Historikerns historier

Forskarpresentationen

Som den uppmärksamma läsaren redan vet är jag med i ett projekt som heter På jakt efter familjen. Det är ett familjehistoriskt projekt där jag och ett gäng kolossalt begåvade forskare undersöker familjens historia från medeltiden (jag har den äldsta tidsperioden) fram till nutiden. På projektets hemsida finns nu presentationen av min del i projektet uppe. Läs gärna här! Ja, och kan ni finska ska ni förstås passa på att läsa allt smart som mina kollegor bloggat om tidigare!

Kulturkrockar · Vardagslivet

Vad prinsessor vill – ett inlägg om att prata med sina barn

I en del genuskretsar används rosa prinsess-saker som exempel på höjden av patriarkalt förtryck och på misslyckade icke-genusmedvetna föräldrar – förutsatt att den som har de rosa prinsessakerna är en flicka förstås. Jag ser mig själv som en en genusmedveten förälder, som sätter individens rätt att utveckla sig själv oberoende av normer högt upp på prioriteringslistan. Och jag har en dotter som är överförtjust i allt vad rosa prinsesskrams heter. Ibland blir jag orolig över det här prinsessandet. Som vuxen ser jag ett samband mellan att flickor leker prinsessor och framtida utseendehets, ätstörningar, nedvärdering av den egna kompetensen och ett bekräftelsebehov som i tonåren inte kommer att leda till trevligheter. Förmodligen är det liknande saker som de där som talar illa om prinsessgrejer också ser.

Men först och främst vill jag göra helt klart att det inte finns något vetenskapligt bevisat sådant samband mellan prinsesslekar och tonårsproblem. Och sedan vill jag berätta om hur det har gått när jag och Tilda har talat om hur det är att leka prinsessa. För i vårt samhälle i dag tenderar vi vuxna att knyta samman prinsessor med en hel uppsättning aspekter som små barn inte ser. För små barn kan prinsessleken helt enkelt vara en rollek, jämförbar med att leka katt, eller polis, eller arkeolog. Små barn sätter inte inbördes värderingar på rollekarna, där det skulle vara automatiskt bättre med det ena eller det andra. En del dagar är man katt. Andra dagar är man prinsessa. En del dagar lämpar sig ypperligt för arkeologer och andra för poliser. Vitsen med rolleken är att det är en roll som barnet kan anta och sedan byta. Den är inte en del av personligheten, utan en del av utvecklingen.

I Tildas prinsesslekar ingår ofta smink, långa klänningar, höga klackskor och öronbedövande skrikande. Jag frågade Tilda vad det var som var så bra med att vara prinsessa. Och vet ni vad hon svarade? Att sjunga och dansa hela dagarna. Gissningsvis håller inte kronprinsessan Viktoria med om att det är riktigt vad prinsesslivet går ut på, men för Tilda är det vad som lockar. Och innan någon nu säger att det inte skulle vara bra att sjunga och dansa hela dagarna, att det inte kan jämföras med det viktiga arbete poliser och brandmän utför, att det är typiskt flickor att vilja ägna sig åt irrelevant skit, skulle jag vilja be att ni sätter er in i ett barns värld. Min dotter, min lilla Tilda, är full av sång. Hon sjunger sina egna komponerade sånger hela dagarna. Hon dansar, hoppar, snurrar och virvlar. För henne är det en prinsesslek, men det är också otroligt utvecklande för språket, för musikaliteten, för fantasin, för finmotoriken, för styrkan, för konditionen, för balanssinnet… Hon lär sig, hon utvecklas – och hon njuter av att göra det. Det är en ganska bekymmerslös värld att vara prinsessa (om det inte finns elaka häxor i närheten). Det är en rosa, glittrande, gullig värld, javisst, men den är också utvecklande och det ena utesluter inte det andra. Rosa glitter hämmar inte barnen så länge ingen får barnen att tro att prinsesslek är begränsande, så länge ingen förser dem med vuxenvärldens snäva syn.

