Etikett: Allt har sin tid och plats

Vardagslivet

Ett hån mot småbarnsföräldrar

Charlotte2 kommentarer

Vintertid, hörrni.

Man hör de där typerna som bah ”guuud vad skönt ska bli att få sova en timme längre”. Det är inte typerna som har små barn. Om man har små barn betyder inte vintertid att man får sova en timme längre utan att att man får vänta en timme längre på att barnprogrammen börjar. Och på att ungarna ska gå och lägga sig på kvällen.

Och redan nu kämpar man ju med att hålla sig vaken. I går hade jag och maken filmkväll. I praktiken betydde det att vi somnade på soffan med TV:n på istället för i sängen. Det är något i luften nu som gör att tröttheten ligger som ett tjockt täcke över hela tillvaron.

Skönt att gå över till vintertid då. så man får sova en timme längre.

Nävars. Skoja bara.

IMG_1352-20140919

Vardagslivet

Resultatet

Charlotte1 kommentar

Hörrni, tack så mycket för alla hejarop igår! Allt gick ganska så hyggligt. Rättshistorikern var inte särskilt imponerad över de tolkningar jag hade gjort utgående från lagtexten, vilket väl på ett sätt är ganska nedslående eftersom… ni vet… kapitel 2 var ju typ tolkningar av lagtexten. Däremot så kom han med riktigt bra och konstruktiva idéer kring hur jag borde tänka på medeltida lag. Till exempel menade han att jag måste se lagen som ett system av många andra. Det jag ser i praxis behöver jag alltså inte söka fog gör i lagtexten genom tolkningar, för de var olika system.

Jävligt smart tycker jag.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Att sminka sitt barn

Charlotte29 kommentarer

Igår skulle Tilda på femårskalas hos en av sina många bästa vänner. Tilda hade redan flera dagar i förväg planerat att hon skulle ha den långa blåa Askungenklänningen och de nya glittriga ”kluck-skorna” (som låter kluck, kluck när man går eftersom de har klack). Dagen innan kalaset målade hon naglarna (verbet för detta är att ”nackla”) och lade fram alla sina saker i prydliga högar. Årets fest, liksom. Enda gången någonsin hennes bästis har femårskalas. Det är stort!

Och så frågade hon mig om jag kunde sminka henne till festen.

Jag är nästan alltid osminkad, men om vi ska bort på fest någonstans brukar jag dra på ordentligt. Inte för att jag tycker att jag måste, utan för att jag tycker att det är kul. Det är en del av det där pirriga förberedandet inför något som man längtar efter; att få träffa sina kompisar, dansa hela natten, glömma den gråa vardagen en stund. Men jag skulle ljuga om det inte också låg en del fåfänga i mitt sminkande. När jag sminkar mig, tar på mig festklänningen, snörar på höga dansskorna med de rosa sidenbanden (oh yeees!) och duttar parfym ger det mig en känsla av att vara redo, att vara förberedd och en attityd där jag är Världens Drottning. Kanske är det ytligt? Kanske är det mänskligt? Jag vet iallafall att jag inte skulle vilja vara utan den där känslan och den där attityden – det där glamorösa jaget. Det är inte samma jag som sitter osminkad, iförd tofflor och gårdagens (okej, okej, jag är inne på dag tre med samma) outfit framför en skärm och skriver medeltida rättshistoria, och det är inte heller ett bättre jag, men det är ett jag som kan komplettera, lätta upp och skapa en större substans.

Allt det här funderade jag på när min dotter med förväntansfulla min, stora blå ögon och sina älskade kluck-skor nonchalant dinglande från pekfingret frågade mig om jag kunde sminka henne. Varför vill hon ha smink? För att vara vacker och värnlös inför pojkar? På ett femårskalas för bara flickor. Knappast. Nej, hon vill ha den där känslan – den där attityden – av att vara helt förberedd på att ta över världen, att träffa sina kompisar och dansa hela natten (eller till kl 19.30 då, i det här fallet). Sminket är en del av det jag som ska på kalas, en del av den ritualen som visar att det inte är vilken dag som helst. Det är den sista delen av hennes prinsessutstyrsel.

