Etikettarkiv | Baby

Gröthjärna

Jag vidhåller att det här är världens bästa bebis, men vi skulle kunna säga som så, att sömn på natten inte är hans starkaste sida direkt. Eller alltså. Han vill ju sova, egentligen. Men det blir inte riktigt.

Och jag står, trots att det är tredje barnet, rätt handfallen. Sömnskola, säger läkaren. Ett barn i den här åldern ska inte äta på natten och särskilt inte äta varje timme på natten. Jag vet ju det. Jag är ju inte dum. Men jag vet också att barnet de facto är hungrigt åtminstone ett par av de första uppvaknandena, oavsett hur mycket vi proppar i honom om dagen, och att ett hungrigt barn förtjänar mat.

Sedan vill han ha snutt. Närhet. Känna att jag är där. Ligga med handen på mitt ansikte. Ligga med sin lilla varma kropp mot min. Andas tätt, tätt intill med små fingrar nästlade i mitt hår. Små barn förtjänar närhet också.

Någonstans går förstås gränsen. Jag har i snart två månader vaknat minst en gång i timmen varje natt och även om jag försöker sova ikapp när Anas är hemma så hjälper inte ens flera timmars tupplur mot månader av utebliven nattsömn. Någonstans måste man hitta balansen mellan att tillgodose barnets behov av mat och närhet och att sova.

Men varje gång jag står på den mentala ruinens brant så gör han någonting som får mig att få tillbaka hoppet. Nu har han till exempel blivit dyngförkyld. Snorar och hostar och är så där ynklig att man önskar och ber att man skulle få ta deras förkylning på sig själv istället (och just den önskan lär väl förvisso bli uppfylld, men kanske inte för att kosmiskt spara honom utan för att jag lever i hans smitta). Så jag förberedde mig på en ännu värre natt, om det ens var möjligt. Ett sjukt barn sover som bekant rätt rövigt. Men då klipper ungen till med att sova de där sju timmarna i sträck i egen säng som ett barn i hans ålder teoretiskt sett ska klara. Jag går förstås flera gånger med hjärtat i halsgropen och kollar om han andas.

När han vaknar för mat strax innan fyra är jag lyrisk. Det går! Vi klarar det! Jag överlever! Sedan snurrar han och gnyr och snorar och jag somnar inte förrän vid klockan sju. En halvtimme senare ringer klockan för att de stora barnen ska köras till skolan. Jag är så trött att jag sluddrar. När han går och sover dagssömn ute i vagnen kastar jag mig på sängen. Han vaknar första gången 20 minuter senare och jag vill gråta för jag vet ärligt talat inte hur jag ska orka. Men så somnar han om och sover, om än oroligt, i fyra timmar. Jag hinner sova, duscha, dricka kaffe, svara på några mejl, andas, hoppas och tro att det kanske ska gå vägen ändå.

Jag slits liksom mellan ett enormt uppdämt sömnbehov som bara måste börja tillgodoses snart och den bestämda känslan att jag inte är helt säker på varför han inte sover. Han kan somna själv, han kan sova i egen säng, han har bra rutiner och äter massor. Det är lite hunger kvar. Mycket kolla var jag är så att jag inte försvunnit. Åtta (!) tänder med tillhörande smärtor som inte direkt bäddar för god sömn. Allt sådant som löser sig med tiden. Så länge jag inte är säker på att han krånglar för att han är krånglig snarare än behöver något så kan jag inte sömnskola honom med gott samvete, mer än att hålla på rutinerna vi redan har.

Just nu är det tungt dock. Den här känslan av gröt i hjärnan (som är metaforisk, till skillnad från gröten i mitt hår och på min tröja) som på många vis hör ihop med babytiden är inte en favorit.

Den här synen mötte mig för några veckor sedan när jag kom ut för att se vad prasslet i babylarmet var.