Det är inte så att jag egentligen brukar uppskatta amerikanska dokumentärer eftersom innehållet i dem oftast har ett förhållande till sanningen som kanske inte är helt verklighetsförankrat.

Men det som får mig att krypa upp i soffan i fosterställning för att försöka rädda vad som räddas kan från en total intellektuell kollaps är den helvetes bakgrundsmusiken.