Sminket är för henne inte att underkasta sig skönhetsideal. Det är hon för ung för att förstå och smink har aldrig använts som ett nödvändigt ont i hennes närhet. För det är ju så att normer och värden inte är medfödda utan något som vi som vuxna överför till våra barn, ofta som svar på oskyldiga frågor om förhållandena i världen. Hon vet inte vad smink symboliserar förrän någon upplyser henne om det. Och vet ni vad? Jag hade nog inte kunnat svara på frågan varför hon inte skulle få sminka sig.

”Det passar sig inte med smink på små barn” är en lögn. Jag har sminkat dem till katter, tigrar, möss och ninjor otaliga gånger. Så varför inte till prinsessa?

”Du är så vacker ändå, så du behöver inget smink.” Till skillnad från mig själv då, som glatt sminkar mig inför fester?

Det är möjligt att jag är en förkastlig genusmamma, men jag tycker faktiskt inte att det gör något att hon sminkar sig när hon ska på kalas. Om det skickar fel signaler till andra vuxna är det fel på de andra vuxna, för min dotter är samma vilda unge oavsett om hon har smink eller inte och förtjänar lika lite som andra barn att dömas efter ytan. Om det fördärvar henne att hon får leka prinsessa en kväll undrar jag om det hade fördärvat henne lika mycket om hon klätt ut sig till Spindelmannen eller Byggare Bob – om fördärvet kommer av att hon vill föreställa en kvinnlig stereotyp. Och om problemet är att hon härmar vuxna kvinnor skulle jag väldigt gärna vilja veta vad det är för fel på att vara vuxen kvinna. Med största sannolikhet är det ju ändå vuxen kvinna hon är på väg mot att bli. Nej, barn ska inte sminka sig som en del av vardagen och barn ska inte sminkas på föräldrarnas initiativ, men barn som vill klä ut sig till prinsessor med läppstift och kajal är inte sämre än barn som vill klä ut sig till Hulken och bli målade gröna. Vi får inte applicera vår negativa bild av stereotypa kvinnliga uttryck på barn, för då kommer vi aldrig att förändra den negativa bilden.

Så jag sminkade henne. Och så frågade jag om jag fick ta en bild. Men det fick jag inte, för den här outfiten, den var bara till för henne och hennes polare. Bra så.

Nyhetsplock · Vardagslivet

Tid

Charlotte4 kommentarer

På Bloggalan fick Pupulandia (som vann Årets Finska Blogg) frågan hur mycket tid hon egentligen lägger ner på de fotokollage hon har på sin blogg. Hon fnittrade förtjust och medgav att det var rätt mycket tid. Typ en halv dag. Och jag riktigt ser det framför mig, hur folk (inte folk på galan dock, vi var väl alla i samma båt) drar efter andan av fasa och fördömelse och sedan skakar på huvudet åt hur dagens unga kvinnor kan kasta bort en halv dag på att göra så ytterligt meningslösa saker som fotokollage till en blogg.

Men hon har ägnat tid, och dessutom mycket tid, till att göra något hon tycker om. Något hon vill göra. Något som gör henne lycklig och som dessutom bevisligen gör tusentals andra människor lyckliga. Jag kan inte se att det skulle finnas något mer meningsfullt att göra med sin tid än just det.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Alla kvinnor vill bli objektifierade

Charlotte28 kommentarer

Cameron Diaz menar att alla kvinnor vill bli objektifierade. ”There’s a little part of you at all times that hopes to be somewhat objectified, and I think it’s healthy.” Jag antar att det är en sån där sak som är lättare att säga när man står uppsnoffsad på röda mattan än när man möter någon av alla de kvinnor som bor tillsammans med sina barn på en bordell i Bangladesh.

