I dag var jag och besiktigade bilen. Bilbesiktningen är en av de där nästan uteslutande manliga miljöerna (receptionisten var kvinna, men that’s it) som jag av förståeliga skäl inte ger mig in i särskilt ofta. Inte för att jag har något emot män alltså, utan för att bilen inte behöver besiktigas så ofta. Tröskeln för att röra sig i manliga miljöer är rätt hög (på besiktningen även rent bokstavligt, höll på att snubbla in). Kvinnligheten är förstås en del av vem jag är, men den är långt i från allt och jag vill inte definieras huvudsakligen utifrån den. När jag stiger in på besiktningen händer det likväl något med hela mig (förutom då snubblandet på den bokstavliga tröskeln) – det som utmärker mig är att jag är kvinna. Saker som tidigare hade varit en del av mig blir en del av kvinnligheten, av det avvikande.

Jag går inte längre som mig själv, utan som en kvinna. Jag skrattar inte som mig själv utan som ett hysteriskt fruntimmer. Anledningen till att jag inte hade registreringsbeviset med mig är inte att jag är notoriskt dålig på att komma ihåg papper utan att kvinnor inte vet något om bilar. Det känns som att allt jag gör förstärker kvinnliga stereotyper och det gör mig väldigt obekväm.

Och nej, det är inte alls säkert att jag verkligen uppfattades så även om det garanterat var rätt oproffsigt att snubbla in med världens skitigaste bil och utan registreringsbevis och även om jag är mycket medveten om hur en kvinna oftast blir bemött av män i grupp. Poängen är snarare min egen känsla av att vara obekväm. Av hur mycket lättare det kan vara att lämna över ansvaret för somliga saker på den av ”rätt” kön bara för att slippa känna den där känslan. För mig personligen handlar det till exempel om att jag tenderar till att puffa det mesta som rör bilen på min make. Inte för att han kan bilar, utan för att han är man. För att ingen tittar misstänksamt på honom när han går in på verkstaden (fast de att döma av hans biltekniska kunskaper förmodligen borde).

Att besiktiga bilen är kanske inte en så stor grej för jämställdheten, men samma tänk – samma känsla av obehag – hämmar oss även i större och viktigare sammanhang. Till exempel har jag hört alltför många fäder påpeka att de inte är hemma med barnen för att det liksom är bättre om mamman är det. Och det kommer mer naturligt för många mammor, inte för att de är biologiskt bättre lämpade att passa barn, utan för att det finns ett nätverk av aktiviteter och omedelbar, grundläggande acceptans för kvinnor. Att vara den enda pappan på öppna förskolan kan säkert vara minst lika obekvämt som att vara den enda kvinnan i en besiktningsverkstad, men besiktningen ska bara göras en gång per år och barn behöver komma ut varje dag.

Ibland tänker jag att jämställdhet är att jag kan göra som jag vill fullkomligt oberoende av att jag är kvinna. Kön ska inte få definiera och begränsa. Men i att få göra vad man vill ligger också en viss bekvämlighet – en underton av att undvika det obekväma. Det här hör garanterat samman med jämställdhetsparadoxen: ju mer jämställt desto fler kvinnor hemma med barn (ungefär). När man upplever att man lever jämställt känns det ok att välja mer traditionellt för att det är bekvämare. Har det ingen ideologisk betydelse vem som är hemma med barnen kan hon lika gärna göra det för så gör de flesta andra – nätverken och de könade miljöerna finns där. Men jämställdheten är inte alltid bekväm, inte lättaste vägen. Jämställdhet kräver att man lämnar sin comfort zone, att man vågar både vara obekväm och ibland göra sig obekväm. För varje kvinna eller man som ger sig in i enkönade miljöer blir tröskeln nämligen lite lägre för nästa person och för varje enkönad miljö som får lite otydligare gränser finns det större utrymme.

Och det där utrymmet behövs, inte för att det nu är så viktigt att kvinnfolk ska kunna besiktiga bilen och känna gemenskap och samhörighet i verkstaden, utan för att pappan som är vårdledig med barnet ska känna att det är rätt, att besiktningsmannen som hellre ville dansa balett ska få göra det och för att alla de där som inte har lyxen att obekväma situationer är undantag så få vara mer bekväma i sig själva.

Kuriosa: Bilen gick igenom besiktningen med den syrliga kommentaren ”ja, du kunde ju tvätta bilen kanske, nu när solen skiner och allt”.