Kategori: Kulturkrockar

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Om kvinnor och män och kommentarer

Charlotte51 kommentarer

Det har just varit en reporter här och diskuterat näthat med mig. Hon frågade varför jag tror att det är så många kvinnor som får så mycket skit och varför det oftast är från män. Och jag vet inte. Jag vet verkligen inte. Visst får kvinnor också skit från kvinnor, och visst får män ibland skit de med, men allra oftast är det från män mot kvinnor. Varför?

För det första misstänker jag att stora delar kommer via bloggar och man behöver ju inte vara statistikgeni för att se att det är flest kvinnor som bloggar. För det andra tror jag att även om det möjligen är flest kvinnor som läser bloggar, är det en hel del män som gör det också. Kvinnor är liksom klart överrepresenterade som potentiella mottagare, medan både män och kvinnor är potentiella avsändare.

Samtidigt tror jag inte att fenomenet med kvinnliga mottagare och manliga avsändare kan förklaras av enbart statistik. Om vi exempelvis tar Blondinbella, som tveklöst är en av dem som fått ta emot allra mest. Varför? Vad har genererat mest? Två gånger har jag, som normalt inte läser hennes blogg, hamnat där via länkar. Första gången rörde det att hon lade upp en bild på sig själv på en strand. Andra gången för att hon ville sälja ett par soffor. Och kommentarsfälten fullkomligt exploderade av vad som inte kan beskrivas som annat än hatiska kommentarer; om hennes utseende, intelligens, hygien, kroppsform, annalkande undergång. Hur kan det komma sig att folk känner sig så oerhört provocerade av en strandbild och ett par soffor till salu att man tar sig friheten att häva ur sig så mycket skit? Varför?

Och här kommer vi till könsaspekten. För om vi tänker oss att Fredrik Backman skulle lägga ut en bild på sig själv på stranden, hur många tror ni skulle skriva att han är ett jävla äckel som tror att han är något? Eller om Backman skulle vilja sälja sina soffor, hur många tror ni skulle anklaga honom för att vara en satans lögnare och en helvetes diva om han tror att någon skulle vilja köpa hans jävla snuskiga soffor? Och visst kan man tycka att Blondinbella är provokativ och därför får ta en del skit, men ska vi tala provokativ är Backman ändå i en helt annan liga. Trots att han inte lagt upp bikinibilder.

Nu vet inte jag hur Blondinbellas normala läsarkrets ser ut. Det är möjligt att det är ungefär fifty/fifty män och kvinnor, det är det. Jag tänker mig dock att det är fler kvinnor än män som läser hennes blogg, och någon hade kommenterat att det är ”flest naiva unga tjejer”. Ändå, och det här är det intressanta, är det en hel del män som skriver hatiska kommentarer på bloggen. Kvinnor också, absolut (och särskilt i fallet med sofforna är det flest kvinnor), men i förhållande till läsarna verkar det vanligare för män att kommentera något kort och oförskämt än för kvinnor. Dessutom säger hon själv att de som inte stannar på andra sidan nätet, de är män. För min egen del är det nästan uteslutande män som kommenterar dumheter. En del har kvinnliga nick men samma ip. Och jag har trots allt betydligt fler kvinnliga än manliga läsare.

Varför tar sig män oftare än kvinnor friheten att kommentera något elakt? Varför är det oftast på vad kvinnor skriver? Och hur kan man tro att det här inte skulle vara könat?

(Och ett kort meddelande till alla er vars första tanke nu var: ”men män drabbas faktiskt också” och/eller ”det är faktiskt kvinnor som varit elaka mot Blondinbella också” och/eller ”typisk bittra feminister att tro att det handlar om kön” – skulle ni kunna hålla era kommentarer korta eller exempelvis för er själva?)

Historikerns historier · Kulturkrockar · Nyhetsplock

Beam me up, Scottie!

Charlotte94 kommentarer

Vi måste prata om det här med forskning igen. Om vad forskning är och vad det inte är. Forskning är en process som börjar med en hypotes och sedan via prövning av hypotesen och ett konstant förankrande i annan relevant forskning kommer till ett resultat. Denna process ska bedrivas under övervakning vid exempelvis ett universitet och metoden ska dokumenteras så noggrant att om någon i framtiden skulle vilja upprepa processen skulle metodredovisningen fungera som en manual. Det är mycket kortfattat den vetenskapliga processen.

Forskning är alltså inte bara resultatet. Forskning är inte en bra idé som verkar stämma. Forskning måste ha alla steg för att vara värd namnet.

