Som den uppmärksamma läsaren redan vet är jag med i ett projekt som heter På jakt efter familjen. Det är ett familjehistoriskt projekt där jag och ett gäng kolossalt begåvade forskare undersöker familjens historia från medeltiden (jag har den äldsta tidsperioden) fram till nutiden. På projektets hemsida finns nu presentationen av min del i projektet uppe. Läs gärna här! Ja, och kan ni finska ska ni förstås passa på att läsa allt smart som mina kollegor bloggat om tidigare!
Dränk dem i fakta
I går skrev jag följande:
”Tror man inte på Förintelsen så fine; läs på om hur vanligt folk hade det under nazisternas styre.”
Min tanke var att man inte måste ge sig in i diskussioner om Förintelsen för att kunna diskutera de förödande konsekvenserna av ett nazistiskt styre eller en rasistisk värdegrund för demokratiska funktioner. Men egentligen tycker jag inte alls att det är ”fine” att inte tro på Förintelsen. Jag tycker inte att det är fine nån jävla stans utan snarare symptomatiskt på vad som håller på att gå ordentligt snett med vårt samhälle.
Förintelsen är, i likhet med många andra historiska fakta, inte beroende av om människor i dag väljer att tro på fakta eller inte. (Det bör dock påpekas att minnet av händelserna är beroende av dagens människor och att det därför är synnerligen fucked up att det marscherar nazister på Tysklands gator igen, men det är ett annat inlägg.) Fakta är fakta oavsett vad någon tror. Och många verkar blanda ihop rätten till sina åsikter med någon sorts rätt att få sina åsikter accepterade som fakta och de här typerna dyker upp hela tiden – och ofelbart i varenda diskussion som rör främlingsfientlighet och genus.
”Kvinnor diskrimineras inte för jag är kvinna och jag är inte diskriminerad.”
”Det finns ingen rasism i Sverige för min granne Mohammed fick jobb som städare.”
”Patriarkatet är ett feministiskt påhitt.”
”Kvinnor har i alla tider haft den sexuella makten över män.”
Och så vidare ad nauseam.
Vår vilja att diskutera saker och vår åsiktsfrihet – i sig väldigt bra grejer – gör att det blir en otrolig snedbalans mellan fakta och åsikter. Det är ganska många som hör av sig till mig och säger att det inte förstår hur jag orkar så att säga ”ta debatten”. Och ja, många gånger har jag själv funderat över varför och då särskilt när man diskuterar med någon som framhåller sina åsikter som fakta. Som när man istället för att diskutera genus inverkan på vårt beteende diskuterar genus existens. Eller som när varje inlägg om våld mot kvinnor omedelbart får kommentarer från en man i stil med ”typiskt att skuldbelägga alla män vet du inte att män är mer utsatta än kvinnor”. Att behöva börja om varje gång. Det är rätt drygt. Men vet ni vad jag tror? Jag tror att om man skulle döma efter de diskussioner som hålls, särskilt på bloggar och andra nätforum, så lever vi nästan totalt i en värld som inte utgår från fakta. Balansen är helt åt helvete. Ungefär så här:
Till viss del får man väl skylla på postmodernismen som lärt oss att vrida och vända på vad vi trodde att vi visste, som lärt oss se saker från den andra sidan, problematisera och inte ta ens uppenbara saker för givet. Men mest tror jag att vi får skylla på vår egen slapphet och på föraktet mot de där som skriker om hur man måste backa upp sina påståenden med forskning för att sedan konsekvent underkänna all forskning man presenterar. Det föraktet finns mot dem som röstar på SD, mot antigenusarna, mot Sannfinländarnas väljare, mot mansrättsrörelsen och liknande. Och jag förstår föraktet. Jag hann nämligen knappt mer än publicera gårdagens inlägg om vilken sorts samhälle nazistisk och rasistisk politik skapar förrän ”Hasse” kände sig nödd att påpeka att det är vansinnigt att folk röstat på Feministiskt Initiativ. Trots att jag inte har en aning om vem ”Hasse” är kan jag villigt erkänna att jag inte direkt uppfattar honom som den skarpaste kniven i lådan. Så att säga.
