Historikerns historier · Nyhetsplock

Ministerstyre och apartheid

I Sverige har det utkommit en gratis informationsskrift riktad mot Komvux (alltså vuxenutbildningen) och gymnasiet som handlar som Sveriges bistånd i området Palestina och Israel: Kolonialism och apartheid, Israels ockupation av Palestina. Det verkar som att folk är ganska eniga om att skriften tar ställning för Palestina, och utan att vara litteraturvetare kan jag tycka att redan titeln ger en föraning om det. I skriften står bland annat att

”för att bevara status quo har Israel utvecklat ett system av maktutövning som syftar till att behålla kontrollen över palestinierna och isolera dem från israelerna. Systemets grundprinciper är separation och systematisk diskriminering. Jämförelser med det tidigare sydafrikanska apartheidsystemet har blivit allt mer relevanta”

Kritiken mot skriften är bland annat att den är för inriktad mot opinionsbildning istället för att vara enkom informativ, och att den då inte borde vara finansierad med skattepengar. Biståndsministern ondgör sig över att man valt sida i en ”fruktansvärd konflikt”. Andra klagar över ministerstyre och menar att även andra åsikter än de politiskt korrekta måste få komma fram.

Det måste vara ett av de svåraste uppdragen någonsin att skriva en helt ovinklad informationsskrift om just konflikten Palestina-Israel, och jag skulle själv inte vilja bli satt i en sådan position. Men som historiker kan jag inte se att citatet ovan inte är informativt och korrekt. Tittar man på situationen ovanifrån så finns det tydliga tendenser till apartheid som är svåra att förklara på något annat sätt. Människor isoleras och diskrimineras systematiskt och enda sättet att få slut på det är att öppet tala om de problemen som finns.

Konflikten i Mellanöstern är så starkt präglad av inte bara en konflikt på plats utan av västvärldens tydliga avståndstagande. Efter Andra världskriget var ju de ”vinnande” makterna (huvudsakligen USA och Storbritannien) med och gav judarna tillbaka det land som Gud enligt Bibeln givit dem, utan att egentligen ha tänkt igenom problemet med att området hunnit befolkas under de tusentals år som gått sedan Israel varit judarnas stat senast. Därför har man allt sedan Israel bestämde sig för att utvidga det tilldelade området på bekostnad av Palestina mest inte vågat göra någonting. Man undrar ju lite hur lång tid det skulle ta för USA att invadera om säg Iran skulle få för sig att ockupera delar av Afghanistan.

Jag påstår nu inte att ovanstående stycke är särdeles god historisk redogörelse, men jag vill framhålla att konflikten knappast i nuläget går att beskriva utan vinklingar. De historiker som om tusen år ska beskriva vår lilla skärva av tiden kommer förmodligen att se kopplingarna mellan apartheid i Sydafrika och konflikten i Mellanöstern som självklara. Just nu är såren alltför öppna och infekterade för att någon ska kunna se reson.

I medierna:

DN

SvD

Skriften finns att beställa här!

Historikerns historier · Nyhetsplock

Förlorade dagböcker

Kalla det en historikers arbetsskada den som vill, men jag går igång på återfunna dagböcker. En av Bram Stokers dagböcker har under årens lopp stått liten och obemärkt i en bokhylla hos barnbarnsbarnen. De första anteckningarna gjorde Bram, eller Abraham som han hette egentligen, när han var i 20-årsåldern, 1871. Dagboken innehåller flera referenser till vad som senare utvecklas till delar av Dracula, bland annat att vampyrer inte kan se sin egen spegelbild. Spännande!

Den som vill kan förbeställa boken baserad på dagboken på Amazon. Publiceras i mars nästa år…

(”Farfar” tjoar Tilda glatt när hon ser bilden. ”Nej, en författare” försöker jag. ”Aha, fattare” bekräftar Tilda.)

Historikerns historier · Nyhetsplock

Att forska fritt eller forska rätt

Några medlemmar ur Kungliga Vetenskapsakademien slår ett slag för den fria grundforskningen. De visar på hur mycket livsviktiga och banbrytande resultat som kommit ur forskning som egentligen hade tänkts leda till något helt annat. Som exempel tar de upp penicillinet, lasern och och elektriciteten. Deras poäng är tydlig – om all forskning ska styras av ett förväntat resultat riskerar vi att gå miste om viktiga upptäckter.