Och med risk för att låta väldigt nedlåtande, men just nu blir en del diskussioner som om en astrofysiker skulle diskutera med en Trekkie. Bara för att Trekkien sett alla Star Trek betyder det inte att hon kan mer om rymden än astrofysikern eller ens att astrofysikern måste förstå hur man använder en Transporter eller kunna tala Klingon för att vara en bra astrofysiker. Därmed inte sagt att astrofysikern inte kan ha utbyte av att diskutera med Trekkien, men när Trekkien börjar rätta astrofysikerns forskning för att den inte överensstämmer med vad kapten Kirk anser så betyder det förmodligen att astrofysikern önskar att Scottie skulle beama upp riktigt snart.

Jag försöker diskutera med alla och svara så tydligt jag kan, men ibland slår det mig hur oerhört långt ifrån varandra man kan vara. Som när en amerikansk journalists sociala experiment lyfts fram som bevis för hur svårt dagens svenska man har det. Eller som när forskarvärldens konsensus förkastas för att det inte har något betydelse vad forskare tycker eftersom bara resultaten räknas. Då vet jag liksom inte ens vart jag ska börja. Journalisters sociala experiment är inte forskning. Amerikansk kontext kan inte appliceras på svensk. Konsensus inom forskarvärlden betyder inte ”forskarna tycker” utan ”den förkrossande majoritetens resultat visar”.

Och så får jag höra att forskare minsann inte har något tolkningsföreträde och igen står jag där på andra sidan avgrunden och undrar hur det kan ha blivit så här. Det är klart att man ska föra diskussion, det är klart att diskussionen kan basera sig på spännande sociala experiment och jämförelser mellan olika länder, men då måste man också göra det på ett sådant sätt som visar att man förstår vilken sorts argument man använder. Diskuterar man allmänt får man stå ut med att man kan se saker från fullkomligt olika vinklar och att båda kan vara rätt. Vill man luta sig mot forskning så ska det vara just forskning, utförd i en kontrollerad miljö i enlighet med den vetenskapliga processen, för att det ska finnas någon som helst trovärdighet i argumenten och för att man ska kunna säga att man har rätt – att det finns bevis.

Så några saker som det inte finns bevis på och som har kommit upp som bevisade fakta i de senaste dagarnas diskussioner är exempelvis manshatet i media, kvinnors generella sexuella makt och förtryck av pojkar inom skolan. Det betyder inte att det inte skrivs skit om män, att vissa kvinnor inte utnyttjar sin sexualitet för att komma uppåt i världen eller att pojkar i dagens skola inte mår dåligt. Inte eller innebär det att dessa inte skulle vara relevanta och viktiga ämnen värdiga diskussion. Men de är inte vetenskapligt bevisade fakta och ska inte användas som sådana.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Saker som man tydligen har skrivit om kvinnor

Charlotte40 kommentarer

Jag menade att man fick skriva negativa saker om kvinnor. Andra menade att man inte fick det, att sådant aldrig skulle få publiceras. Men här i Finland, där de flesta större tidningar har bloggar knutna till sina webbsidor, är det långt ifrån svårt att hitta officiella texter, publicerade under nyhetsportalers skydd, som framställer kvinnor i långt ifrån positiva ordalag. Upprätthållen av samlingsportalen för de regionala tidningarna finns bland annat en blogg som heter Satunnainen herrasmies (ung. Den otippade gentlemannen) där en äldre herre menar att ingen vill dansa med kvinnorna som har inre skönhet, eftersom deras skönhet är gömd så djupt och att kvinnor, eftersom de är känsligare och upplever med känslor istället för sans, är lättare att lura. Därför tror också kvinnor på mirakeldieter trots att det enda rätta alternativet vore fettsugning.

Så borde man inte räkna det här som att det är publicerat i ”stor media”, vilket var vad som efterlystes? På samma portal bloggar riksdagens talman och socialdemokraternas tidigare ordförande Eero Heinäluoma. Räcker det? Eller vad sägs om den insändare i Finlands största tidning, Helsingin Sanomat, som menar att förut var det kvinnan som skulle städa, laga mat och fixa barnen men nu för tiden är det minsann mannen som ska ta ansvaret för barnen och för att tillfredsställa kvinnan (HS 7/2)?

