för att man ska iväg och så tar man på sig ett långt härligt halsband med små rosor och pärlor och så vänder man sig om så där snabbt att det långa härliga halsbanden liksom virvlar. Och det känns rätt tufft. Men så ser man en katt som frusit mitt i steget och som tittar med vad som måste beskrivas som synnerligen oroväckande intresse och sjukt stora ögon på det virvlande halsbandet. Och det blir så tyst att man kan höra nämnda katt fälla ut alla klorna.
Om man då skulle förvandlas till Carrie-Ann Moss i Matrix och uppleva den sekunden katten kastar sig efter halsbandet och man själv i sista stund och med en akrobatisk smidighet bara en liknade livsfara kan skänka hinner vika sig undan liksom i slowmotion. Då tycker jag inte att det är det minsta konstigt om man dansar en jag-är-odödlig-dans samtidigt som man sjunger en förödmjukande katt-tönt-sång. Inte alls.
Prioriteringar
Det här huset har drabbats hårt av magsjuka. Så här på dag tre av min egen smitta tar jag mig inte längre ur sängen. Mot bättre vetande googlar jag förstås magsjuka och läser om olika virus, bakterier och saker jag inte kan uttala men säkert har drabbats av om jag bara känner efter.
Det finns mycket saker att oroa sig över. Som att man inte får i sig tillräckligt med vätska, att saltbalansen är åt helvete, att den fiktivt homogena gruppen ”barnen i Afrika” säkert har det så här varje dag och att ett paper jag borde ha lämnat in för konferensen i Glasgow fortfarande är halvfärdigt.
Men just nu känns det inte så prioriterat att banta.
Det hade man kunnat lista ut
Så jag står och spacklar i lekrummet med förhoppningen att kunna sätta upp tapeterna i morgon. Tilda kommer ner, tittar på mig, gurglar, och spyr ett spackeltråg fullt med kvällsmat på retur.
Och hela golvet. Fullt.
Och de nya tapeterna. Numer mönstrade i art kräko. Très chic.
När maken är borta dansar frugan på borden
Min högt vördade älskade make ska åka bort. En töntig, tråkig och värdelös arbetsresa med några nätter på ett lyxigt hotell i Tyskland. Men jag är förstås inte avundsjuk. Nej, nej, som den goda fru jag är är jag förstås glad för hans skull. JÄTTEGLAD!
Och nu tänker jag ta chansen att tapetsera om i lekrummet. Och så ska jag måla väggarna i vårt sovrum.
Verktygslista:
* kofot (helt essentiell i all form av home decorating)
* en blommig liten hammare som man kan skruva isär och förvandla till två olika sorters skruvmejslar
* grundfärg (man vill ju inte vara slarvig)
* en satans massa spackel (vår sovrumsvägg ser lite ut som om piggsvin har tränat klättring där inne)
* en sån där man kan spackla med
* sandpapper
* många liter färg i en nyans min make aldrig skulle ha accepterat
* tapet (som ungarna valde)
* tapetklister
* en sån där man slätar ut tapeter med
* penslar (så barnen kan hjälpa till att måla förstås)
* roller
Då så.
Have a nice trip, honey!
Vi tittar på The Voice of Finland
Tilda leker sångtävling.
Tilda: Mamma! Jag ä hon den dä Klistel!
Jag: Jasså?
Tilda (går in på rummet, ställer sig på sängen och sjunger så högt att fönstren skallrar)
Jag (försöker behålla allvaret som en liknande tävling kräver)
Tilda (kommer ut ur rummet, håller upp fyra fingrar): Nu ha ja vunnit så HÄÄÄÄL många vännel! De fål ta hand om babyn föl hon kan inte ta hand om sej sälv hon bala ähähähäh å ja gick vidale. Nu ska ja tävla igen!
Det lär nog ta ett tag innan hon somnar ikväll…
Pojkar och långt hår
Min son har… ska vi säga långt hår för att vara lite diplomatiska? Hans kalufs växer så det inte finns någon hejd på det, och han låter mig inte komma nära med vare sig borste eller sax. Det är inte alls så att jag inte vill att han har långt hår, han får bli en manlig Rapunzel om han så vill, men det hänger ju ner i ögonen och jag blir liksom lite frustrerad bara av att titta på det. Så Vilho har bestämt sig för att han ska låta det växa så att luggen når ner till hakan och sedan får jag eftersom jag tjatar så hemskt klippa två runda hål för ögonen.
Jag tog mig friheten visa honom några bilder på hur det kan se ut om man har långt hår men liksom ändå någon sorts frisyr av det. Jag tänkte mig att någon av följande skulle passa:
Och medan jag skrollar ner genom bilder på män med långt hår är sonen på det stora hela taget rätt ointresserad. Sedan plötsligt hojtar han till.
”DÄR, mamma! Just SÅ!”
En rollspelares son
Det finns tydliga bevis för att min son har varit exponerad för rollspel.
Titta mamma! Snart har jag tillräckligt med resources för att bygga färdigt mitt hus!
Det här med språk och universum
Vi diskuterar universum, jag och barnen. Vilho tycker att det är hemskt spännande och frågar kring tyngdkraften, atmosfären, ljusår och tidvatten. Jag förklarar så bra jag kan, vilket för en astrofysiker säkert hade uppfattats som ungefär lika vetenskapligt bevandrat som den senaste filmatiseringen av De tre musketörerna för en historiker (en film som förövrigt räddades av att jag är kär i Matthew Macfadyen).
Tilda sammanfattar:
”Mamma, joden knullar solen.”
Så nu har vi börjat träna på uttal. Det är dags. Stackars ungen sliter med att prata finska med alla de där som flyr när man försöker på svenska.
Till grannfrun sa hon:
”Få ja olla häl?”
På många vis helt rätt (olla är finska för vara), men ändå liksom inte helt gångbart i alla hem.
Det här med common sense
Det skulle kanske vara till överdrift att påstå att det var ett drag av självinsikt som fick min make att i en diskussion om parförhållanden påstå att en av hans bättre kvalitéer är ”common sense”. Alltså, jag vill inte verka nedlåtande, men om mannen som tyckte att vardagsrummet var det bästa stället att träna blanksvärdspareringar och som efter att ha halkat på mattan huggit en bit av trappräcket – samme man som av någon anledning envisas med att skära bröd över golvet istället för på en skärbräda och vars reaktion på att ta en sockerpåse med ett hål i botten ur skåpet i mycket liknar en manisk dans och inte vid något tillfälle involverar en hand under påsen – kännetecknas av common sense måste det finnas en vinkel av begreppet jag inte hört.
Så jag opponerade mig. Lite. Efter att jag slutat skratta och kunde andas igen.
Men min högt vördade älskade make förklarade att det inte var fel på hans common sense, utan att han bara hade lite otur med verktygen. Så att säga.
Som för ett par dagar sedan när han skulle knacka bort is från bilen och letade efter något hårt. Och hittar en vinflaska.
Då skulle man nog lugnt kunna säga att man har otur med verktygen.
Hit och dit och tillbaka igen 