”Ofta krävs, som för EU:s forskningsanslag, att man i förväg definierar vad forskningen förväntas avkasta. Men då missar man stora genombrott baserade på grundforskningens upptäckter som inte kan förutses. Kopplingen mellan de vetenskapliga frågeställningar som driver grundforskningen och de praktiska tillämpningarna är inte förutsägbara och därmed kan inte den framtida nyttan ingå i strategiska planer.”

Den fria grundforskningen är så oerhört viktig, men var i allt detta hamnar den humanistiska forskningen? Att bringa klarhet i det svenska medeltida rättssystemet (vilket jag själv arbetar med) kommer förmodligen aldrig att inbringa några större slantar för mina uppdragsgivare, och det som kan ses som banbrytande i min forskning kommer knappast rädda framtida liv eller ens intressera väldigt många fler än en tämligen liten skara. Faktum är att min forskning förmodligen knappt kommer att dra in tillräckligt mycket pengar för att jag ska kunna försörja mig själv på den. Nånsin. Nobelpris. Näppeligen?

I den humanistiska forskningen är de fria anslagen om inte viktigare så åtminstone minst lika viktiga, och dessutom på tragisk nedgång. Trots att fler människor än någonsin söker sin identitet och behöver sin historia, sin plats i samhället, nedmonteras så sakteliga den humanistiska forskningen som skulle kunna ge dessa svar. Det ovan refererade debattinlägget tar egentligen inte ställning till huruvida den fria grundforskningen endast ska vara en rättighet för naturvetenskaplig forskning, men det är symptomatiskt att den inte är skriven som ett ämnesöverskridande allmänt upprop. Behovet av fri forskning och minskad fascism beträffande rätt forskning är något som inte är begränsat till endast några discipliner. Den fria grundforskningen är livsviktig för humanisterna också!

 

Historikerns historier · Vardagslivet

Genusstandardiserade leksaker

Idag tittade Tilda igenom Toys ‘R Us leksakskatalog, en av många som barnfamiljer mottar inför julen. Hon var ivrig att kryssa för några saker hon önskar sig av tomten, vilket i princip gick ut på att hon bläddrade, svepte med handen över sidan och proklamerade ”o alla hälifån” ungefär tjugoåtta gånger. Tilda är väldigt specifik med att sakerna som hon vill ha ska vara för flickor. ”Inga dumma bila” muttrar hon frustrerat och bläddrar tillbaka till sidan med Barbie. Egentligen är jag inte så oroad över att hon är noga med att förkunna sin förtjusning över prinsessklänningar och ponnyhästar, samtidigt som hon låter alla veta att om tomten tänker komma med bilar göre han sig icke besvär. Så länge Barbie tycker om att sjunga, stå på händer, flyga och åka så fort i sin bil att hon krockar med kattmatskålen ideligen har det knappast någon betydelse för Tildas utveckling. Det som är farligt är när Barbie blir ett sött mähä (ett av de bästa svenska orden) som förvisso har en surfbräda men bara för att kunna luta sig mot, medan hon tittar på Ken. Som kan röra sig tillräckligt för att få på nya klänningar, men inte för att sparka boll. Som ler och tar emot, utan att ge och ställa krav.

Jag tror att man ska skilja på leksakernas utseende och deras funktion. Än sen då om Tilda vill ha bara rosa saker? Det är ju upp till mig som hennes mamma att visa henne att rosa saker kan användas på precis samma coola sätt som blå. Den dagen jag säger till henne att det är bättre att hon väljer något som inte är så prinsessigt och gullepluttigt har jag ju själv sagt att något annat är bättre och lagt ett värde på att något inte ska vara just så. Genom att försöka uppmuntra små flickor att vara mer som pojkar, utan att för den skull uppmuntra pojkar att vara mer som flickor, bidrar vi alla till att upprätthålla den manliga normen, och som en effekt av det låter vi det traditionellt kvinnliga vara avvikande. Förvisso borde flickor få vara flickor, och pojkar vara pojkar men det får aldrig bli en förklaringsmodell. Det allra viktigaste är att barn får vara barn och att oavsett om de är pojkar eller flickor får de samma chans att göra vad de mår bra av.

