– om historia, vägar och val. Och allt som gör det mödan värt.
Jag har varit så stolt över sonen som i tid och otid ordnar så att lillasyster får titta på film när hon vill. Hon är för liten för att nå knapparna och förstå i vilken ordning de ska tryckas på. Vilho når och vet hur det ska vara, älskade lille unge.
I morse kom jag på honom med att ta betalt av lillasyster och grannflickan för att han skulle sätta på Tom och Jerry åt dem. Dags att sätta sig ner och diskutera entreprenörskap och utnyttjande av oförståndiga. Igen.
Vi dansade ut julen i går, jag och ungarna. Vilho och jag orkade med några Räven överraskar grisen och ett par Raketer innan vi tyckte att det var dags att hitta på något annat.
Tilda och grannflickan hade inte fått nog. Först bad de Vilho att han skulle fortsätta dansa med dem. Försynt stannade jag kvar och låtsades vika tvätt för att se hur det hela skulle gå. Jag var fascinerad över att se hur Vilho, blott 6 år gammal, visade precis samma beteende som de flesta män manifesterar hela vägen upp till den där åldern då de börjar åka på kryssningar och dansa foxtrot med hon ”som knappast kan ha varit en dag över 45”.
Vilho himlade med ögonen, hasplade fram ett ”näe, knappast” och gick därifrån.
Tilda och grannflickan kunde då ha gjort vad milda flickor förväntas göra – sätta sig i ett hörn och låta bli att dansa. Men de är inga milda flickor. Istället sprang de efter Vilho, tacklade honom och drog honom tillbaka till dansgolvet.
Klart att du vill dansa!
Ok, han är här. Vad gör vi nu då?
Sen är det väl bara börja röra på fötterna. Du tar den där och jag tar den här!
Nästa gång jag får ett nej ska jag prova samma sak.
Sonen har som bekant fyllt 6 år och igår var det dags för kalas för dagiskompisar och grannungar. På den enkla frågan vilken sorts tårta han skulle vilja ha fick jag en 15 minuters föreläsning om design, fluffighet, fyllningar och ungefärliga mått. Ska vi säga som så, att jag vet varför skomakarens ungar går utan skor. För att skomakarungarna säkerligen har lika omöjligt höga förväntningar på skodon som bagarungar har på sina tårtor.
Hur som helst. Grundprincipen var att han ville ha en igloo. Med pingviner. Och det fick han. Jag hade gärna lagt mer tid på detaljer och småfix (några ojämnheter irriterar och så vidare) men med två yra barn snurrande runt benen och vetskapen om att det snart kommer ett lass till fick avgöra tidsåtgången…
Dekorationerna är gjorda i marsipan och sockermassa. Tårtan är en ganska tung sockerkaksbotten fylld med mandarinklyftor, Daimkulor, kakao, kvarg och grädde, spacklad med ett tjockt lager grädde och täckt med sockermassa.
Båda barnen var ute och byggde snögubbar och hade fått med sig morötter till näsor. Först när jag hittar snögubben rånad sin näsa och Tilda knaprande på densamma slog det mig att det säkert var dags att laga mat.
För att tjäna tillbaka några av de mammapoäng jag förlorat när jag missat att ge dem mat lagade jag pizza. Det var helt fantastiskt gott, även om det inte var med riktigt samma hängivenhet som Pappan och havet och hans fyra kilo fyllning och sån där olivolja som änglar har pressat i den heliga graalen.
Det där med att ha två söta små ungar som sover tätt intill en är så mycket härligare när man just har släckt lampan efter kvällssagan och lite halvdåsig tar sig tiden att ligga kvar en stund extra i sängen, än när man vaknar klockan 3 med armen bakåtvikt i någon sorts övernaturlig yogaställning och man svettas som en gris.
Så, sonen fyllde alltså sex år igår. Helt sjukt vad fort det har gått! Tänkte att jag skulle bjuda på några suddiga bilder från morgonfirandet. Jag ber om ursäkt över att min man figurerar nästan näck i bakgrunden på alla kort. Det är en egenhet han har, som många av er redan vet.
