Vardagslivet

Klipp klipp

Jag vet att jag är en otålig typ. Jag vet det. Efter att läkaren sjukskrivit mig så vilade jag medan jag grät (tidsoptimering!) i säkert 20 minuter innan jag började läsa på om hur man snabbast och effektivast kan få ett överbelastat nervsystem att sluta vara överbelastat.

Det är möjligt att det inte är helt rätt taktik.

Nu har jag varit sjukskriven i nästan två veckor och jag hade inte trott att det skulle ta så länge. För två veckor sedan trodde jag fortfarande att jag skulle kunna åka med på lanseringsresa med vårt underbara projekt (mer om det senare) imorgon, men det finns liksom inte en chans.

En del saker klarar jag riktigt bra. Jag har till exempel klippt av mig håret. Tonårsdottern insisterade på att hon skulle få ta en bild på hur det såg ut bakifrån och förklarade, med en sån där min som säger att hon kanske inte tyckte att det var helt lyckat, att hon förstår att det är svårt att klippa i nacken när man inte ser. Det är förstås svårt att klippa i nacken. Men jag gjorde det ändå. Jag har också snart staplat sju kubik ved inför vintern. Monotont, fysisk arbete med en bra podd i örat går utmärkt.

Andra saker klarar jag inte riktigt lika bra. Som att färga håret till exempel. Det krävde alldeles för mycket precision och tålamod (en del kanske skulle argumentera för att det krävs precision när man klipper håret också men det är givetvis helt beroende på ambitionsnivån – min rörde snarast att inte klippa av typ örat). Jag har också svårt för finmotoriska saker. Öppna en tepåse. Knäppa knappar. Använda ett tangentbord. Vänster hand hänger inte riktigt med och fingrarna sitter liksom ihop.

Och det är så svårt när jag inte vet vart det här är på väg. Ibland tänker jag att det är på väg att bli bättre. Som i går. Då jobbade jag ett par timmar. Sedan sov jag hela natten, körde Gabriel till förskolan, och sov tre timmar till. Är fortfarande helt kaputt. Och jag grubblar på om det är så det ska vara. Är det ett bra tecken? Blir jag bättre? Eller har jag gjort för mycket om kroppen stänger av?

Jag googlar och söker erfarenheter från andra men förstår att det där med att ha en anpassningsstörning hör till den kvinnliga sfären av psykosomatiska åkommor som man kanske lite ska skämmas över att man har. Som att det skulle betyda att man inte är riktigt kapabel. Och jag tänker mycket på det där med att kvinnor oftare än män får just sådana här problem, men att en av de största skillnaderna mellan mäns och kvinnors hjärnor är att kvinnors hjärnor uppvisar större plasticitet – alltså större anpassningsförmåga. Jag kan ju bara tala för mig själv, men jag vet att jag sitter i den här sitsen på grund av att jag är alldeles för bra på att anpassa mig, peppa mig själv, hitta lösningar. Alltid alltid vidare. Det ordnar sig. Ljusglimtar.

Så när det till slut brister så är det inte för att kapaciteten skulle vara för låg utan tvärtom, och jag tror att det är sant för de flesta kvinnor i liknande sits. Vi slutar inte när vi borde ge upp, utan när kroppen tar slut. När nervsystemet stänger av.

Jag vet att jag ska vila och jag lovar att jag försöker. Men jag känner inte igen mig själv. Det här är inte jag. Det är som om någonting har tagit över. Invaderat. Något som gör att jag känner mig ledsen hela tiden fast jag egentligen har jättemycket att vara glad över. Något som gör att jag inte vill ta mig för något fast jag egentligen längtar efter att få göra det. Just nu tror jag att det är det svåraste. Att jag inte känner igen mig. Men håret är bra i alla fall.

Men när blir det bättre? Prognosen är bra står det. Jovisst. Inte tror jag ju att det ska vara så här för evigt. Men. Hur. Jävla. Länge. Ska. Det. Ta.

Vardagslivet

Reparera

Så eftersom jag har tid har jag tittat på Netflix Nobody Wants This och härriminguuuud vilken bra serie!

