Historikerns historier

Förmodern lust

Helgens konferens om förmodern lust var fantastisk, både vad gäller själva arrangemangen (ett jämnt intag av koffein) och presentationer. Konferensen sportade med inte mindre än fyra keynotes – och alla levererade. Det följande är mina tolkningar av deras forskning och eventuella felaktigheter är således inget som talarna kan beskyllas för.

Jonas Liljequist talade om den svårdefinierade gränsen mellan lust och passion i Sverige under 1600- och 1700-talet. Drottning Kristinas livmedicus Andreas Sparman (1609-1685) skrev en Hälsospegel – en liten faktabok om hälsa – med diskussioner kring lust. Sparman menade bland annat att lust var okej så länge den drevs av reson. Då var det naturligt att känna lust och att agera på den. Att vara kärlekskrank däremot var inte bra eftersom man då hade förlorat resonen och inte längre vägleddes av det naturliga. Den kärlekskranke behövde botas, vilket med fördel gjordes på ett av tre följande sätt:

1: Genom avledning – skaffa ytterligare en älskarinna.
2: Genom giftermål – inget dödar åtrån som giftermål liksom.
3: Genom desillusion – att se sin älskade tillsammans med en annan man.

Så kom Linné och de naturliga förklaringarna kunde få en vetenskaplig bakgrund som än i dag håller ett hårt grepp om den allmänna diskursen. Linné framhöll den naturliga sexuella lusten som befintlig i både pojkar och flickor och beroende av sperma. Sperma förekom, enligt Linné och många med honom, i både pojkar och flickor och drev lusten. Den stora skillnaden mellan pojkar och flickor var att moderskapet var målet för den kvinnliga sexualiteten och att lusten inte hade någon inverkan på moderskapet. Det vill säga; kvinnors lust var inte av betydelse för att den kvinnliga sexualiteten skulle nå fulländning.

Faramerz Dabhoiwala talade om vad han kallar den första sexuella revolutionen i början av 1800-talet, baserat på engelska källor. Även han diskuterade därför det naturliga versus det onaturliga. Innan 1800-talet var i princip allt sex utanför äktenskapet mer eller mindre onaturligt, men i och med upplysningen och vetenskapernas genombrott förändrades synen på vad som var naturligt. En del hävdade att själva äktenskapet som en institution var en bluff. Intressant var när Dabhoiwala lyfte fram kvinnors egna röster som en del av utvecklingen. Han menade bland annat att den förhärskande synen på kvinnor som betydligt mer lustfyllda och sexuella än män kom att förändras genom att kvinnor själva gav sig in i debatten och menade att det minsann var männen som förförde och jagade dem än tvärtom.

Så gick man från en syn på kvinnans lust som så okontrollerbar att den måste regleras och tyglas till en syn på mannens lust som betydligt starkare. Kvinnor var av naturen kyska och män var fyllda av åtrå. Nya stereotyper utvecklades, stereotyper vi fortfarande klänger oss fast vid.

Den här utvecklingen förekom i hela västvärlden vid den här tiden. Spännande är dock att lusten i kvinnan var av ondo och måste kontrolleras av männen runt omkring men när mannen blev den mer lustfyllda förväntades han likväl vara stark nog att tygla sina egna lustar, åtminstone nästan jämt. Prostituerade fanns ju alltid för den som behövde. Och här någonstans så känns det som om många sitter fast i argumentationen än i dag, sisådär 200 år senare. Kvinnor vill av naturen inte ha så många partners (eftersom de bara söker avkomma från sin sexualitet) och därför är det naturligt att män pockar på deras uppmärksamhet, tjatar och ”provar lyckan” – kvinnor ska förföras. Prostitution behövs för män måste få utlopp för sin sexualitet (argumenterat senast för någon månad sedan i finlandssvensk press).

Det här med vad som är naturligt alltså, det är så vansinnigt fascinerande eftersom det används i argumentation som faktabas trots att synen på vad som är naturligt är bundet till tid och rum. När Linné utvecklade det system av selektion som vi fortfarande grundar mycket av vårt tänkande på var det i total harmoni med heteronormativiteten. Linné utgick från att fortplantning – sexualitet – kräver en hon och en han men det finns ett grundläggande feltänk i att fortplantning skulle vara detsamma som sexualitet. Sexualitet och lust behöver nämligen inte alls vara kopplat till fortplantning och fertilitet. Och framförallt: den vanligast förekommande och mest effektiva metoden för fortplantning är genom celldelning (fråga bakterierna). Fast det visste man ju inte mycket om på 1700-talet.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Hur ska historikerna sprida kunskap?

Historikern Brita Planck ställde några himla relevant frågor, bland annat med anledning av att Dick Harrison är Historikern som anlitas överallt och alltid.