Titta! Dä ä Anguyi Böööds!
Total lycka. Fler bitar till favoritspelet Carcassonne…
Den här dagen, ungefär lika kall och snöig, för exakt sex år sedan höll jag för första gången mitt barn i famnen. Någon hade sagt att alla barn föddes med blå ögon, men mitt barn, min Vilho, låg ändå där och plirade med helt kolsvarta ögon. Det kändes som om han kunde se rakt in i mig, som om jag aldrig någonsin varit så blottad som just då. De där virvlande känslorna som ena sekunden fick en att gråta hysteriskt och andra sekunden bara le, tills man inte visste hur någonting kunde finnas till utanför den där bubblan där man satt med sin baby.
Livet började år en kall januaridag 2006. Inte bara Vilhos liv, utan mitt också.
Så vi klev upp tidigt, jag och maken, tassade ner i köket, stoppade ljus i tårtan (arbetar fortfarande på att äta upp nattårtan), lassade famnen full med presenter och smög in till barnen.
Med kraxande morgonröster skrålade vi glatt Happy Birthday.
Och ska vi säga som så, att effekten av en tårta med sex ljus och två sjungande föräldrar fullastade med paket lite uteblir när ungarna inte vaknar ens när man sjunger en vers till och liksom petar på dem med foten.
Snart fyller vår son 6 år (men det är en lång historia och kommer att få ett alldeles eget tårdrypande inlägg imorgon) och eftersom vi hade extra släktingar på besök i landet nu i helgen hade vi kalas för Vilho i lördags. Eller, egentligen bjöd vi in oss till farfar och tant Gretel som fick stå för all mat så att vi bara kunde fixa det roligaste – tårta och vin. Men hur som helst.
Till Vilho gjorde jag en tårta med tre olika bottnar i olika färger, fyllde med apelsingrädde varvat med yoghurttopping, spacklade med apelsingrädden och täckte allt med svart marsipan. Som dekoration gjorde jag en stjärnhimmel med stjärnor och en måne i gul marsipan som guldborstades, och så förstås födelsedagsbarnets namn. Vid serveringen satte vi ett tomtebloss i mitten och släkte alla lampor. Riktigt fint blev det!
Apelsingrädde (busenkelt!)
2 dl grädde
2 msk florsocker
1 saftig apelsin
Vispa grädden och florsockret. Riv halva apelsinen (men se till att den är tvättad ordentligt och riv inte fram det vita!) och blanda i apelsinskalet och pressad saft efter smak.
Nattsvart stjärnhimmel (som inte låter sig fotograferas i taskigt ljus)…
… men när man skär den är den fylld med regnbågen.
Vi har pratat med vår son om det här med att leka klätterställning på dörrarna. Om hur dörrarna kan gå sönder då. Han har konsekvent himlat med ögonen och gett oss den där blicken som berättar att inte bara skiter han högaktningsfullt i vad vi säger, han tror inte på oss.
Sedan han hade sönder badrumsdörren i fredags pratade vi lite extra om det där med att leka klätterställning på dörrarna och det känns som om han förstår åtminstone lite bättre nu.
Och så fick han för sig att han skulle smälla igen den trasiga dörren så hårt han orkade. Dörren, som egentligen inte går att låsa, gick helt plötsligt inte bara att låsa utan gick inte längre att få upp. En kort stund blev jag lite arg för att husets enda dusch var på andra sidan om en låst dörr och jag drömde om varmt vatten.
Strax efter blev jag lite mer arg för att duschen inte var det enda på andra sidan den låsta dörren. Där satt också två små flickor glatt plaskande i badkaret.
Så vi bestämde oss för att dekorera om lite. Ljust och luftigt är ju väldigt populärt. Och utan dörr blev det genast betydligt ljusare och luftigare.
Vackert, eller hur?
Hit och dit och tillbaka igen 