Och eftersom jag, som sagt, har tid har jag funderat jättemycket över varför jag tycker den är så himla bra och jag har faktiskt kommit fram till vad den magiska ingrediensen är för min del. Reparation. Misstag begås – både stora och små – men de tillåts inte bli större än vad de måste vara för båda huvudkaraktärerna reparerar. De tar aktiv kontakt med den andra, utreder och gör bättre.

Det är så sjukt uppfriskande att se i det träsk av romantiska förebilder som lever på att endast sparsamt delge den andra vad man på riktigt tycker och tänker.

Dessutom tycker jag att det är härligt att utredningsdelen inte måste pågå i evigheter. Ofta så saknar detaljerna kring exakt vad som gick fel och vem som sa eller inte sa vad, gjorde eller inte gjorde något, betydelse. Det enda som har betydelse är att den andra blev obekväm eller sårad. Det är i sig självt någonting som är värt att reparera.

Standard att leva upp till!

Vardagslivet

Störd

Så jag har blivit sjukskriven. Det står att det är en anpassningsstörning, vilket rent kliniskt säkert är korrekt men metaforiskt är ett skämt eftersom jag är här för att jag är för bra på att anpassa mig. Så bra att jag kan trycka ner den inre rösten som säger att jag inte vill eller orkar och bara göra vad som ska göras medan jag går sönder på insidan.

Hur som helst.

Jag har köpt en liten motorsåg som jag har varit ute och städat i trädgården med och det var utmärkt terapi. I morgon ska jag klippa håret kortare. Inte med motorsågen alltså, men med kökssaxen. Det kommer säkert också att bli jättebra.

Och jag hörde på någon podcast där de pratade om livskriser och om att klippa håret och om hur det egentligen inte handlar om frisyrer utan om att man inte längre vill vara den person man varit. För min egen del handlar det mest om att jag var hos frissan och betalade snordyra pengar för att få håret proffsigt klippt för typ någon månad sedan. Men det blev varken särdeles jämt eller så kort som jag hade velat ha det ens efter att jag hade kommit tillbaka när det inte blev bra första gången, men det vågade jag förstås inte säga då. Att ha protesterat en gång var tillräckligt. Hon såg stressad ut och var säkert trött. Relaterbart.

Så att klippa håret är inte för att jag vill vara någon annan utan för att jag har gått runt i över en månad med något som inte har känts helt bra och bara… anpassat mig. Nu är jag störd i min anpassning, så saxen nästa.

Vardagslivet

Domedag

Jag lär mig hela tiden nya saker om hur kroppen och sinnet och nervsystemet och alltet fungerar. Ibland skulle jag till och med vilja lära mig lite mindre. Eller åtminstone ha en paus i den rent praktiska utbildningen.

Väldigt kort så har det varit rätt stressigt under en längre tid. Inte så att det har varit mycket att göra (det har det förvisso också) utan så att det har funnits Stora och Viktiga Saker som inte har fungerat. Framförallt handlar det om föräldraskap och det yngsta barnet. Vi har suttit i möten med olika instanser angående den saken över femtio gånger de senaste åren. Nu har vi äntligen fått ett beslut från tingsrätten om hur det ska ordnas. Det är, tycker jag, ett väldigt bra beslut. När jag läste det kände jag mig ödmjuk inför att så många vuxna hade sett och hört mitt älskade barn, satt sig in i hans situation och sedan gjort sitt yttersta för att han ska ha det så bra som möjligt.

Nu får han vara mycket med mig, och det är bra. Jag får i lugn och ro ta hand om honom. Och om mig själv.

Och jag hade så vansinnigt mycket sett fram emot att få det där domslutet, pappret i handen som skulle göra slut på tröstlösa diskussioner. När jag först fick det skakade jag så mycket att jag knappt kunde läsa. Fick lägga det ifrån mig flera gånger och bara andas. Det blev bra. Allt blir bra. Jag kan äntligen, äntligen börja leva igen. Planera för framtiden.

Så det är med synnerligen stor frustration som jag har insett att mitt nervsystem inte alls hänger med. Snarare blir det värre. Jag kan inte slappna av. På nätterna arbetar hjärnan på högvarv med att gå igenom allt som hänt det senaste decenniet. På morgnarna vaknar jag utmattad med skenande puls och ångest. Men jag har ju mycket att se fram emot så jag kan förstås roa mig om dagarna. Njuta av en ny sorts frihet. Därför syns det kanske inte direkt vad som händer inuti, men kroppen är banne mig helt slut.