Man får skriva kritiskt om kvinnor och man kan bli publicerad när man skrivit kritiskt om kvinnor. I vilken utsträckning det görs om kvinnor och om män är en annan sak (nu gällde det OM det tillåts om kvinnor i stora media), men jag sällar mig till dem som ser att det är lättare att kritisera stereotypa män för att den stereotypa mannen är en man i en maktposition. Att kritisera och problematisera personer i maktpositioner är en del av den fria journalismens kärna. Ska man lämna de stora medierna (typ dagstidningar och deras nätbaserade plattformar) och ge sig ut på forum upprätthållna av andra instanser möts man av fullkomligt ocensurerade, generaliserande och synnerligen negativa texter om kvinnor. På Uusi Suomi, Finlands mest lästa nättidning, finns en bloggportal med mängder av antifeministiskt material – en bloggportal som är tänkt för att ge vanliga människor en röst, med enorm spridning.

Frågan man bör ställa sig är alltså om stora medier är så censurerade och indoktrinerade att de vägrar publicera texter som är kritiska mot kvinnor, kvinnlighet, feminister eller liknande. Men DN tog in en lång text av Pär Ström som replik till Maria Sveland, och dagen efter gick turen till Pelle Billing, som ytterligare exempel. Expressens Niklas Orrenius skriver om hur jämställdhetsministern som inte gillar ordet feminist sätter myror i huvudet på de andra och har en klart feminismkritisk ton. Roland Poirier Martinsson beskriver feminismen som en rörelse som kan sorteras med frenologi och freudianism i en kolumn på SvD. Man får kritisera. Man bör kritisera.

Kan det handla om hur kritiken framförs istället, och i så fall gå att jämföra med när redaktionschef Lars Alkner parodierade på den rasistiska agendan många av de insändare han vägrar publicera har. Det vill säga, kan det vara så att många av de kritiska rösterna inte uttrycker sig på ett sådant sätt att någon ansvarig utgivare vill ställa sig bakom dem och att dessa kritiska röster sedan tror att utgivarna har någonting emot hela rörelsen – när allt egentligen rör hur man talar i offentliga rum?

För det är en stor skillnad på vad för sorts text man skriver och hur man skriver. Den omtalade krönikan Ohlsson skrev är en krönika, en nyhetskommentar med en personlig vinkling, en text som ska spela på läsarens känslor – inte en faktatext, en intervju, en argumenterande text, en artikel. Jag fick frågan om jag kan hitta något som är lika hatiskt mot kvinnor som Ohlsson krönika är hatisk mot män. Men jag ser inte att den är hatisk mot män, utan att den kritiserar ett fenomen som nyligen väckt stor debatt i Sverige. Lars Alkners kolumn är inte hatiskt mot SD, den är kritisk mot att så många ur partiet tror att de censureras för att de just tillhör SD när problemet är att de inte skriver texter som man kan publicera när man står som ansvarig utgivare.

Det finns områden där män förfördelas. Områden som förtjänar diskussion utan förlöjliganden av typen ”vita kränkta män”. Men jag ser helt enkelt inte att män skulle vara de enda som media får kritisera. Media kritiserar män och kvinnor, manlighet och kvinnlighet, feminister, vänsterpartister och sverigedemokrater. Men i etablerad media med en ansvarig utgivare finns det inte hat mot varken män eller kvinnor.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Sådant man inte får skriva om kvinnor

Charlotte42 kommentarer

Jag vet inte vad Bengt Ohlsson tänkte när han skrev sin krönika om att allt som ensamma män behöver finns på nätet. Men jag vet att det höjdes många arga röster. Röster som lät ungefär som de brukar; ”det där är vår tids manshat” och ”så där skulle man aldrig få skriva om kvinnor”. Visst är krönikan generaliserande och jag vet inte om jag håller med honom om när han skriver att ”alla män har den där ödsliga radiostationen någonstans inom sig”. Men han sätter fingret på två av de allra viktigaste lärdomarna vi kunde dra av Uppdrag Granskning, nämligen att distansen som nätet ger till den verkliga personen på andra sidan kan vara avgörande och att lynchstämning uppstår när folk som egentligen inte känner varandra får prata ihop sig omkring någon eller något de ogillar. Det är inte manshat, det är en analys, en vinkling av en ny dimension på ett samhällsproblem.

Det är fascinerande att se reaktionerna på en sådan text. Att så många direkt går in i försvarsställning och menar att man inte skulle få skriva så om kvinnor, bara om de hatade männen, istället för att fundera på vad man kan lära sig av texten. Reaktionen, ilska istället för reflektion, är ett tecken på att texten är relevant. Hade den varit skriven om kvinnor skulle garanterat inte samma personer som nu opponerar sig ställa sig på barrikaderna och kalla det kvinnohat. Och man får skriva så om kvinnor. Man bör skriva så om kvinnor. Så. Här är det.

