Etikettarkiv | Annat perspektiv

Vi måste tala lite mer tanten med väskan

Ni har alla säkert sett fotot där en tant med en väska slår efter en nazist som demonstrerar i Växjö. När en konstnär sedam tillverkade en skulptur av den tanten föddes också tanken på att tillverka en betydligt större skulptur av henne och ställa på torget i Växjö. Det gick emellertid inte kultur- och fritidsnämndens arbetsutskott med på, eftersom tanten med väskan symboliserar våld. Ordförande för nämnden skriver i en debattartikel:

”Växjö kommun ska med stark röst värna det fria ordet. Det är en grundpelare för vår demokrati och försvarandet av mänskliga rättigheter. Jag anser att det i den tanken också är viktigt att möta oliktänkande med ord och samtal, inte med tillhyggen.”

Väldigt många håller med henne. Nazisterna hade rätt att vara på torget och demonstrera och den som utnyttjar sin frihet ska inte mötas med våld. Så jag knåpade ihop den här bilden, vilken sedan fick viss spridning via Twitter.

staty

Med viss spridning via Twitter kommer alltid en massa mothugg, och eftersom Twitter tillåter ett så begränsat antal nedslag blir det sällan särdeles nyanserade mothugg. Men vi kan väl säga så här; de flesta handlade om att tanten är en symbol för våld och som sådan ett hot mot demokratin och därför olämplig som staty. De flesta som säger så verkar dessutom vara helt normala, schysta typer som tycker att man aldrig får använda våld i en demokrati.

Och någonstans håller jag förstås med i den tanken, det gör jag. Rätten att fritt få demonstrera är bärande och våld är aldrig lösningen. Så är det. Men sedan blir det här en otroligt knepig fråga om symbolvärde. Vårt land är fullt med våldsamma statyer. Vi har uppsjö statyer av kungar med höjda svärd, med bibliska motiv och med grekisk mytologi som har väldigt stark och klar våldssymbolik utan att en käft protesterat mot det förr.

Vad är det med en tant och handväska som vi upplever som så hotfullt? Hur kan just det motivet, av hundratals socialt godkända, ses som för våldsamt?

Några säger att det är för att nazisterna då år 1985 blev nästintill lynchade. Hur det lät när nazisterna blev jagade genom Växjös gator och sedan fick söka skydd inne på järnvägsstationens toalett kan man lyssna på här. Det var en situation som hade kunnat gå mycket illa, det kan man inte bortse från, och det är förstås inte beteende som ska uppmuntras. Men tanten med väskan, representerar hon verkligen den arga folkmassan? Eller representerar hon i det här fallet den förtryckta – den som har fått se sin familj duka under för nazismens ideologi?

För tanten kommer inte dit med en påk. Hon slår inte någon som ligger ner. Hon använder det tillhygge hon råkar ha i sin hand och hon går inte ens tillräckligt nära för att faktiskt träffa. Det är inte överlagt politiskt våld, utan snarare frustration över att vara så liten och ensam och fast i traumatiska minnen. Ett par år senare tar hon sitt eget liv.

Demokrati är problematiskt på det sättet att det i sin essens bär kärnan till sin egen implosion. Genom att låta grupper som öppet är emot ett demokratiskt system komma till tals inom ramarna för systemet – skyddas av systemet – kan dessa slutligen förstöra det. Samtidigt innebär alla begränsningar av negativa röster att man ruckar på demokratins grundvalar. Det är verkligen inte enkla grejer, det här med demokrati.

Men när man menar att en liten tant är själva symbolen för hotet mot demokratin för att hon i frustration dängt sin väska i huvudet på en representant för en grupp som de facto vill störta demokratin, då känns det inte riktigt som om man har rätt proportioner på saker och ting. När en statys väska symboliserar vapen i ett samhälle fullt av statyer försedda med svärd, spjut, knivar och påkar. Då undrar jag lite vad i hela helvete som hänt med vår känsla för symbolism. Om det är tanten i det här fallet, inte nazisten, som symboliserar våld, hot och antidemokrati.

Den här statyn av Nils Dacke, ledare för Dackefejden som kostade många människor livet i smålandsskogarna på 1540-talet, restes på 1950-talet. Han kallas frihetskämpe nu. Gustav Vasa satte hans huvud på en påle så fort han fick chansen.

Den här statyn, Ture Lång, står på torget i min egen lilla hemstad. Förebilden är en så kallad Rolandsstaty som restes i medeltida städer. Med sin klotförsedda påk och ett femliters ölstop symboliserar han rättvisa och trygghet.