Ni vet när man stressar som en gnu inför semestern, för att hinna få allting klart? Och så får man ledigt och så blir man sjuk för att kroppen bah ”yaas, vi kan gå ur total panic mode – kör ner alla system!”?

Där är jag nu.

Fast det är inte några veckors stress innan semestern, utan ett fucking årtionde av käck. Såatteh.

Psykologen undrade om jag kan visa förståelse för mig själv och det kan jag väl. Men det är som när man ska gå på fest med sin bästa kompis och hen får feber kvällen innan. Klart att man har förståelse för kompisen. Hen gör väl så gott hen kan liksom. Men man kan ändå känna stor besvikelse över att det inte blev fest. Och jag tror att det är helt ok också.

Jag ville så innerligt gärna få gå på fest nu. Jag tänker mig att jag hade förtjänat det.

Även om jag kan visa förståelse för mig själv och liksom logisk ser hur det är helt rimligt att ett system som har varit alldeles för ansträngt alldeles för länge kollapsar när trycket inte längre är lika hårt, finns det samtidigt en liten ettrig del av mig som sitter och hojtar om att det inte är så himla farligt. Härriguuuud. Folk går ju igenom suuuuuperjobbiga grejer utan att hålla på och klaga. Allt är ju bra nu. Tönt.

Men det är samma del som tycker att man bara har ett värde om man kan vara produktiv och om jag ska vara helt ärlig, så är det bara mig själv som jag tänker så kring. Bara mig själv som jag inte litar på kan avgöra när det är för mycket. Som jag har högre krav på. Och det är inte rättvist.

Men hur som helst. Det blir fest senare.

Nyhetsplock · Vardagslivet

Den hermaneutiska bördan

Jag kan villigt erkänna att jag spenderar orimligt mycket tid på att lyssna på podcasts och böcker om relationer. Det är i princip relationer i alla dess former. Relationen till en partner, till sina barn, till föräldrarna, till vänner och till sig själv. På många vis är det ju relationer jag har forskat kring också, fast historiska sådana. Och det är något visst med den där intersektionen där två människor möts och det bildas något större. Ett tredje. En relation.

I en av de podcasterna nämndes ny forskning av Ellie Andersson, professor i filosofi. Hon har myntat begreppet ”hermaneutic labor”, vilket jag på svenska nu valde att kalla den hermaneutiska bördan. Konceptet hänger nära ihop med den känslomässiga bördan, som vi har talat om tidigare när det har handlat om det osynliga arbetet som framförallt kvinnor står för. Den känslomässiga bördan, eller det emotionella arbetet, handlade i början främst om kvinnors roller på arbetsplatser men har på senare år breddats så att det inbegriper även andra former av relationer – och då särskilt i heteronormativa hushåll.

Den hermaneutiska bördan är den energi det tar att tolka och på ett sammanhängande sätt uttrycka sina egna känslor, intentioner, begär och motivationer och att utröna dessa i andra, samt att utverka lösningar för relationella problem som har uppstått av spänningar i ett förhållande. Jag blir förstås alldeles till mig över att någon så vackert har lyckats sätta fingret på något som jag vet att jag har haft jättestora problem med, och som jag vet att många väninnor också kämpar med.

Professor Anderssons slutsatser är att den hermaneutiska bördan huvudsakligen har fallit på kvinnors ansvar, och att det blir en betydande del i särskilt heteronormativa intima relationers mikropolitik.

Den hermaneutiska bördan handlar alltså om att tolka känslor och den mäts i energi.

I praktiken kan den se ut som när man står i duschen och förbereder sig för hur man ska omformulera den där saken man hade försökt ta upp förra veckan och som hade lett till gräl. Den där man hade känt sig jävligt obekväm med men som egentligen kanske inte var en stor sak och som möjligen triggade något i ens eget undermedvetna men som man kanske hade varit lite för rakt på sak när man försökte berätta för honom om. Omformulera. Försöka på nytt.

I praktiken kan den se ut som att vänta på rätt tillfälle att berätta en sak som hände på jobbet eftersom man vet att han hade en dag full av möten och säkert är trött och därför först borde äta och sitta en stund framför TVn innan han är mottaglig.

