Etikettarkiv | Barnprogramt

En TV-serierekommendation

För er som har lite äldre barn (typ yngre skolåldern) kan jag rekommendera Power Rangers. Anledningen? Power Rangers är (ofta) fem till antalet (beroende på vilken generation det är). Två av dem är flickor. Flickorna ger monster på käften i jämställt samarbete med pojkarna, utan pipande, utan bortförklaringar, utan något vidrigt ”jag är flicka men kan ändå”. Jag ska absolut inte säga att det är ett fulländat kvalitetsprogram. Jag är osedvanligt mycket nörd och älskar allt vad scifi och fantasy heter, men inte ens jag klarar av att titta utan att vrida mig i oh-no-you-didn’t-plågor. Dialogen är som hämtad rakt ur en bok om aforismer och klyschor och ingenting ser äkta ut, men det är nog det som gör att ett så teoretiskt sett våldsamt program ändå kan rekommenderas för barn. Storyn är enkel, specialeffekterna utgör typ 80% av tiden, det är blixtrar, dunder, andra dimensioner, magiska tecken och så vidare. Så om man är intresserad av ett program som kanske inte direkt har genustänk, men som åtminstone inte gör en enorm grej av att pojkar och flickor samarbetar, och som har mycket äventyr så är det här ett helt ok program. Det finns ungefär överallt (Netflix till exempel) för serien har gått sedan 1993 och letar man kan man dessutom hitta en uppsjö plastfigurer till. En varning bör dock utfärdas för att det är väldigt mycket slagsmål. Och för att öronen börjar blöda om man som förälder försöker följa med i dialogen.

Barnprogramsrant

En kort lista över saker jag tycker vansinnigt illa om med dagens barnprogram. Utan inbördes skitordning.

* Allting går så snabbt att ingen hinner andas eller tänka eller förstå.

* Det finns inga kvinnliga ondingar (utom sådana som har manliga hejdukar som gör grovjobbet).

* De utspelas på köpcentrum. PÅ KÖPCENTRUM!?!

* Våld är kul. Särskilt om en kvinnlig karaktär slår en manlig karaktär (för de manliga karaktärerna är ju ändå onda).

* Papporna är disträa och arbetar mycket.

* Mammorna bestämmer och får klaga på papporna och papporna får godmodigt borsta av sig mammornas kritik och göra kul saker med ungarna medan mammorna städar.

* Mammorna tröstar när det behövs och ingen unge med skrapat knä ropar på pappa.

Phew. Behövde få ur mig det där. Det finns mycket bra också, men det drunknar liksom ibland i bruset från allt massproducerat, stereotypt poop.

En kort reflektion angående dagens barnprogram och barns språkutveckling

Efter att, fler gånger än vad någon egentligen skulle behöva utsättas för det, ha lagat mat till ljudet av tevens barnprogram kan jag konstatera att språket i serierna är uselt. Inte som i ”dialogen är en smula bristfällig”, utan som i ”jag kan på basis av dialogen inte ens avgöra vad programmet handlar om”. Vissa stora drag i handlingen sammanfattas av en märkligt formulerad mening här och en annan där, oftast av en berättarröst eller en sorts huvudperson. Resten av handlingen drivs av olika pålagda svoosch-och sviisch-ljud för att förmedla idén att berättelsen rör sig framåt när den egentligen fastnat i ett intellektuellt vakuum – allt ackompanjerat av en dialog bestående av fler stön och skrik än en dåligt dubbad porrfilm.

Och så förundras vi över varför språkkunskaperna rasar.

Asså man ba äääähhhh.