Så där som livet tenderar att göra så går det vidare, nästan utan att man märker det. Det har blivit höst, och jag älskar doften av fukt och löv och nya chanser. Vi flyttar fortfarande in, packar upp, fyller på i skåpen och tapetserar trötta väggar. Vi fyller ett ensamt hus med nya skratt och det här huset blir alltmer ett hem, för oss alla. En hund från gatan i Rumänien, en katt, en ny hamster, två barn och tja… ni vet. Jag och Han. Tillsammans.

Vi tog med barnen på marknad och föll till föga vid tjatet på Pikachumössor. Inte nog med att jag är sjukt nöjd med att barnen äntligen går med på att ha mössor med söta öron igen, det ger en helt ny dimension till spelet. Mer spänning. Särskilt för en del.

Vi håller på att på riktigt flytta in i det huset vi har bott i det senaste halvåret. Liksom göra det till lite mer vårt eget. Så jag köpte stolar som jag åkte och hämtade och som var billiga tills det visade sig att Den Stora Blomaffären låg precis i närheten och priset steg exponentiellt. Fyra stolar gånger priset på rabatterad ljung upphöjt i kvadrat. Och solgul krysantemum.

Här sitter och jag en lördagkväll och skriver avhandling så att tangenterna glöder, medan en väldigt stilig man serverar mig te och kaka och städar köket.

Det blir liksom inte lyxigare än så.

Vi har varit och badat. Eller ”vi”. Några av oss, undertecknad inte inkluderad, badade. Jag satt i solen och jäste.

Sedan byggde vi inte sandslott, men nästan.

”Men mormor, varför har du så stora tänder?”

Från vänster: resemugg i bambu för dricka i bilen

Hanna-Marias halvdana kaffe som intas med ljuvlig ostfralla

Pahtimos svindyra lyxkaffe.

Redaktionens snusk i den kanske tjusigaste muggen.

Sedan brukar det vara dags för lunch ungefär.

Jag är på dejt. Han är så satans snygg att jag smälter bara jag tänker på att han är här med mig. Och det bästa är att han inte är här med mig bara fysiskt existerande en stund i samma tid och på samma plats utan att han är här tillsammans med mig. Han ger av sig, sin tid, sin själ till mig. Soggigt men sant.

Jag klarar verkligen inte av att titta på krigsfilmer över huvud taget. Inte det minsta. Och jag har funderat på varför. Mitt problem är egentligen inte att blodet strittar, utan våld. Jag orkar inte.

I dag slog det mig att anledningen till att jag inte klarar av det är att jag vet att de där hemskheterna pågår. Just nu. Någonstans i världen.

Och det känns som höjden av förmätenhet att sitta här i mitt trygga hem och pösa och se det våld som andra lever i detta nu som någon sorts jävla underhållning.

Det var tänkt att det skulle vara regn så vi tog chansen att åka till Angry Birds-parken i Esbo. Men det blev ju kanonväder så här sitter vi och kokar i typ tusen grader sol med en miljard andra människor. Sällan har väl två ungar gnällt så mycket över att det inte regnar när de är ute.