Men feminismen jämförs nämligen ofta med nazismen och situationen för dagens svenska man framställs som fullt jämförbar med den för 30-talets tyska judar. Förmodligen är det liksom här någonstans det tar stopp för de flesta av oss. Det är bara så bisarrt. Det är bara så ihåligt, så mycket åsikt och så lite fakta – men ändå framhålls det som en rimlig jämförelse. För det första har man inte förstått någonting om vad feminismen står för och för det andra så har man uppenbarligen inte fattat ett jota av vad nazisterna faktiskt sysslade med. Det går ju inte ens ta på allvar när någon gör den jämförelsen. Men den jämförelsen förekommer på mängder av ställen. Jag tror att alla vi som varit inblandade i nätbaserade diskussioner om genus stött på den. Och för varje gång den får stå oemotsagd så vinner tanken lite mer mark. För varje gång som någon får häva ur sig sina okränkbara åsikter maskerade som okränkbar fakta tappar vi lite mer av kontakten med (den förvisso postmoderna) verkligheten och en kattunge gråter.
Jo, jag håller med om att vissa diskussioner inte borde behöva föras, men jag tror att det är livsfarligt att låta dem hänga kvar obesvarade. För ”Hasse” kanske inte alls är korkad. ”Hasse” kanske bara aldrig stött på någon som orkat hjälpa honom vända och vrida på tankarna, som gett mothugg, ifrågasatt, lyssnat och besvarat. Istället för att se alla ”Hasse” som lätt imbecilla borde man ge dem chansen att möta motargument. Och varje gång någon står och viftar med sina åsikter som snedvridna fakta borde de få proportionerligt motstånd, deras förvanskningar borde drunkna i motbevis.
”Sorry, I can’t hear you over the weight of scientific evidence.”
Den sortens samhälle
Jag måste erkänna att jag är genuint fascinerad (på ett ligga-i-fosterställning-och-gråta-sätt) av hur folk tänker när de röstar på nazistiska och rasistiska partier. Har de inte läst historia i skolan? Vet de inte vad även folkvalda nazister och rasister skapar för sorts samhälle?
För jag tror att många av dem som röstar på nazistiska och rasistiska partier inte egentligen har funderat så mycket på vilket sorts samhälle de vill ha, utan mer på vilket samhälle de inte vill ha – och att det är just det samhället vi har nu. De få tankar som ägnas framtidssamhället är idyller. Man vill ha nationalism – en nation med ett rättmätigt folk – i harmoni med andra folk i andra nationer. Man vill ha rättvisa, frihet, mindre brott och fungerande system där individen kan få utvecklas. Åtminstone är det den bilden som företrädarna ger av sina partier, och den bilden som de flesta jag stött på som röstar rasistiskt (jag har inte träffat speciellt många som röstar nazistiskt, det ska erkännas) framhåller som resultatet av deras politik.
Ingen av dem jag hört eller läst om vill ha ett hårdare styre över sig själva. Hårdare tag på andra, ja, men mer frihet för sig själv. Och jag ser hur den tanken är väldigt frestande. Jag tillhör själv den delen av befolkningen som uppför mig exemplariskt (åtminstone i laglig mening) och som helst inte ser mina prydliga cirklar rubbade. Grejen är bara den att man faktiskt inte behöver titta särskilt långt tillbaka i historien för att se att ökad frihet inte är resultat av rasistisk och nazistisk politik. Tvärtom.
Eftersom grundprincipen i rasistisk och nazistisk politik är att det är skillnad på folk och folk är grundprincipen i förverkligandet av politiken att denna skillnad måste utrönas och upprätthållas. Man måste ta reda på vem som är förtjänt av att kallas svensk och få åtnjuta svenska privilegier och vem som inte är det. Den kontrollapparaten är enorm. Vi såg den i nazi-Tyskland, på Balkan, i Korea, i Japan, i USA. Eftersom kärlek som bekant inte har några gränser har det i alla tider funnits människor som funnit varandra över de där skillnaderna, vilket skapar ytterligare problem för indelningarna. Efter kolonisationen i Latinamerika gjorde man elaborerade målningar med par av olika ”ras” och deras ”avkomma” för att namnge och klassificera de olika kombinationerna.