Naturligtvis hatar kvinnor män. Kanske inte alltid, och inte bara män, men alla bär med sig den där rösten som stilla påminner om oförrätter.

En gång var de flickor och uppfostrades till att vara älskvärda. Ta hand om andra, le, inte ta för mycket plats. Stå tillbaka, böja sig, vara duktig. Men flickorna hamnade i puberteten och tvingades inse att man inte kommer någonstans med att vara älskvärd. Särskilt inte när det gäller pojkar. Förr eller senare blev de stående kvar. Och det var där det började gå snett.

Kvinnor tål inte att bli stående kvar. En kvinna som blivit kvarlämnad kan le och nicka och säga att hon förstår. Men Gud nåde den man som hamnar i hennes väg härnäst. Det blir han som får ta smällen för den smärta hon utstod förra gången.

För en och annan flicka går det bra. Hon klamrar sig fast vid sin familj hela uppväxten och sedan går hon vidare och flyttar direkt in till sin pojkvän. Men mycket kan gå fel. Flickorna kan få för mycket eller för lite att göra hemma. Eller pojkvännen kan göra slut. Och det går bara inte. Därför måste hon alltid se till att hålla honom nära. Vakta på honom. Detta uppskattas inte alltid av pojkvännen. Det kan sluta med att flickan står där lämnad kvar. Och det går bara inte.

Men simsalabim – genom barn återuppstår det förlorade hemmet.

Med ett litet barn på höften kan alla ensamma, kvarlämnade kvinnor hitta till varandra. De känner snabbt igen andra olyckssystrar. De kan trösta varandra, lägga en arm runt väninnans axlar och överallt ser de nån MANSGRIS som gapar och skriker, går till sitt jobb och tror att han är oumbärlig. För varje oförrätt de berättar för varandra får de ett gillande mummel av de andra ensamma kvinnorna. För varje ny oförrätt blir deras band starkare.

I den nya världen som hemmamamma finns alltför mycket tid och för många med samma oförrätter. Där finns olyckssystrar när man behöver tröst och gemenskap, och när hjärtat värker alltför mycket vet kvinnorna ändå att barnen alltid kommer att stanna hos dem, alltid kommer att älska dem, uppskatta dem och stå vid deras sida. När mannen kommer hem på kvällen är det han som får veta hur det känns att inte bli lyssnad på. Barnen är hennes. Familjen och hemmet är hennes och är han inte nöjd är det åtminstone inte hennes fel. På dagarna pratar kvinnorna om nya oförrätter, glömda strumpor, fel färgval. Om straff av tystnad.

Sen kommer det otäcka ögonblicket när de måste skicka barnen till dagis, till skola, till livet. Och då upptäcker de att allt är borta. Olyckssystrarna, mansgrisarna och barnen.

Det är som att vakna upp ur en myllrande dröm, och befinna sig i en tom lägenhet med ett skorrande kylskåp med torra cupcakes i. Och de stirrar på cupcakesen och ser sitt liv. Ihopskrumpet, torrt och helt utan sin forna glans.

(Stora delar av ordvalet är från Ohlssons krönika!)

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Uppmuntran och kön

Charlotte8 kommentarer

Uppmuntran är oerhört viktigt för barnets utveckling och framför allt för barnets uppfattning av sig själv. Tidigare forskning har exempelvis visat att barn som får uppmuntran för vad de är (”du är så söt”, ”du är så smart”) inte uppfattar det som att de själva påverkar sina framsteg – deras framsteg är statiska delar av deras person. Barn som däremot får uppmuntran för vad de gör (”du har arbetat bra”) kommer att i betydligt större utsträckning se sin egen inverkan på framgångarna – de kan påverka, lära sig. Barn, oavsett kön, som uppmuntras för vad de gör, snarare än för vad de är, är betydligt villigare att ta risker, de har större tilltro till sin egen förmåga och till sin kraft att utvecklas. Forskning utförd av bland andra Elizabeth A. Gunderson, professor i psykologi vid Chicago University, på barn i åldern 1-3 med en uppföljning fem år senare visar att föräldrar tenderar till att uppmuntra flickor och pojkar olika. Båda får ungefär lika mycket uppmuntran men flickor får i större utsträckning uppmuntran för vad de är, pojkar i större utsträckning för vad de gör.