Kuriosa: Tanten med väskan var egentligen bara 38 år gammal. Mer om henne kan man med fördel läsa här!

 

 

Om arbete och sex

Eva bad mig läsa och kommentera en artikel på The Economist, som handlar om prostitution. Artikelförfattaren menar att Internet gör köpandet och säljandet av sex både enklare och säkrare och att regeringar måste sluta försöka förbjuda prostitution. Även om tanken säkert är god – ny teknik gör prostitution tryggare – är artikeln fylld av otroligt tveksamma utgångspunkter och därmed synnerligen vanskliga slutsatser.

För det första genomsyras artikeln av att anledningen till att prostitution är olagligt är att folk i allmänhet är pryda. Därför menar artikelförfattaren också att prostitution över nätet är något vi borde jubla över eftersom vi inte längre behöver se det på gatorna. Och visst finns det en dimension av prydhet, särskilt i USA, men prydhet är givetvis inte anledningen till att prostitution är olagligt eller att de flesta av oss inte känner oss bekväma med konceptet.

Nej, för de flesta av oss handlar det om den prostituerades säkerhet, om trafficking och utsatthet, om beroende och socialt stigma. Till viss del tar artikeln upp dessa aspekter, men i de mest bisarra sammanhang.

”The problem of sex tourism plagues countries, like the Netherlands and Germany, where the legal part of the industry is both tightly circumscribed and highly visible.”

Jo, sexturism är ett problem i Nederländerna och Tyskland och jo, det är länder där prostitutionen är reglerad men ändå synlig. Det stämmer. Men att antyda att dessa saker har något som helst samband är verkligen märkligt. Sexturism är ett betydligt större problem i andra länder, så som Thailand eller Dominikanska Republiken – länder som verkligen inte är kända för att upprätthålla lagligt skydd för prostituerade. Kanske skulle prostituerade där få det bättre med Internet, men sannolikheten att de omtalade apparna med säkerhetsfunktioner någonsin skulle komma dessa prostituerade till godo får nog sägas vara beklämmande liten. Problemet med sexturism kommer alltså inte alls att avhjälpas med Internet. Och sexturism är inte ett problem för att den lagliga delen av industrin är kringskuren. Förstås.

Artikelförfattaren menar också att förskjutning till Internet normaliserar prostitution.

”The shift makes it look more and more like a normal service industry.”

Vad artikelförfattaren fullkomligt bortser ifrån är dock att det likväl inte är en vanlig servicebransch. Forskning visar förvisso att prostituerade under århundradena har betraktat sig som sexarbetare med fokus på arbete snarare än sex. Genushistorikern Julia Laite skriver på den underbara bloggen Notches följande:

”We have evidence of collective identities and labour association amongst prostitutes in the nineteenth century: dozens of women marching through the streets of Aldershot banging pots and pans to protest brothel closures makes for just one striking example.”

Kvinnorna själva ser sig som arbetare. Laite menar därför att prostituerade – eller sexarbetare, vilket torde vara en mer korrekt term – inte bör ses i ljuset av sexualitet utan i ljuset av kvinnors tillgång till arbete. Till viss del håller jag med, men samtidigt är det så mycket mer komplext än så. Prostitutionens långa historia – det sägs ju vara det äldsta yrket – är nämligen intimt kopplad till kvinnors underordning och till kvinnors förbjudna sexualitet. Det går inte bortse ifrån och därför är prostitution inte en helt vanlig servicebransch som bara behöver legaliseras och få ett bättre regelverk och Internet för att fungera felfritt. Intressant nog sätter artikelförfattaren utan att själv märka det fingret på exakt varför sexbranschen är så komplicerad.

I stycket efter att författaren konstaterat att det visst är en normal servicebransch skriver hen följande, med anledning av att prostitution också kan analyseras som en helt normal servicebransch:

”We have dissected data on prices, services and personal characteristics from one big international site that hosts 190,000 profiles of female prostitutes. The results show that gentlemen really do prefer blondes, who charge 11% more than brunettes. The scrawny look beloved of fashion magazines is more marketable than flab—but less so than a healthy weight.”

