Kategori: Kulturkrockar

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Kvinnor som gör sig gravida och sedan inte förstår att de ska skylla sig själva

Charlotte8 kommentarer

Det har dykt upp en ny kommenterare på den här bloggen, och jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag orkar släppa igenom eller inte. Ni vet. Det mesta hittills rör hur inkompetent jag är, och eftersom det ändå ganska ofta blir ett tema i kommentarsfältet vet jag inte om jag orkar med fler som hojtar att jag får skylla mig själv och att jag inte bemöter argument. Om det är vad de söker kan vi ju se det där med att jag inte släpper igenom de kommentarerna som att jag tar ansvar för min egen skuld och bemöter argumenten med strikt sortering.

En av de kommentarerna som nu ligger och väntar på att jag ska bestämma mig för om de ska gå igenom eller inte spinner vidare på temat om hur det är mitt fel att jag blev gravid. För er som inte visste det var det alltså så att jag och min högt vördade älskade make blev gravida i ungefär samma veva som vi träffades. Det var omtumlande och synnerligen oväntat för oss båda, men efter att ha tagit väldigt många väldigt djupa andetag pratade vi igenom situationen och bestämde oss för att göra det bästa av vad vi hade. Den babyn har fyllt sju år och blivit storebror, så helt åt helvete gick det ju inte i alla fall, men jag skulle ljuga om jag inte sa att det har varit fruktansvärt tungt att få våra olika liv att passa ihop och bli en lämplig helhet där inte bara vi som oss själva kan få leva och trivas, utan där också ett nytt litet liv ska få växa, få vara trygg och älskad. Det har varit en oerhört lång resa för både maken och mig. Kompromisser, uppoffringar och besvikelser, men också nya vägar, nya värden och en kärlek större än allt annat till det där lilla livet som kom till oss.

Så när folk jag inte känner tar sig friheten att säga att jag får skylla mig själv som blev på smällen blir jag förbannad. För det första händer det att barn blir till fast man har varit försiktig enligt konstens alla regler. Så är det bara och det kan ingen anklagas för. För det andra var jag ju inte ensam när barnet skapades, om vi säger så. Vi var faktiskt två. Ändå är det ingen av dem som funnit sig berättigade att kommentera mitt sexliv och denna oväntade graviditet som ser att min man (igen med versaler: MIN MAN) har något som helst ansvar för att det gick som det gick. Jag som kvinna ska ensam bära hela skulden.

Och nu har jag diskuterat jämställdhet så mycket att jag vet att det finns ett oroväckande stort antal människor som får fullkomligt fel i huvudet när man talar om vikten av att kvinnan kan välja abort – att en abort i sista hand måste vara kvinnans val. Jag har helt tappat räkningen över hur många gånger sådana diskussioner har gått käpprätt åt helvete för att någon börjar skrika om hur de stackars blivande pappornas rättigheter förbises och att lössläppt kvinnfolk har för mycket makt. Jag är lika övertygad om att fri abort är en grundpelare i jämställdheten som jag är om att mannen och kvinnan tillsammans bör försöka lösa situationen. En abort är ett så pass svårt och stort beslut att man aldrig ska behöva fatta det ensam, men en graviditet och en förlossning är också så pass livsavgörande saker att man helt enkelt inte i ett fritt samhälle kan tvinga en kvinna att genomföra dem om hon inte vill.

Men allt det här hänger ihop. Kvinnor får skylla sig själva för att det blir barn. Inte ens den kvinna som blir våldtagen kan fråntas ansvaret för att det blir barn eftersom livmodern, enligt amerikanska röster, inte tar emot om det är riktig våldtäkt. I mitt fall har vi den milda, våldsfria varianten av samma skuldtema: en kvinna kan aldrig bli gravid om det inte är hennes val. Tanken på att kvinnan får skylla sig själv är så stark och så självklar för många att flera har sett det som fullkomligt i sin ordning att säga till mig att vår graviditet var mitt fel. Att jag inte har någon rätt att reflektera över hur vi i vår familj ska kunna ordna upp vår vardag och kompromissa ihop våra liv eftersom det var mitt fel. Och helt plötsligt så känns världen beklämmande mycket som en mansdominerad skitvärld där kvinnor får ta skulden och bära bördorna för vad män och kvinnor gör tillsammans, där löneglappet och glastaket är illusioner skapade av kvinnors oförmåga att låta bli att göra sig gravida.

Jo, det är ett problem att en del pappor upplever att de stängs ute från svåra beslut om abort och graviditet (precis som att en del mammor står helt själva med dem) och jo, det är ett problem att alltför många pappor inte tillåts ta ansvar för sina egna barn ens när det skulle vara fysiskt möjligt (precis som att alltför många mammor inte har något annat val än att ta ansvaret). Men så länge det är ok att säga till kvinnor, oavsett om man känner dem eller inte, att de har sig själva att skylla för att de blivit gravida när de egentligen hade tänkt att de skulle göra något annat kommer man att samtidigt stänga mannen ute från föräldraskapet – redan innan det börjat.