Det här fantastiska barnet, som älskar att dansa och sjunga, önskar sig en ballerina att dansa och sjunga med. I jämställdhetens namn är det precis vad hon ska få. För ingen hade väl tvekat att uppfylla den önskan om det var en liten pojke som önskade sig en ballerina…?

 

Historikerns historier · Nyhetsplock

Tidsresor och imaginära partiklar

Fysiker i Cern har möjligen uppmätt partiklar som rör sig snabbare än ljuset. På DN skriver man bland annat att

”I början av 1930-talet beskrev fysiker en klass av partiklar som kallas för takyoner. De har en imaginär massa och kan inte färdas långsammare än ljuset.

En imaginär massa är en rent matematisk konstruktion och bygger på imaginära tal, till exempel roten ur –1.

– Det finns teoretiker som spekulerar i att neutrinerna pendlar över i en takyonisk värld. Det går inte att mäta, för takyonerna interagerar inte med vår värld, säger Tommy Ohlsson.”

Men ursäkta vaddå? Först tog det mig en stund att komma tillbaka till ”imaginär”, och konstatera det uppenbara. Imaginär är det samma som inbillad (enligt SAOL). Så man har en inbillad massa som är uträknad med inbillade tal. Lägg till partiklar som endast ett fåtal människor kan se och som rör sig mellan vår värld och en annan. Eh…? Inte mig emot, jag tycker att det låter superhäftigt!

Men nästa gång jag finner mig  själv i en diskussion om älvors och drakars varande eller icke varande med en fysiker (något som händer förvånansvärt ofta) vill jag också få dra imaginär-kortet som bevisning.

Om man nu faktiskt har hittat partiklar som rör sig snabbare än ljuset innebär det en teoretisk öppning för tidsresor. Som historiker är jag förstås nyfiken. Att få vara en fluga på väggen när någon av de dokument jag nu studerar först drogs upp… Vad var det egentligen de menade? Och hur kom det sig att familjen Rumpa fick just det namnet?

Nä, jag vet att jag har ett hälsosamt beroende av varmt, rinnande vatten, toaletter och åtminstone en någorlunda social rättvisa. Dessutom misstänker jag att en medeltida fluga inte hade det mycket trevligare än en nutida.

Istället blir jag rädd. Om vi har haft tiotusentals år på oss att lära oss, utvecklas och förhoppningsvis bli bättre, varför i hela friden ska vi då vilja åka tillbaka? Och kan man någonsin åka hem till sitt eget århundrade igen om framtiden inte skapats?

Eller är all tid parallell? Eller… Shit. Dags att återgå till att vika tvätt.

Historikerns historier

I dag är dagen…

… då jag äntligen skriver färdigt artikeln till en antologi om medeltida auktoriteter som jag skrivit om ungefär tusen gånger redan. Inspirationen låter vänta på sig, och förtroendet för mitt eget författarskap är milt uttryckt begränsat.

Men jävlaranamma det ska gå!

Historikerns historier · Vardagslivet

Sött och fett och djurförsök

Just nu är svenska tidningar väldigt upptagna av matvanor och bekymren med socker och fett. Även om det kan diskuteras om det faktum att större mängder socker och fett är farligt för oss verkligen är en nyhet fascineras jag ändå av att läsa om det. Bland annat skriver SvD att god mat gör att människor tappar kontrollen över hur mycket de äter. Man jämför också suget efter socker och fett med suget efter kokain.

Nu har jag aldrig provat kokain så jag kan egentligen inte uttala mig om ifall suget är lika starkt, men jag har en gång ätit en av barnens tappade godisbitar som jag hittade under soffan när jag städade, så jag kan bara anta att det säkert är jämförbart. Forskare har dragit de här slutsatserna genom att testa hur långt råttor går för att komma åt socker och fett respektive kokain eller vanlig mat. Huruvida de råttor som orkade knacka på en liten dörr 100 gånger för att få tillgång till socker och fett redan var hypade av kokain framgår inte av artikeln.