I början av 1900-talet hade det utvecklats till en vetenskap. I dag kallar man det ”kulturell särart”. Man måste ju inte vara principiellt emot sådana här indelningar för att kunna räkna ut hur mycket pengar de kostar och vilken otrolig statlig insats det krävs för att hålla reda på befolkningen. Även om man är ljushyad måste man in i systemet – in under den statliga kontrollen – för att den skillnaden mellan folk som ska avgöra vem ska få vad ska fungera.
Sådana här system bygger också på totalitära ledare. Det vill säga, ett samhälle med rasistisk värdegrund fungerar bara med hård kontroll – inte bara av dem som så att säga inte hör hemma utan av alla. Det är ett samhälle där man anger varandra, där ingen är trygg och där staten, förkroppsligad i den totalitära ledaren, avgör vem som stannar och vem som går. Att rösta rasistiskt eller nazistiskt är inte att rösta för frihet utan att rösta för tvång och kontroll. Det är inte att rösta bort ”patrasket” från egen gård utan att rösta in sig själv i ett strikt system av begränsade valmöjligheter. Det är att ange den där grannen man bott bredvid i 20 år och som man brukar grilla tillsammans med, han som jagade bort de där ligisterna som tänkte sno din cykel. Han som, i systemet av åtskillnad mellan folk och folk, visade sig ha en farfar från Iran och några obetalda P-böter och som måste anges för att skulden inte ska falla på dig. Han som måste lämna landet tillsammans med sina två barn – inte för att han har ett land att resa till utan för att han inte längre har ett land att bo i.
Rasistisk och nazistisk politik gör skillnad på folk och folk men inte på vad folk vill och inte vill. Att Kalle Svensson är pursvensk mönstermedborgare och inte vill ingå i systemet har ingen betydelse. Att han älskar sitt enda barn, trots att det har en lätt utvecklingsstörning, har ingen betydelse för liknande barn får eutanasi för nationens bästa. Nätet når alla, även de som skulle se sig själva som ”goda”. Tror man inte på Förintelsen så fine; läs på om hur vanligt folk hade det under nazisternas styre. ”Hitler gjorde mycket bra för Tyskland” brukar det heta, och visst finns det fog för att påstå det. Men för det vanliga folket var det inte en dans på rosor i mer än några år när ekonomin gick uppåt. Därefter gick det utför. De fördelar som den minskade arbetslösheten förde med sig kontrollerade staten. De kom alltså inte folket till godo för att folket arbetade, utan delades ut till vissa via staten (vilket, ironiskt nog, är förvillande likt kommunism). Staten avgjorde också vilka böcker man fick läsa, vilka filmer man fick se, vad som fick skrivas, tyckas och tänkas.
Det skulle också vara good bye Internet – inget fritt You Tube, Twitter, bloggande, Facebookande. Är det något vi lär oss av hur nationalistiska politiska system fungerar i dagens värld så är det faran med det fria Internet och den fria tanken. Åsiktsutbyte blir ett minne blott. Politisk korrekthet genom våld. Vi har sett det förr. Vi borde veta. I Nazi-Tyskland avrättades tiotusentals människor för sina politiska åsikter.
Jag förstår om folk är trötta på det politiska systemet, på social oro och på känslan av att det barkar åt helvete och därför ger en röst till Sannfinländare eller Sverigedemokrater. Jag känner precis likadant fast av helt andra orsaker (t.ex. att folk ger röster till Sannfinländare och Sverigedemokrater). Men tänk lite. Tänk på hur samhället skulle bli, realistiskt.
I Sverigedemokraternas partiprogram skriver de så här:
”Sverigedemokraterna anser att staten är nödvändig för att på ett effektivt sätt kunna administrera nationens inre liv, upprätthålla goda relationer med omvärlden och i kraft av sitt våldsmonopol skydda nationen mot inre och yttre hot.
Till statens kärnuppgifter räknar vi alla frågor som rör nationens säkerhet och oberoende, omhändertagandet av svaga och utsatta individer, lagarnas upprätthållande samt värnandet av nationens historiska arv och kulturella särart.”