Prinsessor vill också vara fina. De tycker om smink och smycken. För många är kanske det här den mest problematiska biten, att barnet vill vara ”fint”, och i vissa kretsar är det nästintill bannlyst att säga till barn att de är fina. Men har ni frågat barnet vad det menar när det säger ”fint”? När barnet kommer och frågar ”är jag fin nu”, vad menar barnet då? Tilda frågade ständigt vid matbordet om hon var fin och jag blev till slut ganska irriterad. Men när jag frågade henne vad hon menade med ”fin” förklarade hon att hon undrade om hon hade torkat sig duktigt runt munnen. Hon menade egentligen kanske inte ”fin” utan ”ren”. Så nu svarar jag ”ja, du är ren, vad du har ätit duktigt” när hon frågar. Andra gånger har hon sminkat sig, tagit på alla smycken (the more, the merrier liksom), glittriga klackskorna och den fluffiga, rosa klänningen och kommer svassande med samma fråga: ”är jag fin nu?”. Och alla känner ju sina egna barn bäst så jag säger inte att jag sitter på några allmängiltiga lösningar, men tänk ett steg längre. Kanske barnet menar ”är mitt utseeende bra nu?” och då tycker jag att det finns all anledning att säga något i stil med ”du är alltid fin, för du är en så himla bra unge”. Så säger jag ibland till Tilda också, och så förklarar jag att finhet kommer från hjärtat. Den som har ett gott hjärta är fin, oavsett hur den ser ut utanpå. Men när hon specifikt har klätt upp sig, när hon gått in i sin roll som prinsessa, då kan frågan om hon är fin lika gärna betyda att hon vill ha bekräftelse på att hon lagt ner tid på sin utklädnad. Frågan kan lika gärna vara ”ser du hur jag ser ut nu?” eller ”tycker du att jag har lyckats med det jag ville göra”?. Det handlar inte om hennes utseende, utan om bekräftelse på något hon har gjort. Om man tror att det egentligen är frågan kan svaret vara exempelvis ”wow, vad du har hittat många, coola grejer, jag har en hatt som du kanske vill låna” eller ”du har verkligen gjort bra”. Fin behöver inte alltid vara utseende.

Många föräldrar verkar bli ställda när barnet frågar om hen är fin, och många verkar se det som problematiskt när barn leker prinsesslekar. Och det finns många aspekter av finhet och prinsesslek som är värda att ta upp (en annan gång) och som verkligen inte är utvecklande för barn. Jag menar alltså inte att det skulle vara helt problemfritt. Jag menar bara att det inte måste vara så, att barn frågar, provar och leker på sätt som inte alltid omedelbart stämmer överens med våra vuxna fördomar. Att vara fin och att vara prinsessa kan lika gärna vara att ha ren mun och att få spendera sina dagar med att sjunga och dansa. Genom att prata med sina barn, få dem att sätta ord på vad de menar kan man hjälpa dem att navigera, att behålla fantasin, öppenheten och den dåliga respekten för vuxenvärldens normer som utmärker ungar. Här nedanför finns ett kort videoklipp från sir Ken Robinsons fantastiska föreläsning om att förändra skolan, kopplat till hans Ted Talk om utbildning och kreativitet. Det han berättar om hur barn är kreativa genier gäller inte bara när de får frågan hur många användningar de kan se för ett gem. Detsamma gäller deras rollkaraktärer. Vi vuxna kan inte se att prinsessor fyller någon verklig funktion bortom finhet och utseende. För barn är de nyckeln till dans, till sång, till att kunna prata med djur, till ledarskap, till givmildhet, till äganderätt, till drakar, till baler, till skattkammare, till trädklättring, till flygande, till guld och till gröna skogar – ända tills vi vuxna lär dem något annat.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Så här ser den manliga normen ut

Det här är en Epad.