Angående hur gärna mössen ville äta chokladkaka skrivs det

”Suget var i nivå med lockelsen från alkohol, kokain och heroin. För att tillfredsställa sig är mössen beredda att gå över ett elektriskt golv, något de aldrig gör för vanlig mat.”

På något vis känns det fult att göra djurtester för sånna här självklara saker. Jag skulle somliga dagar också gå över ett aldrig så stort elektriskt golv för en chokladkaka.

Man intervjuar också förre Volvochefen Sören Gyll som av alla efterrätter, fina middagar och dåliga matvanor fått diabetes och sedermera fettleverhepatit och cancer. Han varnar nu andra för att göra samma sak och ”gå i sockerfällan”. Man ska inte skämta om sånna här saker, och det tänker jag inte göra heller, men jag kan inte låta bli att begrunda hur liten del av befolkningen som ens skulle ha möjlighet att äta så mycket god mat att de får farliga sjukdomar.

Även om det är ett allvarligt problem att många äter sig sjuka, eller att elektriska golv inte ses som hinder i jakten på choklad, måste det väl ändå vara ett större globalt problem att människor inte får äta sig mätta.

Historikerns historier · Okategoriserade

Om skräckens matematik

Alla som känner mig vet att matematik alltid är skräck för mig, eftersom jag verkligen inte kan räkna. Nu var det dock inte min egen skräck som satte titeln utan en referens till Johannes Åmans text om befolkningsökningen. Gissningsvis som en reflektion över att vi nu är sju miljarder människor på jorden skriver Åman om hur befolkningen förvisso ökar, med allt vad det innebär i form av problem, men också hur ökningen inte längre är lika snabb. På det stora hela taget är det en trevlig text, en motvikt till domedagsprofetior utan att för den skull vara sockersöt. Men jag slås av hur texten är helt kommen ur ett perspektiv där en vit, privilegierad man är normen.

Åman menar att

”Under större delen av den mänskliga historien har barn setts som en källa till makt. Länder med en stor och växande befolkning är starka och skräckinjagande.”

vilket en bra dag är en sanning med modifikation. I ett historiskt perspektiv, om vi ska dra det till tusentals år, så kanske ett barn oftare setts som en källa till makt än inte men det förhindrar inte att barn i allmänhet och flickbarn i synnerhet också har setts som bördor. En extra mun att mätta.

För flickbarn är detta ett betydligt större problem än för pojkbarn. Vad jag vet (och rätta mig gärna om jag har fel) finns det ingen hittills studerad kultur där pojkbebisar i större utsträckning skulle råka illa ut, medan det är ett välkänt problem att en skrämmande stor del flickbebisar inte bara lämnas till adoption utan helt enkelt försvinner. För den som vill ha lite traumatiserande läsning kan jag rekommendera Anderson och Moores text The Burden of Womanhood. De beskriver ett fenomen i Indien (men fenomenet är på intet sätt begränsat till Indien) där mödrar dödar sina egna barn om de visar sig vara flickor.

”When Rani returned home from the hospital cradling her newborn daughter, the men in the family slipped out of her mud hut while she and her mother-in- law mashed poisonous oleander seeds into a dollop of oil and forced it down the infant’s throat. As soon as darkness fell, Rani crept into a nearby field and buried her baby girl in a shallow, unmarked grave next to a small stream.”

Åman skriver

”Födelsetalen har kraftigt gått ned i Asiens stora och folkrika länder.”

Jo visst, Åman har rätt och statistiskt sett är det bra att befolkningen inte ökar fullt så explosionsartat längre, men ett större perspektiv ger otäcka paralleller. De som tjänar mest på att befolkningsökningen hålls nere är män, och de stora förlorarna är späda flickebarn.

De strategier som Anderson och Moore beskriver är födda ur ett krav på att hålla familjemedlemmarnas antal nere, ett krav som dels kommer uppifrån med hot om stundande domedag ifall vi fortsätter att bli fler i samma takt, dels från lokalsamhällets ekonomiska förutsättningar att hålla liv i familjen. I Indien har lokala myndigheter på senaste börjat få upp ögonen för hur utbrett döttramord är och därför görs ibland kontroller i byarna.