Så jag är glad över att min man inte tyckte att det var mitt fel, utan såg sin egen del. För tänk om han hade borstat bort det med att säga att jag har mig själv att skylla. Tänk om han aldrig hade tagit sig tiden att lära känna sin son. Det skulle nog ha varit väldigt, väldigt ensamt.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Att diskutera feminism men inte män

Charlotte29 kommentarer

En av de där sakerna som tenderar till att dyka upp när man diskuterar jämställdhet, och då kanske främst med någon sorts exempel från en feminist, är skillnaden mellan att kritisera en persons åsikter och att kritisera en grupp för biologiska faktorer de inte själva kan påverka. Något förenklat rör det att man får kritisera feminister men man får inte kritisera män. Feminist är ett ideologisk val. Man är en biologisk konsekvens. Man får alltså säga feministhora men inte gubbslem.

Och på ett sätt så ser jag en logik i det där, det gör jag. Tyvärr blir vad som skulle kunna vara logik någonstans transformerat till nåt helt annat. För eftersom man inte får kritisera män får man inte tala om exempelvis mäns våld mot kvinnor. Det anses nämligen vara att misstänkliggöra alla män och att bidra till ett kollektivt skuldbeläggande.

Och här slits jag åt två olika håll. För det första är det ett enormt problem att 40% av Finlands kvinnor har varit utsatta för våld eller hot från en man i en nära relation. 40 %. Det står bortom alla tvivel att det finns en problembild där män tror att de får göra kvinnor illa. Inte alla män, men tillräckligt många för att berättiga att man talar om mäns våld mot kvinnor som en särskild företeelse med särskilda mönster. Att säga vissa mäns våld mot vissa kvinnor räcker inte. Män i allmänhet har förvisso ingen del i någon sorts kollektiv skuld för alla dessa män som våldför sig på kvinnor som litar på dem, kvinnor som står dem nära, men alla män har banne mig ett kollektivt ansvar för att bryta det här mönstret. Om inte männen själva tar det ansvaret kan man ju bara sätta sig ner och börja räkna. Av de små flickorna i Tildas dagisgrupp kommer enligt statistiken fem små flickor sedan de blivit kvinnor att utsättas för våld från en man de har en nära relation till. Vem ska ta ansvaret för att det inte händer, om inte männen i deras närhet?

För det andra har jag aldrig hört någon tala om att alla män är våldsverkare. Tvärtom tycker jag att det finns en bra och levande diskussion om att kopplingen mellan mansrollen och våldet måste omvandlas. Inte heller brukar det vara samma personer som skriker sig blåa över att man inte får säga saker som ”mäns våld mot kvinnor” som sedan står på barrikaderna när våldtäktsoffer misstänkliggörs för att ha varit för utmanande klädda eller onyktra, trots att det senare i allra högsta grad framställer män som fullkomligt opålitliga, för då mumlas det något om biologi och hur svårt det är när kvinnor är så himla sexuellt frigjorda och sedan tror att de ska kunna säga nej. Så, nej. Av dem som talar om mäns våld mot kvinnor finns varken oberättigat ordval eller brist på förståelse för att alla män inte är våldsverkare.

Jag säger inte att man ska kunna kritisera män helt urskillningslöst, förstås, men nog ska man kunna tala om män och framföra kritik i samma mening. Och nej. Det är inte samma sak att säga ”invandrare” som att säga ”män” när man framför sin kritik. Invandrare är per definition en minoritetsgrupp med enorm diversitet och som dessutom ofta är utsatt. Män, även om det finns många olika sorters män, är inte en utsatt samhällsgrupp. (Kvinnor är förresten inte heller en utsatt samhällsgrupp i dagens nordiska samhällen.) Det är en himmelsvid skillnad på att kritisera utsatta minoritetsgrupper och på att kritisera andra.

Sedan har vi det här med att kritisera feminister, vilket man enligt filosofin om att det är fritt fram att kritisera ideologiska tillhörigheter kan göra precis hur mycket man vill eftersom att alla feminister själva valt att vara feminister och kan sluta att vara det när de kommit till sans. Och återigen kan jag på ett sätt hålla med. Klart att man ska få kritisera feminismen helt fritt, så länge man skiljer på feminism och feminister – på åsikter och människor. Men allra viktigast här är egentligen vem som klassas som feminist. Som ni vet betraktar jag inte mig själv som feminist. Har aldrig gjort det egentligen. Men sedan jag startade den här bloggen har jag insett att jag inte själv anses kapabel att välja om jag är feminist eller inte. Jag är kvinna och jag är intresserad av genus och jämställdhetsfrågor, jag använder ordet patriarkat och begrepp som ”mäns våld mot kvinnor”. Alltså måste jag vara feminist. Ibland har jag försökt säga att jag inte vill tryckas in i någon mall men vid flera tillfällen har jag fått till svar att jag eftersom jag uppfyller alla kriterier för att vara feminist är en feminist.

Och då kommer vi in på vad och vem man får kritisera. För genom att jag är kvinna och diskuterar jämställdhet hamnar jag i det där feministfacket där det är fritt fram för kritik på basis av en ideologi som jag själv inte tycker mig tillhöra. Nu ska jag försöka att inte tala för andra, men det samma gäller exempelvis Sveland som nu anklagas för att ha sagt gubbslem och skrivit en bok om hur man inte får hata feminister. Men det var inte Sveland som sa gubbslem och jag misstänker att en väldigt begränsad del av dem som nu uttalar sig om hennes bok de facto har läst den. Man har väl läst om den. Man vet vad feminister står för. Vet hur Maria Sveland brukar vara. Och henne får man kritisera för hon är feminist och det har hon valt själv. Men diskussionerna och den häftiga kritiken visar att ”feminist” bara är ett ideologisk val för somliga av dem som omfattas av kritiken och att det alltför lätt fastnar i föreställningar om vad en feminist är och vem som är feminist istället för diskussioner om vad som händer i samhället och hur vi kan påverka det.

