Etikettarkiv | Crazy Cat Lady

En crazy cat lady talar ut

Titt som tätt dyker det upp folk (läs: män) som berättar om vad kvinnor borde göra för att vara mer tilltalande. Henry Laasanen, som dessutom har skrivit böcker om ämnet här i Finland, kallar det rent av för kvinnors marknadsvärde och menar att kvinnor tyvärr inte förstår det själva. Han har rent av skrivit in det som en disclaimer i början av sin bok. ”Den här boken kan vara svår för kvinnor att förstå”. I dag länkade en vän till en text av Laurie Penny, som handlar om att det är ett politiskt ställningstagande för kvinnor att ha kort hår. Hon refererar bland annat till en text av internetskribenten Tuthmosis som har skrivit klassiker som ”Girls With Short Hair Are Damaged” och ”9 Old-School Ways For A Woman To Become More Attractive To Men”. Penny menar att hon blir annorlunda behandlad när hon har kort hår, och att det därför mycket väl kan ses som ett politiskt ställningstagande.

”Missförstå mig rätt, jag har tagit ställning i fråga om större saker i mitt liv. Men att välja att medvetet bete sig som att mäns sexuella intresse och omhändertagande inte är prio ett för mig har betytt mer för hur mitt liv har utvecklat sig än vad jag någonsin kunnat föreställa mig.”

Vad Tuthmosis, Henry Laasanen och så många andra gör är att hänvisa till vad som är naturligt – vad män av naturen är attraherade av. Det var exakt det samma som hände när Karl-Johan Karlsson skrev sin krönika om unga tjejers sjuka drömmar och menade att det var dags för männen att säga ifrån eftersom män egentligen inte är attraherade av sjukt smala tjejer. Försvaret för hans argument, som dök upp till exempel bland kommentarerna i min blogg, rörde exakt just det naturliga: han har rätt för statistiskt sett vill män hellre ha kurvigare kvinnor.

Här finns (minst) två uppenbara problem. Det första är att standarden för vad kvinnor ska göra för att vara attraktiva för män är helt otroligt västcentrerad. Ta det här med kort hår till exempel. Den här Masaikvinnan visar sin status genom de gigantiska, tunga örhängena. Hon är gift. Hennes marknadsvärde är säkert skyhögt. Men långt hår? Förstås inte.

Laasanen har skrivit en omdebatterad bloggpost om att kvinnor som tatuerar sig saboterar sitt marknadsvärde. Som min man påpekade är det även utifrån en marknadsteoretisk ståndpunkt felaktigt. Tatuerade kvinnor har i så fall nischat – höjt sitt värde på en bestämd marknad. Som Maorikvinnor.

Och när Peter Paul Rubens målar kärlekens gudinna Venus i början av 1600-talet tänker han sig henne så här. Hon har långt hår. Jepps. Men knappast den kroppsform som män i dag skulle ha ansetts vara mest attraherade av.

Jag försöker förstås inte argumentera för att det inte skulle ligga biologiska drifter i botten för attraktion – ingen tvivlar väl på att så är fallet. Vad jag däremot hävdar är att det inte ens i väldigt specifika fall går att avgöra exakt vad det var i den biologiska (eller neurologiska, om man så vill) kompotten som skapade attraktionen. Att män statistiskt sett attraheras av kurviga kvinnor betyder inte att män konsekvent föredrar kurviga kvinnor. Alltför många faktorer spelar in för att man ska kunna säga att kvinnor genom att se ut på ett visst sätt alltid ska vara attraktiva för att det ligger någon sorts naturlig selektion i grunden. Dessutom, och från ett historiskt perspektiv fundamentalt, är fysisk attraktion som avgörande för parbildning en nymodighet. En attraktiv kvinna för 200 år sedan var en kvinna med fast egendom – med stor hemgift. Det är klart att utseende hade betydelse i den mån att en ogift kvinna var i en väldigt utsatt position och att vackra kvinnor (vad det nu sedan betydde) hade större chans att bli gifta, men det räckte sällan att bara vara vacker. Och om det är så som somliga i dag påstår, att det är kvinnorna som kan välja och vraka bland männen för att det är kvinnor som är biologiskt petiga vid partnerval, varför har det då ens betydelse vad männen är attraherade av? Det borde ju i så fall vara männen som gör allt för att behaga kvinnan, inte tvärtom.