Resultatet blir alltså att föräldrarna utan att själva tänka på det skapar flickor med dålig tilltro till den egna förmågan och pojkar som tar risker och tror på sig själva. Återigen har forskningen visat vikten av att tänka på hur man pratar med sina barn och att man är medveten om genusfällor. Genom medvetenheten kan man nämligen hjälpa barn att bli sitt eget bästa, oavsett kön.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Ännu om det där med näthat och några samband

Charlotte54 kommentarer

Det var väl inte helt oväntat att det strax skulle formas en kritikerkår till Uppdrag Gransknings program om män som näthatar kvinnor. Jag tänker inte länka – för det är samma sak som att sprida – men det rör sig mycket i termerna att det faktiskt inte bara är kvinnor som får utstå hot och hat, och att det inte bara är män som är förövarna. Så jag vill börja med att återupprepa det uppenbara: det finns ingen som har påstått det heller. Därifrån kan vi gå vidare till nästa uppenbara: det finns en enorm skillnad i både natur men framförallt i mängd på hat och hot som kvinnor och män får ta emot och den förkrossande majoriteten av hotare och hatare är män. Det är ingen konspiration. Det är bara den sorgliga verkligheten.

För det finns några klara samband.

Samband ett: Nästan ofelbart, även på en relativt liten blogg som den här, kommer det arga, hånfulla och nedvärderande kommentarer varje gång jag skriver något om genus och patriarkat. Kommentarerna är sällan kopplade till inlägget (och ibland inte heller till verkligheten) och har en klar ton av förakt mot kvinnor som tar plats. De som är direkt riktade mot min person publicerar jag aldrig. Andra får stå kvar för att visa på hur det kan se ut. Ett axplock:

”Feminism innebär att byta ut patriarkat mot matriarkat. Man tar även över det som man klagat på hos männen men gör det nu till sitt eget och vips så är det helt OK. För det är ju kvinnor bakom.”

”Det här inlägget är helt verklighetsförvrängande, idag är det ju kvinnan som ska lära sig att kompromissa och inte mannen, mannen har kompromissat så länge du och jag har levt.”

”Trots detta är det inte ovanligt att kvinnojourer och feminister hjälper mammor som vill utestänga sina barns pappor från föräldraskapet efter en skilsmässa att utpekar dem som allt från pedofiler till hustrumisshandlare, trots att det inte finns något som stödjer detta. Likaså har samma kvinnojourer och feminister under många år drivit politisk lobbyverksamhet för att göra det enklare för mammor att stänga ute papporna från barnen.”

”Tänk att kvinnor har problem både med att ni måste vara snygga ”man måste liksom vara både snygg och kompetent” och att ni inte får vara snygga ”man tas inte på allvar om man är både snygg och kompetent”.”

”Att kvinnliga experter inte syns och hörs lika mycket som manliga beror mera på att de inte existerar i samma grad än att de inte skulle tas på lika allvar.”

”Det är så tråkigt med feministiska kvinnor som är bittra och bara ser allt det fula. Speciellt när de samtidigt lever på skattepengar som huvudsakligen män har betalt in.”

”Jag tror att största delen av kvinnlig orättvisa är upplevd dvs. inbillad och en följd av att kvinnor är bortskämda i tron att de kan få och kräva allt.”

”Just detta med motprestationer och skyldigheter har feministerna ständigt blundat för. Samma sak ser man än idag. Feminister kräver rättigheter för kvinnor, men förutsätter ständigt att dessa rättigheter ska betalas av någon annan. Skattebetalarna. Männen. Men aldrig genom att ställa några motkrav eller några skyldigheter på kvinnorna själva.”

Och det här är (alla utom en) män som kommenterar och som har angett en giltig mejladress (de grövsta kommentarerna brukar inte ha en giltig email bakom och då går de automatiskt bort). Män (och en kvinna) som står för vad de tycker men vars åsikter är obehagligt nära gränsen för vad som är ok, åsikter som speglar en ohälsosam syn på kvinnor.

Samband två: De som håller med mig i mitt inlägg är oftare tysta än dem som inte håller med, även om jag tycker att det börjar ske en förändring. Det är alltså betydligt vanligare att dessa män med ohälsosam syn på kvinnor tar sig tiden att kommentera än att någon av alla dem som tycker att de har fel tar sig tiden att argumentera emot. Det måste vi förändra.