I praktiken kan den se ut som att tala i timmar med väninnor om hur man känner sig och vad man drömmer om och vad som är rimligt och vad som låter sig göras och hur alla bitar i ett mycket komplicerat vardagspussel ska kunna läggas så att alla blir nöjda. Få råd och tips och idéer och vara bollplank och komma hem och höra att man är kontrollerande.

I praktiken kan den se ut som att ständigt leta nya vägar till lösningar på problem det allt mindre känns som att man faktiskt var med och skapade.

I praktiken kan den se ut som att vänta på sin tur. Sin tur att vara slutkörd, att vara arg, att vara uppgiven. Sin tur att bli omhändertagen.

I praktiken kan den vara en klump i halsen. En otålighet i blodet. Ett krypande i skinnet.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Det är så vansinnigt viktigt att vi får de här begreppen för att kunna beskriva vad som händer. Inom oss och mellan oss. Att ta ansvar för att koherent tolka känslor och hitta lösningar på spänningar i förhållanden tar fruktansvärt mycket energi och kraft. Samtidigt är alla förhållanden, men i synnerhet intima relationer, helt beroende av att det görs. Den insatsen som särskilt kvinnor gör på den fronten borde uppmärksammas mer, och sedan borde ansvaret fördelas lika jämt som man fördelar att plocka ur diskmaskinen eller laga mat. Energin vi investerar är dyrbar.

Det var bara det.

Vardagslivet

En del dagar

En del dagar känns det verkligen som om man har allting under kontroll. Det rullar på. Pusselbitarna passar.

Andra dagar får man nackspärr för att man tog ett för stort kliv över tröskeln till köket medan man hade en handduk om håret.

Skilsmässor · Vardagslivet

Lycka

En kompis sa till mig att lyssna på en podcast med sociologiprofessorn Arthur Brooks när han berättar om sin forskning kring lycka och jag överdriver inte när jag säger att det väckte några tankar.

Brooks menar att lycka består av tre olika saker: enjoyment, satisfaction och purpose – alltså typ glädje, tillfredställelse och mening.

Brooks hävdar sedan att den avgörande skillnaden för huruvida de här sakerna skänker lycka är ifall man upplever dem i sällskap med andra. Det är nämligen i samspelet med andra som lycka blir till och det här rörde något väldigt djupt i mig.

Jag älskar mina djur, trädgården och huset. Jag njuter helhjärtat av att pyssla med dem. När jag gör det, känner jag mig inte ensam. Det skapar mening för mig. Men ibland så känns det som om det är en ganska tillfällig känsla. Som om något liksom ändå saknas. Något, eller kanske möjligen… någon?

Och här tror jag att sociala medier spelar en jätteviktig roll. Sociala medier ger oss möjligheten att dela våra upplevelser med andra och jag skulle vilja påstå att det ofta funkar. Jag blir genuint glad av att se andras fina hem, vackra trädgårdar och söta djur (eller väldigt fula djur… egentligen kanske främst det). Jag känner mig inte avundsjuk eller bitter, utan inspirerad och på något vis delaktig.

Den något flyktiga känslan av mening som jag når när jag själv går här och pysslar blir lite mer beständig när jag får dela den med andra, även om det råkar vara via sociala medier.

Jag inser också att det finns en viss sorg i det. Det där med att jag inte har varken familj eller de där väldigt långvariga barndomsvännerna här i Finland och att jag därför nästan alltid känner mig lite utanför. För jag tror att det är helt rätt att lycka skapas tillsammans med andra. Även om det ibland måste vara digitalt.

Uncategorized · Vardagslivet

Barfotagräset

När jag först kom till Huset för fyra år sedan var inte bara huset i ett ganska sorgligt skick utan även trädgården. Ofta finns det ju gamla planteringar och någon sorts struktur i en gammal trädgård bara man ger den lite tid att visa sig genom åtminstone en uppsättning av varje årstid. Så har jag hittat några gamla vinbärsbuskar på baksidan och några tigerliljor under körsbärsträden, men det är allt. Förvånansvärt lite med tanke på att huset har stått här i över 100 år. Trädgårdspyssel har avgjort inte varit ett intresse hos tidigare ägare.