Jag kan inte säga det här nog tydligt men: Det finns inget samband mellan västs kvinnliga stereotyper och mäns medfödda förmåga att attraheras av fruktsamma kvinnor. Långt hår betyder inte fruktbarhet.

Det andra problemet är att kvinnor mår dåligt av att ständigt pådyvlas aldrig så välmenande rättesnören för hur de ska se ut. Att försöka dölja skönhetsidealen bakom vetenskapliga förtexter är skenheligt så det förslår. Som Laasanens teori om att tatuerade kvinnor saboterar sitt marknadsvärde. Han utgår från att kvinnan från början skaffat tatueringen för att höja sitt marknadsvärde, för att imponera på män. När så den här videon dök upp i mitt flöde blev jag väldigt illa till mods. Videon handlar om kvinnor som överlevt bröstcancer och som istället för att dag efter dag mötas av sina mastektomiärr har valt att tatuera någonting vackert och betydelsefullt över ärren. En påminnelse om att livet kan vinna över döden.

Att ens nämna marknadsvärde här är fruktansvärt okänsligt. Precis som att det inte var Brad Pitt det var synd om när hans hustru Angelina Jolie gjorde mastektomi.

Alla argument för att kvinnor borde anpassa sig till vad män tycker är attraktivt, vare sig det gäller att inte klippa håret eller att inte tatuera sig, förutsätter att det viktigaste i en kvinnas liv är att vara attraktivt inför en man. Hotet om att få leva sitt liv ensam, med ett gäng katter som enda sällskap (detta händer, varnar Roosh V för, om man exempelvis inte klär sig sexigt eller äter för mycket Ben & Jerry’s glass när man väl hittat en man) sägs vara överhängande.

Ett liv utan en man är det värsta som kan hända en kvinna (inte typ bröstcancer). Det är ringer rätt mycket 1700-tal, hela resonemanget.

En av de mest betydelsefulla förändringarna som kvinnornas frigörelse för snart 100 år sedan förde med sig är att äktenskap inte längre är det enda karriäralternativet. Kvinnor av i dag (i väst) kan välja om de vill leva ihop med en man eller en kvinna eller en hel jävla hoper katter. Att vara fysiskt attraktiva för män är inte vår enda funktion och mäns preferenser ska inte få styra vår tillvaro. Därför kan dessa män med fördel sluta utgå från att det skulle vara ett vetenskapligt grundat faktum att allt kvinnor gör baserar sig på ett hopp om att öka sitt marknadsvärde, att göra sig mer attraktiv. Det händer nämligen att kvinnor gör saker bara för sig själva. Och för sina katter. Helt utan tanke på vad män kan tänkas tycka om det.

God morgon!

När jag öppnar sovrumsdörren på morgonen, för att det är dags att börja vakna, kommer alla katter sättande. Sedan ligger vi i sängen och diskuterar saker de ätit, sådant de kräkts, och smågrejer de har förstört under natten. Och hur skönt det är att vara inne i värmen, när man fötts på gatan.

20140108-103046.jpg

Passa på!

I går snyltade jag på min förra arbetsplats julfest, lite för att julfesten här hemma på mitt eget kontor tenderar till att kretsa kring saker som luktar död fisk och vem som kan bli räddast för ett par strumpor eftersom det bara är jag och tre katter på det här kontoret, men mest för att mina förra arbetskamrater är de mest storslagna festprissar jag någonsin mött.

Det är väl kanske inte helt kronologiskt korrekt att säga att det blev sent, men vi kan säga så här, att jag hann med ungefär en timmes power nap innan det var dags att gå på dotterns julfest på dagis. Det muttrades något om att somliga har riktiga jobb när jag uttryckte en viss förvåning över att det fanns så många som faktiskt var vakna då när dagisjulfesten började. Själv är jag rätt glad över mitt jobb just nu, så här fem minuter innan jag kommer att somna för att vakna upp och ha tangentavtryck i pannan.