Samband tre: Det har visat sig nästintill omöjligt att vara ung kvinna i samhällsdebatten utan att få feministstämpel och därmed klassas som manshatande, ful, vilseledd, korkad och allt liknande som gruppen feminister brukar stämplas med. Som kvinna representerar man inte sig själv utan hela kvinnosläktet.

Samband fyra: Det blir fullkomligt ramaskri när kvinnor pratar om mens för det är så äckligt, men när en ung tjej kritiserar en låt för sexistiskt innehåll går man ut i radio(!) och talar om att hon använder kaktusar som tamponger. Frågan rör sedan hur uppenbart det var att det var just den tjejen som åsyftades (lite uppenbart eller väldigt uppenbart), inte det olämpliga i uttalandet oavsett om det gällde en identifierbar tjej eller inte. Kvinnor bemöts alltför sällan med ett friskt och konstruktivt debattklimat utan tystas med påhopp om deras utseende, könsdelar och attraktionskraft. Detta trots att kvinnokroppen på många vis är tabu när det gäller uppriktiga frågor och funderingar.

Tar man dessa fyra samband och lägger till den anonymitet nätet ger och den obehagliga lavineffekten ett par otrevliga kommentarer får (”jomen nån hade ju redan sagt något så mitt var ju inte ens värst liksom”) hamnar vi i samma situation som när Julia ville framföra kritik mot HM:s val av tröjtryck. Vi får ett samhällsklimat där det är ett oerhört stort steg att ta att vara kvinna och ha en åsikt. Så får det inte vara!

Jag tror inte på censur uppifrån men jag är övertygad om att alla vi som driver bloggar eller FB-sidor ska moderera och moderera hårt. Ingen har en gudagiven rätt att bete sig som ett svin. Ingen har en skyldighet att ta det. Det samma borde gälla nyhetssajter och andra forum. Som Malin skriver, hatet växer i språket. Det andra vi kan göra är att bli bättre på att kommentera snällheter när vi läst något vi gillar, och framförallt bli bättre på att argumentera emot när någon av alla de där gränsfallen drar igång. Internet, språket, världen tillhör oss*. Vi måste ta vårt ansvar. Visste ni förresten att när suffragetterna kämpade för en röst för kvinnor fanns det grupper av motståndare som gjorde det till en grej att varje gång en kvinna ställde sig upp för att tala antingen demonstrativt lämna rummet eller helt enkelt håna henne till tystnad? Så var det för 100 år sedan när kvinnor fick en röst. Så ska det inte få vara idag.

* inte ”oss” som i feministlesbianer

Historikerns historier · Kulturkrockar

Frågan om könsmaktsordningen

Charlotte21 kommentarer

Jag fick en väldigt intressant fråga. Bashflak skrev så här:

”Då kanske man kan undra i vilken kultur och tidsålder könsmaktsordningen först kunde observeras? Eller finns den i alla kulturer? Jag frågar därför att jag är genuint nyfiken. Och skeptisk till hur den ska kunna bekämpas om svaret är det sistnämnda.”

Det allra första man måste ta ställning till är förstås exakt hur man definierar könsmaktsordningen. I ”Genussystemet – reflexioner kring kvinnors sociala underordning” (i Genus i historisk forskning från 1993) skriver Yvonne Hirdman att ”[g]enussystemet är således en ordningsstruktur av kön” där det finns två avgörande faktorer – dikotomi och hierarki (s 149). Med dikotomi menas ett isärhållande av vad som betraktas som manligt och vad som betraktas som kvinnligt.  I dagens samhälle är den dikotomin ganska långt uppluckrad i och med att man inte officiellt säger att bara det ena könet får göra vissa saker, men det finns fortfarande föreställningar om vad som är manligt och vad som är kvinnligt. Med hierarki menas att mannen är normen (vilket i enlighet med dikotomin gör kvinnan till det avvikande) och att det är mannen som bestämmer. Könsmaktsordningen är i princip synonym med ett sådant genussystem (vilket är ett begrepp jag själv är mer bekväm med), även om jag själv skulle vilja säga att ett genussystem inte kräver manlig hierarki. Om vi för sakens skull anser att både dikotomi och hierarki måste finnas för att det ska vara könsmaktsordning, och att genussystem syftar till ett bredare system av relationer mellan könen så vet vi vad vi pratar om just nu.