Det här är en Epad för kvinnor.

Det här är pennor.


Det här är pennor för kvinnor.

 

Det här är en GPS.

Det här är en GPS för kvinnor.

Det här är LEGO.

Det här är LEGO för flickor.


Det här är verktyg.

Det här är verktyg för kvinnor.

Vi behöver inte ens tala om att kvinnors Epads kommer med förinstallerade kvinnoappar som kvinnor behöver (typ graviditeten vecka för vecka) men kanske inte själva klarar av att installera eller det bisarra i tanken att anledningen till att kvinnor tidigare inte använt hammare är för att ingen kommit på den revolutionerande idén att kvinnor bara kan använda saker i rosa. Att man har en produkt som måste ändras för att bli en produkt för kvinnor talar sitt tydliga språk om vem som är norm, och om vem som är avvikande. Att skapa produkter med förinstallerade appar, med begränsade användarmöjligheter, med mjukare linjer, sötare färger och glittriga detaljer är inte att spela efter kvinnors regler, att anpassa sig efter kvinnors behov, att vara tillmötesgående. Det är att säga att den vanliga produkten är för vanliga människor och att dessa människor är män. Det är att säga att det finns någonting i kvinnors biologiska disposition som gör att de inte klarar av att vara som vanliga människor utan måste få sina produkter i enklare format och i rosa.Vanliga produkter med kvinnoanpassning.

Det är inte en service. Det är en förolämpning.

Vardagslivet

Julblogg och undantagsläge

I natt anlände första lasten julfirarsläkting från Sverige i form av min pappa så i dag har jag varit social så att säga IRL istället för i bloggosfären. Det hör lite julen till, och det lär inte förändras förrän julen är slut. För tillfället är pappa ute och leker med ungarna i snön. De har någon sorts snöbollskrig. Av de vita prickarna på pappas jacka att döma förlorar han.

Annars är vi snart redo för julen. Barnens plastgran har kokelerats, som Tilda säger, de flesta klapparna är inslagna, julblommorna snart omplanterade, knäck, fudge och kryddkaka bakat. Så vi hörs, men kanske inte lika ofta. Bloggen gillar nämligen julen riktigt, riktigt mycket. Alla högtider som går ut på att frossa i glittrigt krimskrams och äta sig blind på godsaker är bra högtider liksom.

001  017002 088 132

Vardagslivet

Stoppa korv

Eftersom både jag och min högt vördade make älskar att laga mat brukar det bli en hel del sådant inför jul. Till exempel gör maken julkorven helt från början. Eller alltså. Vi har inga grisar, vi hade inte ens grisar innan korvtillverkningen började, men vi gör korv nästan helt från början.

Barnen älskar att hjälpa till och i år har de båda två blivit stora nog för att faktiskt vara till hjälp. Vilho stoppade så många korvar och vevade köttkvarnen så frenetiskt att han vid läggdags kom och förklarade att om hans armar var människor så hade den här armen (den som inte vevat) frågat den här armen (den som vevade) hur i hela friden den orkat. Katterna väntade tålmodigt runt bordet. Själv är jag mer för att baka vackra grejer och lite mindre för att med våld slaska i malna djur i en gristarm. Men det är ju så olika det där.

korv

Resterna av korvstoppningsverkstaden förpassades till en soppåse som ställdes utanför dörren i väntan på att någon (läs: maken) skulle orka bära den hela vägen bort till sophuset på andra sidan parkeringen. Med tanke på våra egna tre katter och resten av grannskapets diton var det, så här i efterhand, kanske inte en helt välgenomtänkt idé, även om katterna inte verkar ha misstyckt alls. Exakt hur grannarna kommer att reagera på att det numer hänger en bit gristarm i deras buske på andra sidan staketet återstår att se. Lite glitter på det där och det slår de helvetes blinkande färggranna ljusen grannarna på andra sidan har i alla fall.