Och så ska jag berätta om den enda smarta tanken som kommer att formas i min hjärna i dag, nämligen den om hur man blir färdig i tid till julfester som hålls okristligt tidigt på morgonen: man låter bli att sminka av sig. Vanliga lösögonfransar i styckförpackning och MaxFactors Lip Tint (som jag förövrigt älskar) håller prima! Resten av ansiktet – not so much.

20121213-102333.jpg

En hyllning till mina handledare

Jag har två handledare som stöd när jag skriver min doktorsavhandling. Och inte ”som stöd” så till vida att de samlar poäng på mig som doktorand utan att egentligen göra något, som jag har hört att somliga har det, utan stöd så till vida att jag inte skulle vilja byta ut dem för något i världen (utom ibland då jag hellre vill ha en kattunge och ett kilo choklad).

Som idag till exempel, då inte ens kattungar och choklad lockar. Den ena handledare läser min blogg, kommenterar och diskuterar consortis. På min blogg. Som hon frivilligt läser. Det är just sånna där små saker som får doktorander som mig att känna sig välkomna och som att de tillhör ett större sammanhang.

Den andre handledaren läste den där recensionen som jag plitade ihop för några dagar sedan. Han kommenterade att den var ”utmärkt” men att han tagit sig friheten att göra några små rättningar i texten, som han först printat, sedan rättat, sedan scannat och sedan skickat tillbaka till mig (mina handledare har inte riktigt jämförbar syn på det här med datateknik). I vanlig ordning innebär hans små rättningar att min text ser ut lite som om Picasso skulle ha fått tag på en rättningspenna och sedan fått ett epileptiskt anfall. Eftersom texten (i något skede) ska publiceras kan jag inte delge er den här, men vi kan väl säga som så, att det totalt är fyra meningar som han inte har ändrat något i. Någon kanske tycker sånt är irriterande, men vet ni vad? Han har läst och begrundat vartenda litet ord i den texten och det är något jag är fantastiskt tacksam för!

Visst är jag bitter och arg på universitetet som inte tar bättre hand om sina doktorander, och det var ett ordentligt sting i hjärtat när jag igår tog emot en ny bok som ska recenseras som hade blivit skickad till mig på institutionen på universitetet – där jag som bekant inte får plats – varpå man hade strukit över adressen och skickat den hem hit istället. Men de här båda handledarna, var och en på sitt sätt, gör en fantastisk insats för mitt välbefinnande och min skrivarlusta!

Sökord för en crazy cat lady

Jag letar efter ett snyggt fodral till min iPhone. Jag har massor av idéer om vad jag skulle vilja ha men gillar inget av det jag ser. Så jag sökte på en stor firmas sida efter ”cat”.

Relaterade sökord föreslogs vara ”kitty” och ”christmas pudding”.

Ett steg närmare en crazy cat lady

Det är ju ingen hemlighet att jag är så nära en crazy cat lady som man kan komma när man har familjemedlemmar som inte är katter.

Så sitter jag ute i trädgården och korrekturläser en artikel som måste lämnas in senast nyss och hör någon av katterna mjaua vänskapligt någonstans. Självklart gör jag vad varje crazy cat lady skulle ha gjort. Svarar. Genom att mjaua.

Jag: Mejuuhu.
Katten: Mrrooo.
Jag: Mjauoo?
Katten (lätt indignerat): Mrraoo!

Det är väl ungefär här i den djuplodade diskussionen med katten som jag ser grannen som höll på och påtade i trädgården på andra sidan planket och som liksom stelnat till och med blicken sänkt så tyst som möjligt försöker avlägsna sig. Men jag har typ kattlika sinnen och upptäcker honom förstås. Ha! Vad trodde han egentligen? Jisses vilka konstiga människor det finns asså.