Vad det här stycket visar är inte hur bra det går att analysera prostitution som servicebransch utan hur otroligt nära kopplad prostitution är till kvinnlig objektifiering. Om vi bortser från att det förmodligen finns ganska få kvinnor som inte automatiskt blir fly förbannade över omdömet ”flab” eller begreppet ”healthy weight” och att dessa inte på något vis är fullgoda analytiska kategorier är själva sexualiseringen det viktiga. Artikelförfattaren konstaterar att ”sex säljer” och att det bara är att betrakta som fakta vi inte kan göra något åt, men sanningen är att det inte är sex som säljer utan sexualiserade kvinnor som säljer. Förra veckan ringde Linn Jung från Myteriet upp och frågade om min syn på fenomenet att unga kvinnor erbjuds typ drinkar och cigg mot att ha sex med äldre män eftersom det verkar bli allt vanligare (läs även My Tengströms krönika). Och det är just det här; prostitution och sexualiserande av kvinnokroppen hänger ihop vilket medför att det är långt ifrån endast de kvinnor som faktiskt är sexarbetare som får ta konsekvenserna. Den sexualisering som sexbranschen bygger på är en del av samhället i stort och verkar hämmande på kvinnor i alla branscher. Det är ett bedömande och fördömande av kvinnors kroppar som om kvinnorna inte hade något annat att erbjuda. Ett nedvärderande av kvinnors kunskaper (även inom sex) till förmån för utseende. Inte ens artikelförfattaren diskuterar vad kvinnorna är bra på, utan deras utseende.

Om sexarbetare är ett yrke så är det det enda yrke som kvinnor förväntas utföra utan att de själva har anmält intresse för det. Det enda yrke som en helt vanlig random kvinna kan bli tillfrågad om en fredagskväll.

Samtidigt är prostitution, precis som Laite påpekar, även en fråga om kvinnors arbete. Artikelförfattaren på The Economist vill se prostitution ur ett ekonomiskt och arbetsmarknadspolitiskt perspektiv och menar bland annat att det är ”oliberalt” (en term som säkert fungerar bäst i en amerikansk kontext) att kriminalisera ens delar av prostitution. Likväl missar artikelförfattaren det viktigaste angående sexarbete ur ett ekonomiskt och arbetsmarknadspolitiskt perspektiv, nämligen att det handlar om just kvinnors arbete och att det i allmänhet är en väg som kvinnor väljer på grund av bristen på alternativ. Problemet med prostitution skulle alltså lika gärna kunna sägas vara ett problem baserat på tillgången till trygga anställningar för kvinnor – och då särskilt unga kvinnor och ensamstående mödrar. Som Laite uttrycker det:

”The difficult truth is that testimonies of historical as well as present-day prostitutes provides ample evidence that women do choose sexual labour in the face of dire economic circumstances and terrible labour alternatives. Perhaps this is why we find it so difficult to imagine prostitution as work, and to take the organization of sex workers seriously. It involves a recognition that sex work is deeply connected to the exploitative capitalist economy of which we are all a part.”

Artikelförfattaren på The Economist väljer rubriken ”A Personal Choice” på sin artikel för att framhålla att prostitution är ett val. Personligen tycker jag att det är hög tid att diskutera alternativen. Det är inte för att vara moraliserande, utan för att prostitution – oavsett hur man väljer att betrakta det – handlar om kvinnors rättigheter.

 

Sådant man bara ser när man kan jämföra

Vi har, en smula desperat, klamrat oss fast vid tanken på att säkert någon av de kycklingar vi fick i början av april är en höna. Vi har klamrat oss fast vid den tanken så hårt att vi själva trodde på det. Det var liksom inte förrän vi fick hem de nya kycklingarna, som i skrivande stund är en dryg månad gamla, som vi till fullo insåg och accepterade att det inte är några hönor som går och galer ute i hönsgården.

20140617-180338.jpg

Det här är Pipis, en av de nya hönorna vi hämtade. Titta särskilt på Pipis kam och haklapp. Och ni bah ”vicken kam och vicken haklapp” och ja bah ”JUST DET!”.

20140417-173940.jpg

Så här såg Berit ut när hen var i samma ålder. Bakom till vänster är Enna.

 20140617-180702.jpg

Och så här ser Enna ut nu, snart 3 månader gammal. Fram tills de nya kycklingarna kom trodde vi fortfarande (shit you not) att Enna kanske var en höna ändå. Hennes kam var liksom lite mindre än de andras och hon gal liksom inte likadant som de andra.

Slutsatsen är väl att det ibland krävs perspektiv och andra erfarenheter för att se saker som egentligen är helt uppenbara. Det, och att man kan lura sig själv att tro på det mesta bara sockerkaka hägrar på andra sidan illusionen.