Igår skulle Tilda på femårskalas hos en av sina många bästa vänner. Tilda hade redan flera dagar i förväg planerat att hon skulle ha den långa blåa Askungenklänningen och de nya glittriga ”kluck-skorna” (som låter kluck, kluck när man går eftersom de har klack). Dagen innan kalaset målade hon naglarna (verbet för detta är att ”nackla”) och lade fram alla sina saker i prydliga högar. Årets fest, liksom. Enda gången någonsin hennes bästis har femårskalas. Det är stort!
Och så frågade hon mig om jag kunde sminka henne till festen.
Jag är nästan alltid osminkad, men om vi ska bort på fest någonstans brukar jag dra på ordentligt. Inte för att jag tycker att jag måste, utan för att jag tycker att det är kul. Det är en del av det där pirriga förberedandet inför något som man längtar efter; att få träffa sina kompisar, dansa hela natten, glömma den gråa vardagen en stund. Men jag skulle ljuga om det inte också låg en del fåfänga i mitt sminkande. När jag sminkar mig, tar på mig festklänningen, snörar på höga dansskorna med de rosa sidenbanden (oh yeees!) och duttar parfym ger det mig en känsla av att vara redo, att vara förberedd och en attityd där jag är Världens Drottning. Kanske är det ytligt? Kanske är det mänskligt? Jag vet iallafall att jag inte skulle vilja vara utan den där känslan och den där attityden – det där glamorösa jaget. Det är inte samma jag som sitter osminkad, iförd tofflor och gårdagens (okej, okej, jag är inne på dag tre med samma) outfit framför en skärm och skriver medeltida rättshistoria, och det är inte heller ett bättre jag, men det är ett jag som kan komplettera, lätta upp och skapa en större substans.
Allt det här funderade jag på när min dotter med förväntansfulla min, stora blå ögon och sina älskade kluck-skor nonchalant dinglande från pekfingret frågade mig om jag kunde sminka henne. Varför vill hon ha smink? För att vara vacker och värnlös inför pojkar? På ett femårskalas för bara flickor. Knappast. Nej, hon vill ha den där känslan – den där attityden – av att vara helt förberedd på att ta över världen, att träffa sina kompisar och dansa hela natten (eller till kl 19.30 då, i det här fallet). Sminket är en del av det jag som ska på kalas, en del av den ritualen som visar att det inte är vilken dag som helst. Det är den sista delen av hennes prinsessutstyrsel.
Sminket är för henne inte att underkasta sig skönhetsideal. Det är hon för ung för att förstå och smink har aldrig använts som ett nödvändigt ont i hennes närhet. För det är ju så att normer och värden inte är medfödda utan något som vi som vuxna överför till våra barn, ofta som svar på oskyldiga frågor om förhållandena i världen. Hon vet inte vad smink symboliserar förrän någon upplyser henne om det. Och vet ni vad? Jag hade nog inte kunnat svara på frågan varför hon inte skulle få sminka sig.
”Det passar sig inte med smink på små barn” är en lögn. Jag har sminkat dem till katter, tigrar, möss och ninjor otaliga gånger. Så varför inte till prinsessa?
”Du är så vacker ändå, så du behöver inget smink.” Till skillnad från mig själv då, som glatt sminkar mig inför fester?
Det är möjligt att jag är en förkastlig genusmamma, men jag tycker faktiskt inte att det gör något att hon sminkar sig när hon ska på kalas. Om det skickar fel signaler till andra vuxna är det fel på de andra vuxna, för min dotter är samma vilda unge oavsett om hon har smink eller inte och förtjänar lika lite som andra barn att dömas efter ytan. Om det fördärvar henne att hon får leka prinsessa en kväll undrar jag om det hade fördärvat henne lika mycket om hon klätt ut sig till Spindelmannen eller Byggare Bob – om fördärvet kommer av att hon vill föreställa en kvinnlig stereotyp. Och om problemet är att hon härmar vuxna kvinnor skulle jag väldigt gärna vilja veta vad det är för fel på att vara vuxen kvinna. Med största sannolikhet är det ju ändå vuxen kvinna hon är på väg mot att bli. Nej, barn ska inte sminka sig som en del av vardagen och barn ska inte sminkas på föräldrarnas initiativ, men barn som vill klä ut sig till prinsessor med läppstift och kajal är inte sämre än barn som vill klä ut sig till Hulken och bli målade gröna. Vi får inte applicera vår negativa bild av stereotypa kvinnliga uttryck på barn, för då kommer vi aldrig att förändra den negativa bilden.
Så jag sminkade henne. Och så frågade jag om jag fick ta en bild. Men det fick jag inte, för den här outfiten, den var bara till för henne och hennes polare. Bra så.
Dela med dig av det goda!
Gilla detta:
Gilla Laddar in …