Visst låter det fint? Men tänk bortom idealbilden. Tänk på hur politiken ska utföras. Staten får med sitt våldsmonopol (alltså de enda med laglig rätt att utöva våld) skydda nationen mot inre hot, till exempel sådant som kan tänkas hota den kulturella särarten. Staten skulle ha rätt att ta till våld mot de egna om de inte värnar om vad staten har bestämt är det Äkta Svenska. Det är inte ett fritt samhälle där invånarna får sköta sig själva. Det är ett totalitärt, polisiärt samhälle som krävs för att kunna förverkliga den drömmen. Det är den sortens samhälle som rasism och nazism skapar.
En kvällspromenad
Noppa och jag tog en promenad ner till dalen just när solen var på väg ner.
Och så har vi äntligen fått ut storbordet under äppelträden, grillat och njutit mitt i renoveringskaoset.
Magnolian
Min magnolia Susan har minst 16 knoppar som nu sakta men säkert håller på att vecklas ut till 20 cm stora väldoftande blommor.
Om min käre fader förlorade vårt vad om huruvida det skulle gå att få en magnolia att överleva? Något så gruvligt.
Första sommaren med skolbarn
I vanlig ordning kryssade vi för att vårt dagisbarn skulle fortsätta på dagis hela juni för att vara ledig i juli. Det är så vi brukar göra. Problemet är väl bara att vi kanske inte riktigt hade tänkt igenom det där med vad som händer när man sedan har ett barn som inte går på dagis utan i skola. Detta skolbarn kom glatt hemdansande och meddelade att nu är det bara två veckor kvar till sommarlovet och sedan är han ledig. Jag satte mitt kaffe i halsen och sa att det kan ju omöjligt vara sant. För det kan det ju inte. Så jag frågade lite diskret personalen:
Jag: Så jag hörde att det blir sommarlov snart…
Personal: Jo, bara två veckor kvar!
Jag (kväver många fula ord): Just det. Två veckor.
Personal (ler stort)
Jag: Så alltså… Vad händer sen då?
Personal (lyfter ett frågande ögonbryn): Va?
Jag: Jo… Liksom.. Vad händer sedan när sommarlovet börjar? Med barnen, menar jag.
Personal (lyfter ytterligare ett frågande ögonbryn): Ja då kommer ju barnet att vara hemma.
Jag: Aha. Så…
Personal (lägger armarna i kors)
Jag: Han kommer inte att vara här då? Ens lite?
Personal: Nej. Skolan är rätt stängd på sommarlovet.
Jag: Just det. Så han kan inte typ gå på dagis då eller så?
Personal (talande tystnad)
Jag: Nej. Kanske inte.
Personal: Kanske inte.
Jag: Så han blir hemma i två månader drygt.
Personal: Jo.
Jag (tvingar fram ett leende): Yeee.
Tydligen ska man ha anmält barnet till ett snordyrt personlighetsutvecklande läger för flera månader sedan för att vara en bra förälder. Och så ska man tänka ”äntligen kvalitetstid” och inte ”holy fuck” när man får höra att sommarlovet är drygt två månader långt fast man själv knappt skulle kunna ta ett par veckors semester.
Likheter och olikheter
Jag är ledsen, men jag får fullkomligt totalkrupp när folk hela tiden tjatar om att det faktiskt är skillnad på pojkar och flickor. Än sen då? ÄN FUCKING SEN DÅ? Vad vill man göra med den informationen?
Jo, det man gör är att tolka att det är skillnad på pojkar och flickor som att det inte skulle vara skillnad på flickor och flickor eller pojkar och pojkar – som att det kan finnas skillnader mellan barn bara åt ett håll liksom, att antingen så är alla barn helt likadana eller så är det skillnad mellan könen. Ofta undrar jag om de här människorna ens har träffat livs levande barn, pratat med dem, umgåtts med dem, sett hur skillnader och likheter skapas och omskapas. Hur lika syskon kan vara varandra oavsett kön när man reser utomlands och träffar andra familjer. Hur olika tvillingsystrar kan vara varandra när de leker hemma på gården. Hur lika äkta makar blir varandra efter 25 års äktenskap och går på parmiddag. Hur olika de pojkar som vill spela dataspel är de pojkar som vill spela ishockey. Hur stor skillnad det är på en tvååring och en fyraåring, på den som är född på Lidingö och den som är född i Malax, den som vuxit upp med fyra syskon och den som är ensambarn.