Därför blir det väldigt snett när man menar att man inte får kritisera män för att det är medfött men man får kritisera feminister för det är ett val. Så länge feminism fritt får användas som paraplybegrepp för att kritisera vilken kvinna som helst utan att lyssna på vad hon faktiskt säger kan man inte stå och sprätta med tummarna i hängslena och skrocka att man visst får kritisera feminister för att det är ett fritt val. Jag får garanterat stå till svars för vad feminister säger och tycker betydligt oftare än vad herr Vemsomhelst Svensson får stå till svars för att grannen hotade att klå upp sin fru. Hur fritt är det valet liksom?

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Om Gräv och om mans- och kvinnoroller

Charlotte21 kommentarer

Nu har jag lyssnat på stora delar av ljudupptagningen från Gräv 13. För det första vill jag säga att det var en hel del intressanta diskussioner också, innan det liksom barkade åt helvete. För det andra skulle jag vilja lyfta fram två saker som jag tänkte på – men som bara löst hänger ihop med varandra – när jag lyssnade.

1: En man (Täppas kanske?) förringar hoten Maria Sveland talar om med att säga att han minsann också fått hot men att det inte görs någon grej av det, att det inte görs någon grej av hoten om de riktas mot en man. En kvinna (Sveland?) ställer då den synnerligen relevanta frågan hur det kan komma sig. Det hade kunnat bli en debatt om mannens roll som den som aldrig kan bli sårad, som inte får visa rädsla, om det där med att man up, att ta saker som en man. Istället svarar han ”för att jag är vuxen”.

Och man bah va fan.

Så vuxna kan inte vara rädda? Så kvinnor som blir rädda när de hotas med våldtäkt och ond bråd död är inte vuxna? Och alla de män som utsätts för våld och hot ska fortsätta att lida i tystnad, växa upp och bli hårda, för det är bara kvinnfolk och ungar som blir rädda och får protestera. Finn fem fel.

2: Aschberg är ganska burdus. Han tar mycket plats, han talar utan att bekymra sig om fina omskrivningar och han säger precis vad han tycker. Josefsson är stenhård mot folk han tycker har fel och har inga problem med att grilla dem med frågor. Han skräder inte orden och är inte rädd för att ta varken debatt eller en framträdande plats i den. Och när jag lyssnar och ibland irriterar mig på något litet de säger, en formulering, ett avfärdande, ett skratt eller ett dåligt skämt, kommer jag på mig själv med att förlåta dem det mesta. De är ju sånna, och människor måste få tillåtas vara sådana som de är och man måste ta det med en nypa salt och man ska inte ta åt sig av allt eller överanalysera. Och så undrar jag när någon senast lät en kvinna på en liknande maktposition som Aschberg och Josefsson komma undan med att hon helt enkelt bara är sån, formulerar sig lite klumpigt, kanske trampade på någon tå. Det gör inget. Hon är sån. Men hon är ändå en lysande samhällsdebattör. Ja. Inte fick Maria Sveland ett sådant förlåtande i alla fall.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Jämställdhetssvårigheterna – en dag i vårt liv

Charlotte8 kommentarer

Vi har ju pratat rätt mycket om det där med hur svårt jämställdhet är de senaste dagarna. Om hur man kan vara helt överens om att jämställdhet är viktigt, att det är så man vill ha det, men sedan blir det liksom ändå inte så.

Som i dag.

Min högt vördade älskade make har åkt till Tyskland på arbetsresa. På dagis var det påskpyssel med mor-och farföräldrar. Vi hade inga mor-eller farföräldrar tillgängliga och så står man där. Alltså, inte så att det var något svårt val. Klart att jag som har möjligheten att följa med på påskpyssel gör det. Klart att Tilda inte ska behöva lida för några jämställdhetsideal. Men när det var pyssel på Vilhos förskola var det precis samma sak fast det var inte Tyskland utan något möte som kom i vägen. Och när det var höstfest. Och när det var Luciafest. Och när det var julfest när maken var tvungen att stressa iväg halvvägs in i programmet och jag kunde sitta kvar.

Det är inte rättvist. Inte mot någon.

Inte mot mig som har den teoretiska möjligheten att jobba ikapp vid ett annat tillfälle och alltså blir den förälder som får jobba kväll och helg för att jag har varit på pyssel och fester.

Inte mot maken som känner tyngden och stressen av att vara den som måste gå tidigare och tjäna pengar, som aldrig får sitta kvar och på riktigt vara delaktig i den miljö där våra barn trots allt tillbringar en ganska stor del av sin dag.

Och inte mot barnen som förvisso är ganska nöjda över att ha sin mamma på plats, men som säkert skulle vara ännu nöjdare med att ibland få ha sin pappa där också.

Men vet ni vad jag tycker är det värsta? Det är att så många inte ser något problem med att det ser ut så här. Att det är som det ska att mamman går på alla barnens pysseldagar och festligheter och att pappan inte gör det.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Vem är ditt barns förebild?

