Så vi håller på att förbereda oss på att flytta (om någon vill köpa ett underbart färdigrenoverat hus på 109 kvm, 5 rok, hyggligt stor trädgård, 800 m till Helsingforståget – 30 min till centrum, 400 m till utebad och med härliga grannar till det klart överkomliga priset 295.000 är det bara höra av sig!). Det mesta är kul, även om det förstås är lätt ångest också. Ni vet, ”jiihuu vi ska äntligen få vårt gamla hus på landet” och ”shitshitshit vi klarar aldrig det här”. Så var det när vi lämnade bud, när vi bjöd hit mäklaren för att värdera vårt hus, när vi nu börjar packa lite saker, när vi planerar kommande renoveringar. Skräckblandad förtjusning liksom.
Men så i går ringde jag och bytte skola för vår son och anmälde dottern till det nya dagiset. Då först förstod jag vad flyttångest är. Visst, barnen tycker också att det ska bli kul, men det är ju ändå mitt och makens beslut – vår dröm. Och barnen trivs där de är nu, de drömmer inte om att flytta. Det är ett jättebra dagis som vi har gått på i totalt fem år nu, där Tilda har massor med vänner. Förskolan som ligger i anslutning till skolan har gett Vilho ett underbart första år och en lysande start i skolvärlden. Och så ska vi ändra på det. Plocka bort barnen därifrån. Börja om någon annanstans. Det var med en enorm klump i halsen jag sa ett glatt hejdå till nya rektorn och skrev ner datumet för ett introduktionsbesök. Mina små troll. Flyttbarn.
De är starka, mina ungar, det vet jag ju, men världen är stor och det där med rötter är svårt. Nu hoppas jag att de ska rota sig på nya stället, hitta lika bra vänner och sammanhang och varande där, och att vi ska kunna åka hit och hälsa på alla andra vänner också. Jag tror att det kommer att gå bra. Jag tror att de kommer att klara det här så fint som bara barn kan. Men tänk om jag har fel.
Hit och dit och tillbaka igen 