Varje barn har rätt att bli bemött med öppenhet och med respekt för vad just det barnet är. Inte utgående från kön, hudfärg, handikapp eller vad annat man nu kan hitta på som skiljer barn från andra barn. Ett barn i rullstol har förmodligen en mängd problem som barn utan rullstol inte har – jag säger inte att det barnet är precis likt ett barn utan handikapp – men väldigt få normalt funtade människor skulle komma sig för att fokusera på det när man möter barnet. Man säger inte ”jaha vad brukar du göra efter skolan då, du tycker ju säkert om att läsa när du inte kan gå?”. Varför ska man då säga saker som ”du gillar säkert hästar” till en flicka eller ”du måste ju tycka om fotboll” till en pojke. Man låter barnet själv berätta, utan att ifrågasätta, utan att tillrättavisa barnets intressen och önskemål. Kanske barnet i rullstol älskar sport? Kanske flickan tränar karate? Kanske pojken har en hund som bästa vän?
Det handlar inte om att jag vill att alla ska ansluta sig till tanken att pojkar och flickor är lika, utan till självklarheten att de förtjänar att behandlas lika.
Så det är skillnad på pojkar och flickor, huh? Än sen då?
Mammapoäng
Jag har invigt min dotter i fundamentala aspekter av sushikulturen.
Men hönsen då?
Det var länge sedan jag rapporterade om hönsen. Hönsgården är nu så färdig att de har fått flytta ut och där går de nu tillsammans med kaninerna och filosoferar. Kaninerna har vi förresten fått dela på sedan de här bilderna togs för några dagar sedan. De började göra vad kaniner gör bäst och de är lite för unga får sådant ännu. Numer får de turas om att sällskapa med hönsen ute på gården, och får spendera natten i varsin bur. Fem saker är värda att ta upp:
1: Det är inga små ulliga gulliga kycklingar längre. Därmed förstås inte sagt att de är höns heller, för de skulle lika gärna kunna vara tuppar. Vi hoppas dock fortfarande på höns, eftersom höns lägger ägg som blir sockerkaka och tuppar blir coq au vin. Jag tycker bäst om sockerkaka.
2: Att ha hönor ger en helt ny, praktiskt taget bottenlös brunn att fiska floskler om ordet hen ur. Det är viktigt att ta i beaktande när man bestämmer sig för att skaffa höns.
3: Höns är helt otroligt sociala och kul husdjur. De är nyfikna, gosiga och alltid en smula kränkta. Faktum är att de är så sociala att det är svårt att fotografera dem. Så fort man tar fram kameran kommer de nämligen rusande och försöker äta upp den.
4: Det är inte helt ogrundat att uttrycket ”hönshjärna” syftar till någon som inte riktigt är helt skarp. Höns lär sig förvisso oerhört fort, särskilt av varandra, men ibland är sakerna de lärt sig inte sådant som sorterar under ”begåvat”. Som den där spiken på hönshuset som skulle behövas slå in de sista fyra milimetrarna och som alla hönorna dagligen ivrigt står och pickar på. Det är tur att de inte kan säga tjillevippen.
5: Höns är riktiga livsnjutare. De älskar att få komma ut i hönsgården och springa och de sitter och riktigt väntar på att man ska komma och öppna den buren de är i på natten, varpå de alla flyger ut samtidigt. De älskar att bada i sand och i rena sågspån. De älskar att picka i sig frön och maskrosblad. De älskar att ligga i solen. De älskar att sitta på sin pinne. De älskar dock inte katterna, som bemöts med otroligt indignerade kacklanden.
Man brukar säga att curiosity killed the cat. Det är bara för att ingen kanin levt länge nog att berätta sanningen. De här två busarna är betydligt nyfiknare än vad som är hälsosamt.