Charlotte22 kommentarer

Just nu går jämställdhetsdiskussionen het, både här och på andra ställen. Och jag har nu genom länkar klickat mig fram till mängder av kvinnor som ställer sig väldigt tveksamma inför det här med jämställdhet och undrar vad det är som är viktigt med det. Deras tankar är symtom på vår tid och vår kultur. Det handlar om idealet att downshifta, att prioritera familjen, odla sina egna grönsaker, äta ekologiskt och vegetariskt. Att ta sig tiden att njuta av varje dag istället för att huvudlöst stressa framåt mot den berömda väggen. Och jag erkänner villigt att jag hör till den skaran som tycker att alla de där sakerna är viktiga. Jag vill inte vakna upp om tio år och inse att jag missade att se mina barn växa upp. Jag vill leva här och nu. Jag vill påta i trädgården (vilket förövrigt är helt jävla omöjligt om inte den här snön smälter snart), laga bra mat, baka bröd tillsammans med kidsen. Det är sådant jag mår bra av och det är sådant jag tror att barnen mår bra av. Sådant jag tror kommer att göra mina barn till starka och glada vuxna.

Men att den här trenden för så många verkar komma med ett underliggande förakt mot jämställdhet är obehagligt. Kärnan till det tycks vara att den som är mest lämpad för att downshifta och prioritera familjen är mamman och tanken om att så länge både mamman och pappan hjälps åt och är nöjda så är allt bra. På ett sätt är det förstås just det där med att både hon och han är nöjda och lyckliga som är det viktigaste. Inga statistiska uppfyllelser i världen kan berättigas av att man går runt med den där känslan av att det man gör är fel, och barn förtjänar lyckliga föräldrar.

Så ponera att man lever sitt lyckliga, ekologiska, vegetariskt-tre-dagar-i-veckan-liv där mamma jobbar halvtid och pysslar med hemmet och barnen och pappan jobbar heltid och hjälper till så mycket han hinner och kan.

Ponera sedan att barnen flyttar hemifrån. Pappan tar chansen att jobba några timmar extra i veckan för han har hunnit bli befordrad till avdelningschef och hans jobb är både kul och utvecklande. Dessutom får han nu chansen att resa i jobbet, något han aldrig har hunnit tidigare. Mamman upptäcker att arbetsmarknaden för den som arbetat halvtid de senaste tjugo åren är ganska begränsad. Visst har hon sin utbildning, men hennes examen är tjugo år gammal och hon har varken velat eller hunnit vidareutbilda sig. Så hon tar jobb där hon kan. Det ger henne åtminstone lite inkomst och hon har tid att ställa upp för barnen så ofta de behöver.

Ponera sedan att han blir VD. Det blir mer resande. Det är som en dröm som går i uppfyllelse och pappan njuter i fulla drag. Luft under vingarna! Ännu högre lön! Det här är livet. Det här är vad han har kämpat för. Mamman äter den ekologiska och vegetariska maten själv om kvällarna. Hennes jobb slutar klockan fem. Han är i Brasilien. Hon är ganska nöjd med att få göra som hon vill. Hon känner sig fri. Kan andas. Visst saknar hon honom ibland, men när han väl är hemma är allt perfekt och hon vet att han inte skulle kunna göra något av allt det han gör utan hennes stöd och kärlek.

Ponera sedan att han en dag upptäcker att han inte bara kan göra det utan hennes stöd och kärlek, utan att han faktiskt också kan göra det bättre så. De träffas ändå inte så mycket. De har glidit ifrån varandra. Hon är inte längre den där intressanta och nytänkande kvinnan hon var. Han ser inte längre vad han får i utbyte för det där med att han drar in alla pengar till hushållet. Så de går skilda vägar. Världen ligger för hans fötter. Hon undrar hur hon ska få sin minimipension att räcka till.

Barnen har alltid fått lära sig att de kan bli vad de vill. Att ingenting står i deras väg. Så de ser på sina älskade föräldrar och lär sig vad man ska göra om man är kvinna och vad man ska göra om man är man och så gör de likadant. Barn gör nämligen aldrig som man säger utan som man gör. Det kvittar hur många gånger man säger till sin dotter att hon kan bli astronaut, kärnfysiker eller VD för ett stort företag så länge hon kan titta sig omkring och se med sina egna ögon att det inte är vad kvinnor förväntas bli. Det kvittar hur många gånger man säger till sin son att han självklart ska få vara hemma med sina barn och odla ekologiska morötter så länge han kan titta sig omkring och se att män inte gör sådant. Så när man tycker att det är ens gudagivna rätt att hålla fast vid könsrollerna för att de passar en så himla bra, men att barnen självklart ska få göra som de vill undrar jag vem som ska vara de barnens förebild. Vem ska lära de barnen att könsrollerna är illusioner man inte måste rätta sig efter?

Den där jämställdheten som så många verkar mätt på, den är inte självklar. Om vi slutar att utnyttja den är den förlorad och jämställdhet är långtifrån bara kvinnlig rösträtt. Jämställdhet är rättigheten att skapa sitt eget liv och till det behövs utbildning och jobb. Har man inte utbildat sig får man inget jobb. Har man inget ordentligt jobb får man ingen ordentlig pension. Inte ens i socialbidragens förlovade Norden. Att upprätthålla de traditionella könsrollerna fungerar jättefint så länge allt går som det ska och kärleken är evig, men ensamstående mammor utgör alltjämt en av världens mest utsatta grupper. Visst kan man luta sig tillbaka och tänka att det aldrig skulle hända en själv. Visst kan man luta sig tillbaka och säga att andra kanske behöver kämpa för jämställdhet men i vår familj räcker det med att vi är lyckliga.