För att kunna observera denna dikotomi och hierarki krävs det källor, och möjligheterna till goda analyser av könsmaktsordningen är beroende av källmaterialet. Historiker kan alltså inte avgöra hur det såg ut på stenåldern, exempelvis. Jag vågar inte säga vilken kultur eller tidsålder som först uppvisade en könsmaktsordning, men att det under romartiden var allmängiltigt står helt klart. Det visas av sådana saker som att kvinnor inte var rättssubjekt (de hade ingen rättslig person) och att de stod under sin makes bestämmanderätt. Det här var inte något specifikt för de rikare klasserna och hade ingenting med alfahannar att göra (som en del verkar tro) utan gällde i alla samhällsskikt. Man hade också tydliga direktiv för vad män och kvinnor fick göra och ur de skulle bete sig, även om det är svårt att veta hur de stora massorna faktiskt efterlevde detta. Generellt kan man säga att genom historien är könsmaktsordningen starkare ju längre från en viss basal överlevnadsgräns man kommer. I ett fattigt hushåll måste man kanske överge dikotomin i vissa saker för att få vardagen att gå ihop. I mer välställda hushåll höll man kvinnorna avstängda från både omvärlden och manliga göromål i särskilda kvinnodomäner. I antika Grekland kallades dessa för gynaikonitis och i det ottomanska riket harem, och idén att hålla kvinnor mer eller mindre instängda i sina egna rum var vida känd. Visst kan man se det som att det säkert var skönt för kvinnorna att få slippa bekymra sig för omvärlden och kunna fokusera på sitt broderi, men i ljuset av könsmaktsordningen var det inte kvinnornas eget val att ha den indelningen – även om de bidrog till att upprätthålla den – och den som hade makten att välja var mannen.

Men könsmaktsordningen finns inte i alla kulturer, och även i de kulturer den finns har den varit långt ifrån statisk. Tvärtom är den i konstant förändring och relationerna mellan män och kvinnor omförhandlas. Så långt tillbaka vi kan med historiska källor spåra det västerländska samhället (om vi för enkelhetens skull säger att det började med grekerna ungefär) så har dock både dikotomin och hierarkin förblivit konstanter, även om detaljer förändrats. Däremot har exempelvis Christine Saidi visat att kvinnor i tidiga östra Central-Afrika levde långt ifrån i den sortens könsmaktsordning tidigare forskning visat. Det handlar till stora delar om att mycket av vad vi vet i dag grundar sig på forskning från början av 1800-talet, en tid då det västerländska samhället var i en synnerligen starkt inrutad könsmaktsordning, och därför har kvinnorna skjutits åt sidan. Ett exempel var när de första forskarna kom till Afrika för att studera ursprungsbefolkningen och gjorde det genom att tala med männen eftersom de förutsatte att makten låg hos dessa. Ju mer genushistoria som skrivs, desto mer nyanserad blir bilden av den historiska könsmaktsordningen, från det att den sågs som en gudagiven naturlig ordning, vidare till skapad av män för att hålla nere kvinnor till dagens: ett komplicerat nätverk av relationer och föreställning som måste studeras inom en viss kontext (det vill säga, 1700-talskontext ger inte en bild av könsmaktsordningen som kan appliceras på 1600-talet).

Och så slutligen några ord om hur man ska ”bekämpa” könsmaktsordningen. Jag tror på jämställdhet. Jag är övertygad om att ökad jämställdhet i betydelsen större frihet att inte anpassa sig efter könsmaktsordningen gynnar både män och kvinnor. På så vis borde den bekämpas här och nu. Men som historiker har jag förstås inga synpunkter kring hur man skulle bekämpa könsmaktsordningen, eftersom min uppgift är att beskriva vad jag ser – strategier, strukturer, möjligheter, förbud – i mitt källmaterial och det är aldrig så enkelt som att säga att kvinnorna alltid är förlorarna och männen vinnarna. Och det är just det här som gör att jag tycker att genus är så fantastiskt spännande. Människor är så finurliga på att anpassa sig, att sätta upp ramar för sin tillvaro, att strukturera sitt varande och i den bemärkelsen skapa sin egen tids man och kvinna.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Istället för näthat

Charlotte12 kommentarer

I min Facebook-feed (sa jag att jag älskar den eller?!) dök följande bild upp:

(från Jesper Eriksson, som jag inte känner, via andra)

Så nu har jag mejlat min favoritjournalist. Det tog ungefär 4 minuter att leta fram Anna-Lena Lauréns e-post och slänga ihop några rader om initiativet till nätkärlek och varför jag tycker att hon är så bra. 4 minuter. Det är säkert mindre än vad många av dem som skickar hotfulla och föraktfulla mejl lägger ner, och ändå 4 viktiga minuter. 4 minuter, som tillsammans med 4 minuter av er tid, kan bli början på något väldigt stort och viktigt. Gör det bara. Visa att vi är fler. Visa att vi är starkare.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Utan att tala om genus