Hönorna ville inte alls hållas på samma ställe när jag skulle fotografera dem. Jag kom så på den lysande planen att ge dem lite mat att picka på under tiden. De hittade dock en tidning som låg på marken, bestämde prompt att det var mat och satte igång med att hacka den i bitar. 
Dö tidning, dö!
Hej hörrni! Här finns annan mat också! Sick shit!
Bismarck. Den enda vi med säkerhet vågar säga är en tupp och en ganska dominant sådan dessutom. Nomen est omen, som de säger. 
Berit. Den största men också den blygaste av dem.
Nietzscha, blogghen. 
Tildas Enna. Ganska kränkt.
Kaniner.
Lite kort om det där med nazister och rasister
Medan Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson åker på valturné protesterar folk mot att han och andra med samma politiska inställning kommer till arbetsplatser och skolor för att sprida sitt budskap. Personligen tycker jag att det är underbart att se. Lika mycket som Åkesson har rätt att åka på valturné har de platser han besöker rätt att protestera mot det. Det är demokrati i sitt allra vackraste.
Emellanåt poppar det dock upp folk, oftast från vänsterkanten, som vill protestera mera och högre och Sverigedemokraterna beskylls för att vara nazister. Jag tror att det är viktigt att kalla saker vid deras rätta namn och Sverigedemokraterna är inte ett nazistiskt parti.
Kännetecknande för nazismen är förvisso populism och nationalism vilket är viktiga drag även i Sverigedemokraterna. Skillnaden ligger i att nazistiska partier (liksom fascistiska) understöder tanken på våld som en berättigad metod för att nå målen och att minst ett av målen är den ariska rasens renhet och överhöghet. Nazismen är också totalitär till sin natur, och vill alltså välja och stödja en ledare som ska representera hela samhället – som om samhället är en kropp och ledaren huvudet. Jag kan ha fel men jag tror inte att det är många Sverigedemokrater, varken i ledningen eller bland väljarna, som skulle ställa sig bakom det.Visst kan man hitta drag av nazistiska tankesätt inom Sverigedemokraterna, och det råder ju ingen större tvekan om att de i mångt och mycket har adopterat en nazistisk retorik. Torbjörn Jerlerup har skrivit en fantastisk bloggpost om just retoriken och då särskilt argumenten mot tiggare. Men nota bene: det betyder inte att det är ett nazistiskt parti.
Så vad håller jag på med här egentligen? Skriver försvarstal för Sverigedemokraterna? Nej, absolut inte. Sverigedemokraterna är måhända inte ett nazistiskt parti men det är i grund och botten ett rasistiskt parti som gör skillnad på människor baserat på etnicitet, hudfärg, kulturell tillhörighet – kalla det vad man vill – vilket är vackra omskrivningar för det som tidigare kallades ras. Man kan inte vara emot mångkultur utan att vara rasist, särskilt inte när man i praktiken inbegriper endast dem med samma hudfärg som en själv i den egna kulturen. Det är inte den stora andelen norrmän i Sverige man är emot, om vi säger så. Sverigedemokraternas argument vilar dessutom nästan undantagslöst på fördomar snarare än fakta och visar i allmänhet på bristande baskunskaper både i det svenska språk de vill bevara och i den svenska historia de hyllar.
Allt det är faktorer man med rätt kan angripa, men det är inte faktorer som gör ett nazistiskt parti. Den riktiga nazismen är på frammarsch i Europa och det är obehagligt. Genom att kalla Sverigedemokraterna nazister tar man, enligt mig, udden av den verkliga nazismen (som tveklöst är ytterligare ett par stövelförsedda steg mot extremism) och sätter in ett parti i en kontext där det inte hör hemma. Att sätta fenomen i fel kontext gör att de inte kan problematiseras och kritiseras eftersom de helt enkelt inte hör hemma. När man säger att Sverigedemokrater är nazister har man liksom grävt en grop åt sig själv eftersom de flesta Sverigedemokrater inte ser sig själva som nazister. Och jo, just nu är det extra viktigt att problematisera och att kritisera. Att inte häva ur sig etiketter i onödan utan att dra i de faktiska trådarna av rasism, populism och nationalism som förvrider och förvränger många människors syn på både då och nu. Det behövs nämligen.
Hit och dit och tillbaka igen 