Men tänk om det ändå händer? Tänk om man ändå blir en av de där i statistiken för skilsmässa, fattigdom och utsatthet för att man inte förstod att vårda sina rättigheter?

Eller tänk om det bara är så enkelt som att man har en dotter som vill bli astronaut eller en son som vill bli hemmapappa? På vems ansvar ska det ligga att visa de barnen att de får bli vad de vill?

Kulturkrockar · Vardagslivet

Peruken

CharlotteLämna en kommentar

Min lillasyster har flyttat till Irland med sin irländske man. Vi pratar rätt ofta om andra länder, andra människor och andra sätt att leva, jag och barnen. Så satt Tilda med sin nya docka, Merida från filmen Brave, och drog förstrött i Meridas enorma röda lockar.

Tilda: Mamma, titta asså på Meridas hår!
Jag (vill egentligen inte titta mer på Meridas hår): Mmmm… Jättefint älskling.
Tilda: Mamma, varför har hon sånt hår?
Jag: En del har det. Merida kommer från Skottland och där är det ganska vanligt att man har tjock, rött, lockigt hår.
Tilda (mycket imponerad): Åhhh….
Jag: Det är förresten vanligt på Irland också. Därifrån där Sean kommer, vet du. Sean har ju också sånt hår. Eller hur?
Tilda: Ja!
Jag: Många på Irland har det.
Tilda (fundersam): Mamma…
Jag: Ja?
Tilda: Måste moster Hannie skaffa peruk då?

Kuriosa: De reser just nu runt på Sri Lanka och bloggar. Alla måste läsa deras blogg!

Kulturkrockar · Vardagslivet

Kvinnor väljer inte efter status

Charlotte20 kommentarer

Kanske är det en rest från de många hundra år då kvinnors främsta uppgift var att gifta sig uppåt och producera arvingar, den där seglivade myten om att kvinnor vill ha framgångsrika män. Vi ser den reproducerad i populärkulturen, vi läser den och ser den på TV. Kvinnor väljer män med hög status. Ofta stöter jag på argumentet att det därför är kvinnornas eget fel att de tjänar mindre och blir behandlade som skit. Klart att den kvinna som gifter sig med en högstatusman får skylla sig själv att det inte blir ett jämställt förhållande.

Två saker är fundamentalt fel med det resonemanget.

1: Kvinnor föredrar inte män med högre status än dem själva. När kvinnor får ranka vad som är absolut måste i en partner vill de ha en partner som respekterar dem, som de kan lita på. Det betyder inte att pengar, status och utseende inte påverkar, men det betyder att om kvinnan skulle tvingas välja mellan respekt och lyx så väljer kvinnan respekt. Till och med långt innan det var socialt accepterat hände det att kvinnor valde med hjärtat. Agneta Horn skrev dagbok på 1650-talet. Hennes far, fältmarskalk Gustaf Horn, hörde till den absoluta gräddan i den svenska stormakten. Hennes mor, Kristina, var dotter till Axel Oxenstierna. Agnetas väg var således redan utstakad. Kvinnor som Agneta var värdefulla för de kunde forma förbindelser mellan släkter, de skapade allianser och godskomplex. Därför valdes den adlige Erik Sparre ut som lämplig make för Agneta. Hon, däremot, var vansinnesförälskad i kavalleriofficern Lars Cruus. I sin dagbok skriver hon ”[e]n brav soldat vill jag hava och inte en sådan där som han [Sparre]”. Till slut får hon sin vilja igenom. Det vore att gå för långt att säga att Cruus var lågstatus, men i jämförelse med Sparre var han det statusmässigt betydligt sämre valet. Även i en tid när kvinnor som säger nej är synnerligen ovanligt så förekom det. Status var inte allt ens då.

2: De kvinnor som efter några år, liksom jag själv, sliter med jämställdheten i ett förhållande där mannen är vad som klassas som högstatusman har inte nödvändigtvis ensamma satt sig där. När vi träffades, jag och min man, var han hovmästare på en restaurang i stan och studerade deltid. Jag föll inte för honom för hans classy jobb, om vi säger så. Jag föll för honom för hans snälla klarblåa ögon, för hans sätt att hålla om mig när vi gick över den där halkiga bron och vinden ven, för hans sätt att visa att han hade lika svårt att fokusera på vardagen som jag hade när allt vi kunde tänka på var hur vi skulle kunna passa ihop våra scheman och få träffas. För många andra börjar det likadant. Mannen kanske är några år äldre och har därför kommit längre, men oftast är man på någorlunda samma nivå. Det är nämligen så man träffas. Så man blir förälskade. Så man tänker sig att man skulle vara bra tillsammans. Sedan kommer det barn in i bilden och delar man inte föräldraledigheten jämt kommer den enas karriär att stanna av och den andras att dra ifrån. Med den traditionella uppdelningen av vem som tar hand om barnen och vem som siktar på karriären har man efter ett par ungar och några års föräldraledighet möjligen en skillnad i status som inte fanns när man träffades. Ett glapp som inte fanns när man förälskade sig. En faktor man kanske inte räknade med när man för många år sedan tänkte att man skulle vara bra tillsammans. Då ställs man inför nya utmaningar som kräver uppoffringar och tuffa beslut, men som man förhoppningsvis tycker är värt det.