Charlotte26 kommentarer

Det verkar finnas någon sorts allmängiltig uppfattning om att genusforskning är, om inte det enda som får statliga bidrag, så åtminstone det som får mångfaldigt mer än allt annat. Det är förstås inte sant. Genusforskning precis som all humanistisk forskning som det inte omedelbart kommer att tjänas pengar på får se sina tillgångar strypta. En del tycker att det är det bästa som kan hända eftersom genusforskningen är den sämsta ”forskningen” i typ hela världen och förmodligen gör mer skada än forskning som går ut på att testa läppstift på små vita fluffiga kaniner.

Samtidigt finns det också en utbredd missuppfattning att genusforskningen liksom ses som helig och att man inte får röra den. Säga vad man vill om hur de olika disciplinerna nu är indelade och om genusforskning borde vara en egen disciplin eller integrerad i andra, det tycker jag absolut att man kan diskutera, men jag har hittills inte träffat på ett enda ämne som man med så begränsad intellektuell spänst och så fördomsfulla, nedlåtande antiargument får häva skit över. Jag rör mig inom tre olika (rättshistoria, medeltidshistoria och genushistoria) så jag vet. Säger man att avhandlingen är rättshistorisk nicka folk nådigt och säger ”bra, bra”. Är det medeltidshistoria får man ungefär samma reaktion, ibland med kommentaren om att medeltiden är väldigt spännande eftersom det handlar om kungar och krig.

Säger man däremot att det är genushistoria, då har man glatt öppnat sig för kritik. Och nu talar vi inte bara om kritik från Anonym på internet – vilket det kommer drösar av – utan om ”skojiga” skämt inom akademien. En klapp på huvudet och ett ”jasså du är sån”. Ett ”tona ner de feministiska bitarna bara” eller ett ”det är ju inte ett riktigt ämne”, ”genus är väl bara för arga kvinnor”, ”bäst att du inte säger något om genus”. Unt so vidare. Då återstår bara frågan; hur i hela helvete ska man kunna studera äktenskapet – den av nästan samtliga medeltidsforskare klassade som mest betydelsefulla ekonomiska och sociala faktorn – utan att tala om genus? Hur ska man kunna förklara och problematisera kvinnors begränsade juridiska rättigheter – som ingen medeltidsforskare ifrågasätter – utan att tala om genus?

Historikerns historier · Kulturkrockar

Att diskutera genus

Charlotte10 kommentarer

Det blir nästan alltid reaktioner – och då inte bara positiva sådana – när man skriver något om genus. Få har fångat det på bild lika bra som Basse. Och när man skriver något om genus har det liksom ingen som helst betydelse om man skriver att alla män borde hängas i sina pungkulor från närmaste träd eller att pojkar borde kunna få leka med dockor om de vill. Man är nämligen manshatande, rabiat feministtaliban som behöver ett ligg i alla fall. Argumenterar man emot är det inte för att man tycker något annat utan för att man redan är genusfrälst och inte kan se sanningen. Ibland känns det som att försöka diskutera genus inte handlar om att diskutera oss själva, världen och vad som är bra eller inte, utan om att jag som ung kvinna ska stå till svars för vad varenda feminist någonsin har sagt eller tyckt.  ”Jo, det låter ju bra det där du säger, men alla vet ju att sånna som du inte tycker så på riktigt.” Samtidigt hojtar man om att vi nu skulle leva i ett samhälle som hatar män, där  man får säga vad för slags skit som helst om män, och där män kollektivt straffas för vad ”alfahannar” gjort genom historien – helt utan att se kopplingen.

Jag tycker att genusdiskussionen är viktig, och många gånger intressant. Jag för den för att jag tror att större jämställdhet kommer att ge mina barn en bättre värld och för att jag lär mig så mycket om mig själv. Däremot tycker jag inte att det är den enda viktiga samhällsdiskussionen och jag har förståelse för om alla inte tycker att det är viktigt. Man har väl olika prioriteringar helt enkelt. Men för varje gång någon kör med motargumentet att jag inte egentligen menar vad jag skriver eftersom manshatande, rabiata feministtalibaner som jag inte tycker så, istället för att diskutera utgående från vad jag faktiskt säger, då blir jag väldigt, väldigt arg. Och jag tror faktiskt inte ens att ett riktigt bra ligg skulle bota mig.