För jag tror att den där lilla delen som Cameron Diaz anser är kvinnors hemliga vilja att alltid bli lite grann objektifierade egentligen är något så enkelt som en vilja att bli uppskattade och att det inte är något unikt för gruppen kvinnor. Och visst, för många kvinnor är det enkel väg till uppskattning att vara snygg och sexig. Är man snygg och sexig ger det en omedelbar feedback, särskilt om man är kvinna. Men med tanke på hur många unga flickor i västvärlden som mår psykiskt dåligt, som skär sig själva, som svälter sig själva och som blir besatta av sitt utseende är det också väldigt tydligt att den uppskattning man får för sitt fagra yttre inte alls är en grund för bra självförtroende eller längre och starkare relationer. Går vi sedan utanför västvärldens emanciperade kvinnor hittar vi länder där objektifierade kvinnor är utkastade ur samhället, lever i bordeller eller hem för fattiga eller helt enkelt på gatan – om de ens överlever. Att det ligger i kvinnans natur att vilja bli objektifierad är en myt.

Däremot tror jag att jag förstår vad Cameron Diaz menar (och eftersom hon säkert läser det här får hon väl rätta mig om jag har fel). Kvinnor som nått en viss självständighet kan njuta av den där kicken man får när någon visar uppskattning för ens utseende utan att det är något skadligt eller fel med det. Och det håller jag med om. Kanske hade Diaz kunnat utveckla sitt uttalande lite mer och kanske hade hon då också kommit sig för att säga att det är en himmelsvid skillnad på kontext när vi talar om att det är ok att bli objektifierad. När jag har dolled up för att gå ut på krogen och alla män ba’ ”åhhhh wow vi är så förbländade av din skönhet att vi vill spendera hela kvällen med att tillbe dig” (ett hypotetiskt exempel) är det inte som att jag liksom suckar och känner mig förtyckt. Men när jag håller en föreläsning och efteråt får höra att det är trevligt med vackra kvinnor – inte att mina argument var övertygande, min åtta år långa universitetsutbildning en bra investering eller att min forskning är spännande – känner jag mig inte det minsta uppskattad. Snarare tvärtom.

Kanske hänger de här sakerna ihop. Vill man som kvinna bli tagen på allvar någonstans så måste man alltid låta bli att försöka se snygg ut. Men jag vägrar tro på att kvinnor inte ska få kunna vara sig själva fast i olika miljöer, att man kan få vara sig själv i sitt dolled up esse på krogen en dag och att man kan få vara expert på sitt forskningsområde en annan dag. Och jag tror inte på att problemet här är att män är inkapabla att se skillnaden på dessa olika funktioner utan snarare att många män inte verkar ta skillnaden på tillräckligt stort allvar. I det hänseendet är det ett stort problem att kvinnor i traditionella kvinnoyrken objektifieras och sexualiseras.


För kvinnor i sin professionella roll vill få göra sitt jobb i fred (statistik över anmälningar om ofredande på arbetsplatsen stöder detta) utan att bekymra sig över hur de ser ut och måste också kunna få göra det. Att de efter jobbet tycker om att doll up och gå ut på krogen och då inte har något emot ett visst mått objektifiering ska inte vara ett hinder, på samma vis som att de kvinnor som bara lägger fokus vid sitt utseende inte ska få sätta standarden för hur kvinnor som grupp ska behandlas. För det stora problemet är inte att kvinnor får uppskattning för sitt utseende – att det finns objektifiering – utan att många kvinnor bara får uppskattning för sitt utseende trots att de kanske är bäst i sin bransch (och den branschen inte är prostitution). Alla kvinnor drömmer inte om vackra lockar, den perfekta kroppen och en stor diamantring. En del kvinnor vill bli astronauter och bryr sig inte om att man säkert får hjälmhår. Andra vill bli forskare och bryr sig inte om huruvida ens kläder är senaste mode. Och alla vill vi säkert bli uppskattade, men det måste vara med respekt för att objektifiering är en väldigt ytlig och ibland synnerligen kontraproduktiv form av uppskattning.