Jag säger inte att det här är några klara svar eller enkla lösningar, eller ens hela sanningen. Men jag hävdar bestämt att det är fel att tro att kvinnor alltid vill ha högstatusmän och att de skillnader som finns i status efter tio år tillsammans är sådant som man skulle ha fattat redan då när man började dejta. Och män som stöter på argumentet att kvinnor får skylla sig själva om det är svårt att leva jämställt borde bli förbannade. Konsekvensen av att det enbart skulle vara kvinnors fel är nämligen att män är oförmögna att göra egna val, att anpassa sig, att visa kvinnor den där respekten som kvinnor vill ha och förtjänar.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Det svåra med att ha ett jämställt förhållande – ett inlägg om en klump i halsen

Charlotte72 kommentarer

Ugglan skriver som vanligt oerhört intressant om det där med jämställdhet. Trots att undersökningar till exempel visar att kvinnor fortfarande gör betydligt mer av det obetalda hushållsarbetet och har mindre fritid än män, bedömer de allra flesta par att de har ett jämställt förhållande. Hur kommer det sig?

För det första tror jag att det ligger status i att säga att man har ett jämställt förhållande. Väldigt få skulle erkänna att de lever ojämställt, även om de känner så. Att leva ojämställt ses som något fult, något föråldrat och något som mest händer andra. I dagens samhälle är allt så jävla jämställt, liksom.

För det andra är det oerhört svårt att säga vad det är att leva jämställt. Är det en känsla av att båda drar sitt strå till stacken och att stråna är ungefär lika tunga? Är det statistik där timmar fritid versus arbete är jämnt fördelade?

Mitt spontana svar på frågan om vi har ett jämställt förhållande är ”ja”. När jag frågade min man om han tycker att vi lever jämställt svarade han att det beror på och så fick vi först diskutera hur frågan inte är ett sätt för mig att försöka sätt dit honom och därefter konstaterade han att han också anser att vi har ett jämställt förhållande.

Så börjar vi räkna på statistiken. Jag har varit hemma med barnen i totalt nästan fyra år. Han i knappt tre månader. Jag tar kanske 7 av 10 vab-dagar. Han har träning 8 timmar i veckan. Jag har 1 timme. Jag sköter tveklöst mest disk, tvätt och städning trots att vi båda två arbetar heltid.

Och jag funderar på vad i hela friden det är som får mig att svara att vi har ett jämställt förhållande.

Dels tror jag att det är en liten dos status och kärlek med i det hela. Att säga att vi inte lever jämställt reflekterar knappast väl på varken mig eller min man, samtidigt som det är komplicerat att tala om kärlek när man ser på statistiken över vårt förhållande. Det finns nämligen få saker vi bråkar om riktigt lika mycket som det där med tidsanvändning och vem som ska vabba, tvätta, diska och städa. Det finns få saker som kan få mig lika tröstlöst arg som att tvingas ta ytterligare en vab-dag för även om det är omständigheterna som är tvingande går det inte komma ifrån att den enda som kan sätta stopp för de omständigheterna är han. Men att säga det rakt ut känns som att klaga på honom, och det vill jag ju inte. Han är nämligen en alldeles osedvanligt bra man.

Dels så tror jag att vi båda två är ganska nöjda med att vi ändå har lyckats rätt fint. Ekonomin håller ihop (nästan), barnen växer som de ska (men alldeles för fort) och det där berömda livspusslet som alla moderna föräldrar måste lägga får vi oftast att passa. Då känns det inte rätt att säga att vi inte lever jämställt. Vi försöker båda så gott vi kan.

Men samtidigt är det de där omständigheterna som alltför ofta utvecklas till min nackdel. Jag jobbar hemifrån, jag tjänar minst, jag har mest erfarenhet av att sköta barn och hushåll. Därför faller det sig naturligt att han jobbar och jag fixar allt annat. Han har viktiga möten med personer som inte kan vänta. Utan hans inkomst klarar vi oss inte. När barn kräks överallt och snoren rinner i takt med att febern stiger vet jag vad man ska göra, vilka mediciner man kan kombinera, hur man tröstar och vad som hjälper och jag hinner mer, klarar mer, för jag har gjort det så många gånger för.

Och så står vi där igen i dörren och säger hej då. Han går till jobbet och gör skillnaden i inkomst och viktighet lite större för han har möten att vara på och personer att träffa. Jag stänger dörren och gör skillnaden i praktisk erfarenhet av barnaskötande och hushållsarbete lite större och så fortsätter det.

Oftast har jag inget emot det. Oftast är jag ganska nöjd med att sköta barnen, pyssla i hemmet och sitta under sena timmar och nattskriva på min avhandling. Det finns ett sorts zen i det. Ett zen och en känsla av att båda gör sitt bästa som gör att jag svarar att vi lever i ett jämställt förhållande.

Så kommer den dagen då jag ska på konferens, då jag har längtat, planerat och taggat i månader. Och barnen blir sjuka så som barn tenderar att bli. Han har sina möten som han inte kan missa. Ingen saknar mig på konferensen. Jag sitter hemma och baddar febriga pannor och försöker förtvivlat svälja den där klumpen i halsen. Tänker att det kommer fler konferenser, att det blir min tur sen. Bäddar ner barnen i sängen och torkar i smyg tårar över prospektet att det inte blir min tur. Att jag aldrig kommer att komma ifatt i viktighet och lön och på riktigt kunna motivera att det är min tur. Och jag nattskriver avhandling tills det första barnet vaknar och måste tröstas tillbaka i sömn och jag själv inte längre kan hålla mig vaken.