Förutom att plantera träd (flera äppelträd och ett prydnadskörsbär) har jag därför mest satsat på att få ordning på gräsmattan. Första året var den full av tistlar och brännässlor och det vore egentligen en mild överdrift att alls referera till det som en gräsmatta. Hur som helst. Jag har med förtjusning klippt gräset. Inte allt, för trädgården är för stor för det, men utvalda delar.

Klippa gräs är nästan lika tillfredsställande som att måla för man ser resultatet omedelbart. Det blir form. Struktur. Och efter fyra år av intensivt klippande har jag faktiskt en riktig gräsmatta. En sådan där jag och Gabriel kan vara ute i solnedgången och blåsa såpbubblor barfota.

Nu ska jag försöka få ordning på gräset i vad som ska bli min fruktträdgård också. Med tanke på att den delen av gården har grävts upp för att lägga ner kablar och ta upp oljetanken och jag har sparat pengar genom att prutthurtigt meddela att jag kan städa upp själv lär det väl ta minst ytterligare fyra år. Då hoppas jag att man ska kunna gå barfota ut och plocka äpplen. Det vore något det!

Jämn är den inte, men det gör inget.
Vardagslivet

Kalaset

Idag har vi firat Gabriels femårsdag med kompiskalas. Och det är ju länge sedan jag fick äran att ställa till med riktigt stort kalas. De äldre barnen vill helst att jag inte är hemma när de har fest och Gabriel har ju vuxit upp under koronaåren. Visst är det ett sjuhelvetes pyssel, men handen på hjärtat hörni; jag älskar det.

Man får kalasa med extra allt. Åt helvete med färgkoordinering och klass och fram med alla färgerna på allting samtidigt och glitter på det. Barn som är så exalterade att de inte kan gå utan måste springa eller studsa fram. Barn som fyller sina tallrikar med så mycket som ryms på tallriken istället för att begränsas av föreställningar kring hur mycket de klarar av att faktiskt äta. Sockertung luft.

Älskar det.

Nu sken ju dessutom solen och femåringen kunde sitta på en sommarvarm veranda och mysa med mig. Doften av soligt barn är förresten ytterligare en av de där sakerna jag älskar.

Skilsmässor · Vardagslivet

Rå sig själv

Jag hörde någonstans en snubbe som förklarade för andra snubbar vad kvinnor vill ha. Det är ju inte på något vis ovanligt eller ens tillnärmelsevis intressant, men just den här snubben hade inte bara fått feedback av en riktigt riktig kvinna utan också…. * trumvirvel * lyssnat på det.

Han menade att snubbar tror att vad de har att försöka mäta sig mot för ”get the girl” är typ topp 10 procent av alla andra män. Kvinnan hade upplyst honom att det som män faktiskt mäts mot är hur jävla skönt det är att vara ensam.

Och det resonerar så oerhört starkt med mig. Män verkar tro att de tävlar mot andra män, att de måste visa sig starkare, snyggare, bättre, mer whatever än andra män.

Nej. En man jag släpper in i mitt liv kommer inte att mätas mot andra män, utan mot friheten att få vara bara min egen. Spela den musik jag vill höra på en volym jag själv tycker är rimlig och sjunga tills jag blir hes. Stå i total tystnad under stjärnhimlen. Krypa upp under en filt i soffan och läsa en bok ifred. Hänga upp fräscha, färgkoordinerade handdukar om jag vill. Pyssla med huset i min takt och enligt min prioriteringslista så att plantera tusen fröer betraktas som viktigare än att täta draget vid fönstren. Äta chips och sträcktitta på girl power-serier. Gå och lägga mig när jag tycker att det är dags.

Att få tjäna egna pengar som jag spenderar på vad jag vill utan att behöva fråga någon om lov eller ens samordna. Strunta i att städa eller laga mat de dagar det känns som att jag hellre låter bli och sedan knappt göra annat än städa och stå i köket när andan faller på.

Jag har spenderat större delen av mitt vuxna liv med att anpassa mig efter andras behov. Barn. Man. Allt sådant som krävs för att ett hushåll och en familj ska fungera. Och jag kan lova att jag inte är den enda kvinnan som gjort det.

Jag skiter högaktningsfullt i någon sorts statuskamp män emellan. Kunde inte bry mig mindre om någon topp 10 procenten. Friheten att få rå om mig själv. Det är måttstocken.