”Like many rural Indian women, Rani, now 31, believed that killing her daughter 3 1/2 years ago would guarantee that her next baby would be a boy. Instead, she had another daughter.
”I wanted to kill this child also,” she said, brushing strands of hair from the face of the 2-year-old girl she named Asha, or Hope. ”But my husband got scared because all these social workers came and said, `Give us the child.’ ””

På så vis överlever somliga flickbebisar lite längre än andra, men statistiken talar sitt tydliga språk. Av 8 000 aborter som görs med vetskapen om fostrets kön är 7 999 flickor. Men bara för att flickan överlevde de första hoten betyder det inte att faran är över.

”Women are often hospitalized only when they have reached a critical stage of illness, which is one reason so many mothers die in childbirth. Female children often are not hospitalized at all. A 1990 study of patient records at Islamabad
Children’s Hospital in Pakistan found that 71 percent of the babies admitted under age 2 were boys. For all age groups, twice as many boys as girls were admitted to the hospital’s surgery, pediatric intensive care and diarrhea units.”

och klarar flickan sig till vuxen ålder:

”In India, many men resort to killing their wives — often by setting them afire — if they are unhappy with the dowry. According to the country’s Ministry of Human Resource Development, there were 5,157 dowry murders in 1991 — one every hour and 42 minutes.”

Angående att befolkningen numer inte ökar fullt lika dramatiskt påpekar Åman att

”Lösningen låg varken i tvångssteriliseringar eller i bestraffning av familjer med fler än ett barn. På marginalen har framför allt den senare, kinesiska modellen påverkat födelsetalen. Men även i länder utan tvångsåtgärder visade människor själva, inte minst kvinnorna, både vilja och förmåga att byta strategi. Med minskad barnadödlighet och stigande välstånd skiftade de från ett familjemönster med många barn till ett med få. Det innebar helt enkelt ett bättre liv.”

Den bild som Anderson och Moore ger visar tydligt hur kvinnorna i många samhällen faktiskt har en strategi.

”After giving birth to a daughter, village women ”immediately start thinking, `Do we have the money to support her through life?’ and if they don’t, they kill her,” according to Vasanthai, 20, the mother of an 18-month- old girl and a resident of the village where Rani lives. ”You definitely do it after two or three daughters. Why would you want more?” ”

Kunskapen om hur man håller familjen liten går i arv mellan kvinnorna som sluter upp kring varandra som ett ödestyngt skyddsnät.

”Amravati, who lives in a village near Rani in the Indian state of Tamil Nadu, said she killed two of her own day-old daughters by pouring scalding chicken soup down their throats, one of the most widely practiced methods of infanticide in southern India. She showed where she buried their bodies — under piles of cow dung in the tiny courtyard of her home.”

Över hälften av mammorna har någon gång dödat sin egen dotter. Om vi för ett ögonblick bortser från det sjuka i att de inte bestraffas för det och istället funderar över det större problemet; att en mor ser det som naturligt att skydda sin familj genom att med ofta plågsamma metoder mörda sina barn. Sitt och rys över ondskan i Sofies val. För många kvinnor är det en vardaglig procedur.

Jag menar nu inte att döttramord i någon större utsträckning påverkar takten på befolkningsökningen, men den är ett symtom på ett fasansfullt stort och allvarligt problem. När människor i fattigare länder tvingas välja mellan sina barn drar döttrarna det kortaste strået. Jag vet inte vilka strategier Åman menar att kvinnorna av idag har antagit för att skaffa sig det bättre livet, men jag får känslan av att han inte menar kvinnor som Rani. Dessutom menar jag att den minskade barnadödligheten är ett privilegium endast förunnat de rikare. Anderson och Moore skriver

”Surviving childbirth is itself an achievement in South Asia for both mother and baby. One of every 18 women dies of a pregnancy-related cause, and more than one of every 10 babies dies during delivery. For female children, the survival odds are even worse. Almost one in every five girls born in Nepal and Bangladesh dies before age 5. In India, about one-fourth of the 12 million girls born each year die by age 15.”

För många människor är kontrollen över de egna familjemedlemmarnas antal en skräckens matematik. Det får vi aldrig glömma.

Edit 1 november: Även SvD har uppmärksammat barnafödandet i Indien.