Det skulle kanske vara till överdrift att påstå att det var ett drag av självinsikt som fick min make att i en diskussion om parförhållanden påstå att en av hans bättre kvalitéer är ”common sense”. Alltså, jag vill inte verka nedlåtande, men om mannen som tyckte att vardagsrummet var det bästa stället att träna blanksvärdspareringar och som efter att ha halkat på mattan huggit en bit av trappräcket – samme man som av någon anledning envisas med att skära bröd över golvet istället för på en skärbräda och vars reaktion på att ta en sockerpåse med ett hål i botten ur skåpet i mycket liknar en manisk dans och inte vid något tillfälle involverar en hand under påsen – kännetecknas av common sense måste det finnas en vinkel av begreppet jag inte hört.
Så jag opponerade mig. Lite. Efter att jag slutat skratta och kunde andas igen.
Men min högt vördade älskade make förklarade att det inte var fel på hans common sense, utan att han bara hade lite otur med verktygen. Så att säga.
Som för ett par dagar sedan när han skulle knacka bort is från bilen och letade efter något hårt. Och hittar en vinflaska.
Då skulle man nog lugnt kunna säga att man har otur med verktygen.
Hit och dit och tillbaka igen 