Ja, och ni vet ju redan att jag är barnsligt förtjust i Dick Harrison, så jag har absolut ingenting emot honom, men Sverige har drösvis med otroligt kunniga historiker som – precis som Brita säger – skulle kunna ge lite större bredd. Harrison kanske kan sin sak, men det finns ingen som är på fronten i hela Sveriges historieforskning.

Britas fråga 2 är en fråga som jag själv ställer mig titt som tätt, och inte bara med historiker utan med alla möjliga sorters forskare och forskning. När medierna rapporterar så låter det ofta som att forskningen a) är fullkomligt banbrytande (snarare än vidareutvecklar tidigare forskningsresultat) eller b) har mörkats. Ett praktexempel är när läkaren Gunilla Krantz som presenterade resultaten om mäns utsatthet i partnervåld inte vill ge sig in i vidare diskussioner och därefter omedelbart anklagades för att ha ideologiska motiv och mörka sina resultat. Detta trots att hon de facto uppmuntrade folk att läsa hennes forskning istället för att driva med i diskussionerna på felaktig grund. Ett annat exempel är hur Alexandra von Schwerins bok om kvinnor med makt nu lanseras (och boken är säkert toppen, inget ont om den!) som att ingen tidigare har vetat att kvinnor under historien haft makt. von Schwerin säger själv att undrade över tidigare slottsfruar och  att hon därför ”ringde historikerna” som sa ”jaha, man brukar ju inte fråga om kvinnorna”, varpå hon blev provocerad och beslutade sig för att skriva om kvinnors makthistoria. Jag vet förstås inte vilka historiker som hon ringde till men forskning kring kvinnors agens har ju bedrivits i snart ett halvt sekel så som fenomen är det knappast att betrakta som revolutionerande nymodighet – och definitivt inte uppfunnet av von Schwerin.

Problemet ligger alltså snarare i att forskningen inte når skolundervisningen och allmänheten än att den inte bedrivs – eller att den mörkas.

Så vad säger ni om framförallt Britas första fråga? Hur kan vi historiker bli bättre på att sprida våra kunskaper?

Historikerns historier

Så många anledningar att vara medeltidshistoriker

För tillfället sitter jag och förbereder nästa veckas lektioner om världskrigen. Det finns få saker som är riktigt lika deprimerande som att leta bilder till dessa lektioner. Det är idel lera, exploderade armar, sönderbombade byggnader, mer lera. Och allt i muntert svartvitt. Inte ens förgyllda initialer. Inte ens en ynka liten enhörning.

westfront

Vardagslivet

Nyårslöften

Jag är emot nyårslöften. Det är inte något personligt. Det är en princip. Men i år tänker jag ändå ge mig själv ett nyårslöfte, annat än mina traditionella ”röka mindre” och ”svära mer” – där det första är betydligt lättare än det andra eftersom jag aldrig rökt i hela mitt liv men svär så att sjörövare vill tillbe mig som Mästarinnan över Det Förkastliga Språket redan innan.

För igår, när Tilda satt vid köksbordet och mumsade i sig morotsmuffins jag bakade innan jag kommit ur morgonrocken, konstaterade hon glatt att jag var som en piga. Det lilla stråk av glädje jag kände inför att hon är bekant med ord som är relevanta begrepp inom historieforskningen dog en effektiv död när Vilho slumpade ner för trappan, satte sig på stolen, tittade på mackan jag gjort i ordning för honom (!) att ta med sig upp för att äta (!!) framför dataspelet han höll på med (!!!) och förkunnade att det var ju himla konstigt att det här på hans tallrik låg en macka med bara skinka när han hade beställt skinka och ost.

Så, mina nyårslöften i år:

1: Röka mindre.
2: Svära mer.
3: Se till att barnen förstår skillnaden på en mamma och en piga på ett djupare plan än det strikt teoretiska.

Historikerns historier

Kroppshår har aldrig varit så spännande

År 1461 utfärdade Tyrgils Sonasson, boende i Skänninge, ett donationsbrev där han med sin hustru Cecilias goda vilja ger Vistenagärde och något som kallas för ”Fasta lykkian” till brödraklostret, och sina ägor i Biskopsberga till systraklostret. Han har själv inget sigill att fästa som bevis på donationen utan ber två trovärdiga män sätta sina sigill bredvid stadens (Skänninges).

Ett sigill är förlorat och stadens sigill är i hyggligt skick. Det tredje sigillet (vars ägare jag hittills inte har hunnit identifiera) är trasigt, men flera stora bitar är i behåll. Och så, i en av dessa stora bitar: ett hårstrå. Ett litet, rödlätt hårstrå som fastnat i sigillet innan det stelnade. Ett litet hårstrå, fullt med DNA och därmed information om en av dessa personer som var med då i Skänninge för snart 600 år sedan.

OMG.

Kuriosa: Och i Skänninge stads sigill sitter ett präktigt tagelstrå. Om någon gillar hästar.