Det där med jämställdhet är så jävla svårt. Det handlar inte om att räkna statistik och orättvisor, men samtidigt handlar det inte heller bara om känslan. För genom att förlita oss på att vi båda gör vårt bästa och det viktiga inte är att vi har lika många hobbytimmar utan att vi båda så ofta det bara är möjligt får göra vad vi vill hamnar vi i den där dörren där han går och blir viktigare och jag blir kvar och blir mindre. Jämställdhet måste vara ett aktivt val att inte alltid ta den lättaste vägen, att inte alltid göra det som för stunden är det vettigaste utan att skapa en grund för båda att utvecklas och få känna sig viktiga. Att leva jämställt är beroende av att man ibland tittar på den där statistiken och säger att det inte behöver vara någons fel att det har blivit helvetes snett men att det måste vara bådas ansvar att räta upp det.

Jämställdhet handlar om att se strukturerna och att arbeta för att inte fastna i dem, om både känsla och statistik. Lika mycket som man ska få ta plats, få vara sin egen lyckas smed och få förverkliga sig själv så är ett jämställt förhållande beroende av att den som tar det där steget tillbaka och bereder utrymmet inte alltid är samma person. Att de där skillnaderna inte får bli så stora att man en dag ser sig själv stå på varsin sida om dem och inte når varandra längre.

Och att man vågar säga att det inte alltid är så jävla jämställt, men att man kan jobba på det. Tillsammans. För om vi på riktigt ska nå jämställdhet får det inte finnas tabu på att säga att man inte alltid klarar det, att man ibland får den där klumpen i halsen och håller på att kvävas av strukturerna. De där lömska omständigheterna som en gång skapades av fria val men blev en rutin och ett tvång, dem kan man inte tysta ihjäl.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Om naturlighet, lag och människor

CharlotteLämna en kommentar

I onsdags hade jag det stora nöjet att få lyssna på den oerhört meriterade (mannens publikationslista är 8(!) sidor lång) professor R. H. Helmholz föreläsning ”The Law of Nature in History: Jurisprudential Theory or Practical Instrument”. Den naturliga lagen (icke att förväxlas med de naturvetenskapliga naturlagarna) är den lag Gud har givit till människorna; en lag som finns inneboende i alla människor. Gud hade placerat förutbestämda principer för hur man ska bete sig i människornas hjärtan, och därför vet goda människor vad som är rätt och fel. Även i vårt eget väldigt sekulariserade samhälle i dag finns samma underliggande tilltro till att vi är förprogrammerade till att veta hur vi ska bete oss kvar, och det var fler än en gång som jag slogs av hur förbluffande lika en del av resonemangen här på bloggen är med dem som framhölls för många hundra år sedan. Innan 1800-talet fanns det inga diskussioner kring  om den naturliga lagen existerade – det vill säga; alla visste att den fanns – men en hel del diskussioner om hur den skulle tolkas. Senare forskning har, enligt professor Helmholz, lyft fram frågan om huruvida medeltidens och den tidigmoderna (1500-1700) tidens människor såg den naturliga lagen som endast juridisk teori eller om den också fyllde en praktisk funktion. Den frågan ägnade professor Helmholz sin föreläsning åt att besvara.

Den naturliga lagen har betraktats som en högre form av lag, vars närmaste nedteckning är de tio budorden, som i egenskap av varande Guds mening inte kan förändras. Eftersom lag emellertid aldrig har varit ett stillastående element utanför människors samspel har tidigare forskare tänkt sig att den naturliga lagen endast var teoretisk. Genom att läsa de juridiska diskussionerna kring avgörande av specifika rättsfall kunde dock professor Helmholz visa att lagkunniga de facto ofta utgick från den naturliga lagen (trots att den inte finns nedtecknad i särskilda paragrafer) när de resonerade kring vad som var rimligt och inte. Och just det där med vad som är rimligt var någonting som upptog de lagkunniga när domar skulle falla. Enligt den naturliga lagen var det exempelvis förutbestämt att föräldrar skulle vårda sina barn – det är den naturliga ordningen – och föräldrar som inte vårdar sina barn bryter alltså mot Guds mening. Det är rimligt att begära att föräldrar sköter sina barn och gör de inte det ska de straffas. Det är också rimligt att alla har rätten att försvara sig själva, så när den amerikanska konstitutionen skapades utgående från den naturliga lagen bestämdes att alla skulle få bära vapen.

