Historikerns historier · Okategoriserade

Sverige och jämställdheten

Är det något som Sverige är känt för så är det jämställdhet. Jämställdheten är viktig för den svenska självkänslan, för folkhemmet och för sinnesron. Få saker upprör så mycket som att jämställdheten hotas.

Alltför sällan ställer vi oss frågan vad jämställdhet egentligen innebär. Nyligen publicerade DN Debatt en insändare om att jämställdhet kommer att ha uppnåtts under 2020-talet. Först låter det ju alldeles utmärkt och jag småler åt att vi snart är där. Ho, ho ho. Mina barn ska minsann få växa upp jämställt. Sedan studerar jag diagrammen och funderar över vad jämställdhet är. Är det att större delen av befolkningen tycker att män och kvinnor är lika mycket värda? Är det att kvinnor äntligen börjat byta däck på bilen i större utsträckning, eller att män äntligen förstår att hustruns ”gör som du vill” betyder ”gör som jag vill”?

Nä, den svenska jämställdheten kan man mäta i effektivitet och arbetsinsatser. Då ska män och kvinnor utföra lika mycket förvärvsarbete och hemarbete som varandra, och ta ut ungefär lika stora delar av föräldraledigheten.

Kvinnors tid i förvärvsarbete en genomsnittlig veckodag har ökat med 30 minuter mellan åren 2000 och 2010 samtidigt som mäns arbetstid har minskat med 13 minuter under samma period. Om denna trend håller i sig under det nästkommande decenniet kommer både kvinnor och män i genomsnitt att förvärvsarbeta cirka 5 timmar per dag år 2020, helger inkluderat.

Kanske är jag cynisk, men är de här siffrorna något att hurra över? Om kvinnor jobbar 30 minuter mer och män 13 minuter mindre har ju parets arbetstid ändå ökat med 17 min per dag. Det är tid från varandra, från barnen och från möjligheten till lite lugn och ro. Jag vill inte behöva jobba 35 timmar per vecka bara för att jag är kvinna och annars spottar på mina anmödrar som kämpat för min rätt att slita ut mig på jobbet lika snabbt som min man. Jag vill kunna jobba deltid för att få mer tid tillsammans med barnen, nu medan de fortfarande vill vara med mig, utan att bli ett bakslag för jämställdhetsstatistiken.

Jämställdheten är inte en kvantitativ, mätbar produkt. Jämställdheten är ett tillstånd där den som kan byta däck byter däck, den som vill sköta barnen sköter barnen och där alla ges möjligheten att vara den de är och göra det den vill.

Edit 1 november: En intressant replik skrevs senare av en grupp genusvetare från Lund. Den är väl värd att läsa!
Edit 2 november: Och nu basunerar man glatt ut att Sverige är bäst på jämställdhet, fortfarande utan att definiera vad jämställdhet är. Grattis bara.

Historikerns historier

Tilan käyttö ja täyttö keskiajan ja uuden ajan alun yhteiskunnissa

Idag var jag på seminarium för medeltidshistoriker. Ofta tycker jag att det är synd att inte allmänheten vågar sig till sådana seminarier – de är ju trots allt öppna för alla – men efter att ha suttit på samma stol i nästan tre timmar utan ens en pissepaus förstår jag ändå att det krävs ett väl tilltaget mått av entusiasm för att hålla ut.

Därmed inte sagt att diskussionsämnena inte var intressanta, tvärtom! En av de mest intressanta diskussionstrådarna kom från en av forskarna i publiken som lätt uppgivet konstaterade att vem är det egentligen som vill betala vår lön? Allt vi gör är ju att vrida och vända på ord och analysera samma saker på nytt med nya glasögon. På många sätt är det en väldigt relevant frågeställning. Vad är det i historikerns arbete som gör det mödan värt? Jag tror att allt handlar om glasögonen. Professor Jukka Korpela sa (och det här är en fri översättning) att historia är en kritisk samhällsvetenskap. Jag kan inte annat än hålla med. Genom att med nya glasögon (och nästan alla historiker (utom jag) har glasögon) se på vad andra tyckt har varit självklart skapas ett medvetande om alltings förgänglighet och framförallt alltings beroende av kontext.

Det är väldigt uttjatat att alla människor är olika, men ändå så verkar det som att många glömmer det. Nutidens historikers uppgift är inte bara att fundera över hur nutidsmänniskan skiljer sig från dåtidsmänniskan utan också vad i kontexten, i samhället runt omkring, som gör att vi inte är lika. Dessutom är det värt att fundera över vad som binder oss samman. När vi förstår de här kopplingarna till våra egna förfäder kommer vi (hoppas jag) att bättre kunna förstå varandra idag.

Och är det någonting som dagens samhälle behöver så är det förståelse.

När man dryftat så stora frågor i många timmar behövs det kaffe, gärna på en mer regelbunden basis. Nu fick vi tre minuter. Genom att dra i mig två koppar medan jag fortfarande hade ena handen på termosen gick det bra.

För en betydligt grundligare redogörelse för seminariet rekommenderar jag Sukututkijan loppuvuosis blogg!