Trots att det fanns en högre stående naturlig lag var man mycket tillmötesgående mot samhällets behov i sina tolkningar av den. Exempelvis hade man i Napoli infört dödsstraff utan egentlig rättegång för unga män som ställde upp stegar mot husväggar för att komma till unga jungfrurs fönster. Att döma någon ohörd var emot den naturliga ordningen och därför restes protester mot förfarandet. Men protesterna gick inte igenom. Det hade nämligen blivit alltför vanligt med stegar mot jungfrurs fönster och eftersom att skända jungfrur var ett av de värsta tänkbara brotten kvarstod dödsstraffet och den bristande rättegången mot förbrytare. Ett annat exempel är det onaturliga i att ta ränta, vilket uttryckligen förbjöds i Bibeln. På medeltiden hade emellertid räntetagning blivit en så viktig del av ekonomin att man valde att tolka den naturliga lagen som att förbudet gällde att ta ut onaturligt hög ränta. Teorierna kring den naturliga lagen anpassades alltså till samhällets behov, ibland lokalt, ibland över hela kristenheten. Professor Helmholz slutsats var således att den naturliga lagen var långtifrån endast juridisk teori, utan att den hade en verklig praktisk funktion, att den var under konstant omförhandling och att den fyllde moraliska syften.

En viktig del av den naturliga lagen som professor Helmholz olyckligtvis inte hade inkluderat i sin föreläsning är förhållandet mellan könen. Förhållandet mellan man och kvinna och dessas plats i samhället reglerades nämligen av vad man ansåg föll sig naturligt för män respektive kvinnor. På så vis rättfärdigade man exempelvis att män hade sexuella kontakter utanför äktenskapet och att kvinnan skulle vara trogen. Det låg nämligen i männens natur att behöva sexuella kontakter, vilka naturligtvis inte var av samma upphöjda sort – för att avla arvingar – som dem med hustrun. Samtidigt låg det i kvinnornas natur att vara trogna sina makar och förlita sig på att maken gjorde vad som var rätt eftersom män av naturen är förståndigare än kvinnor. På min fråga om hur den naturliga lagen i egenskap av allmängiltig lag inneboende i alla människor såg på jämlikhet inför lagen – ett begrepp som för tiden fram till 1800-talet inte existerade – blev det riktigt intressanta diskussioner. Den mest uppenbara ojämlikheten inför lagen var förstås mellan fria människor och ofria (slavar). Kristendomen tillåter egentligen inte slaveri (slaveri var ett brott mot den naturliga lagen), men eftersom samhället förfarande var i behov av billig arbetskraft fortsatte slaveri i andra skepnader. Beträffande kvinnor och män fanns inte samma tanke om att kvinnor hade naturliga rättigheter liknande mannens. Det var hennes uppgift att följa sin man vart han än begav sig (och här fanns det olika regler beträffande denna skyldighet om maken begått ett brott och exempelvis landsförvisades) och eftersom naturen gjort honom starkare och styrd av sitt förnuft snarare än känslorna (så som kvinnor) var det hans skyldighet att styra och hennes att lyda.

En av de sakerna som jag tyckte var mest spännande och som inte syns i mitt eget material av den enkla anledningen att folk i Sverige inte skrev ner hur de resonerade före 1600-talet, var referenser till naturen som en del av argumentationen för den naturliga lagen. När man diskuterade bakarv (om arv kan gå från barn till förälder) kom man fram till att det var onaturligt att arvet gick bakåt i familjen. Liksom en flod alltid flyter neråt ska också arvet alltid gå neråt. Det är en medeltida vink om att människan sågs som en del av naturen, en del av skapelsen, och att människans förehavanden följde samma allmängiltiga regler som resten av världen. Mänsklig interaktion som en del av naturens förutbestämda ordning. Parallellen till synen på människan som biologisk varelse i dag är uppenbar, även om Guds del i det hela inte framhålls numera. Det revolutionerande i de kulturteoretiska tankarna om att människan skapar samhället genom interaktion samtidigt som samhället skapar människan, som kom i början av 1900-talet,  får också sin rätta historiska kontext när man ser hur de bröt mot de vetenskapliga grundbultar teorin vilat på under de föregående tusen åren.

Samtidigt fascineras jag av idén om lag. Vi ser lag som en text i en bok. På medeltiden var lagen någonting som levdes och upplevdes i interaktion. Det kommer jag att ta med mig när jag nu fortsätter skrivandet av avhandlingen.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Så här ser den manliga normen ut

Charlotte76 kommentarer

Det här är en Epad.

Det här är en Epad för kvinnor.

Det här är pennor.


Det här är pennor för kvinnor.

 

Det här är en GPS.

Det här är en GPS för kvinnor.

Det här är LEGO.

Det här är LEGO för flickor.


Det här är verktyg.

Det här är verktyg för kvinnor.

Vi behöver inte ens tala om att kvinnors Epads kommer med förinstallerade kvinnoappar som kvinnor behöver (typ graviditeten vecka för vecka) men kanske inte själva klarar av att installera eller det bisarra i tanken att anledningen till att kvinnor tidigare inte använt hammare är för att ingen kommit på den revolutionerande idén att kvinnor bara kan använda saker i rosa. Att man har en produkt som måste ändras för att bli en produkt för kvinnor talar sitt tydliga språk om vem som är norm, och om vem som är avvikande. Att skapa produkter med förinstallerade appar, med begränsade användarmöjligheter, med mjukare linjer, sötare färger och glittriga detaljer är inte att spela efter kvinnors regler, att anpassa sig efter kvinnors behov, att vara tillmötesgående. Det är att säga att den vanliga produkten är för vanliga människor och att dessa människor är män. Det är att säga att det finns någonting i kvinnors biologiska disposition som gör att de inte klarar av att vara som vanliga människor utan måste få sina produkter i enklare format och i rosa.Vanliga produkter med kvinnoanpassning.

Det är inte en service. Det är en förolämpning.