Alla som känner mig vet att matematik alltid är skräck för mig, eftersom jag verkligen inte kan räkna. Nu var det dock inte min egen skräck som satte titeln utan en referens till Johannes Åmans text om befolkningsökningen. Gissningsvis som en reflektion över att vi nu är sju miljarder människor på jorden skriver Åman om hur befolkningen förvisso ökar, med allt vad det innebär i form av problem, men också hur ökningen inte längre är lika snabb. På det stora hela taget är det en trevlig text, en motvikt till domedagsprofetior utan att för den skull vara sockersöt. Men jag slås av hur texten är helt kommen ur ett perspektiv där en vit, privilegierad man är normen.

Åman menar att

”Under större delen av den mänskliga historien har barn setts som en källa till makt. Länder med en stor och växande befolkning är starka och skräckinjagande.”

vilket en bra dag är en sanning med modifikation. I ett historiskt perspektiv, om vi ska dra det till tusentals år, så kanske ett barn oftare setts som en källa till makt än inte men det förhindrar inte att barn i allmänhet och flickbarn i synnerhet också har setts som bördor. En extra mun att mätta.

För flickbarn är detta ett betydligt större problem än för pojkbarn. Vad jag vet (och rätta mig gärna om jag har fel) finns det ingen hittills studerad kultur där pojkbebisar i större utsträckning skulle råka illa ut, medan det är ett välkänt problem att en skrämmande stor del flickbebisar inte bara lämnas till adoption utan helt enkelt försvinner. För den som vill ha lite traumatiserande läsning kan jag rekommendera Anderson och Moores text The Burden of Womanhood. De beskriver ett fenomen i Indien (men fenomenet är på intet sätt begränsat till Indien) där mödrar dödar sina egna barn om de visar sig vara flickor.

”When Rani returned home from the hospital cradling her newborn daughter, the men in the family slipped out of her mud hut while she and her mother-in- law mashed poisonous oleander seeds into a dollop of oil and forced it down the infant’s throat. As soon as darkness fell, Rani crept into a nearby field and buried her baby girl in a shallow, unmarked grave next to a small stream.”

Åman skriver

”Födelsetalen har kraftigt gått ned i Asiens stora och folkrika länder.”

Jo visst, Åman har rätt och statistiskt sett är det bra att befolkningen inte ökar fullt så explosionsartat längre, men ett större perspektiv ger otäcka paralleller. De som tjänar mest på att befolkningsökningen hålls nere är män, och de stora förlorarna är späda flickebarn.

De strategier som Anderson och Moore beskriver är födda ur ett krav på att hålla familjemedlemmarnas antal nere, ett krav som dels kommer uppifrån med hot om stundande domedag ifall vi fortsätter att bli fler i samma takt, dels från lokalsamhällets ekonomiska förutsättningar att hålla liv i familjen. I Indien har lokala myndigheter på senaste börjat få upp ögonen för hur utbrett döttramord är och därför görs ibland kontroller i byarna.

”Like many rural Indian women, Rani, now 31, believed that killing her daughter 3 1/2 years ago would guarantee that her next baby would be a boy. Instead, she had another daughter.
”I wanted to kill this child also,” she said, brushing strands of hair from the face of the 2-year-old girl she named Asha, or Hope. ”But my husband got scared because all these social workers came and said, `Give us the child.’ ””

På så vis överlever somliga flickbebisar lite längre än andra, men statistiken talar sitt tydliga språk. Av 8 000 aborter som görs med vetskapen om fostrets kön är 7 999 flickor. Men bara för att flickan överlevde de första hoten betyder det inte att faran är över.

”Women are often hospitalized only when they have reached a critical stage of illness, which is one reason so many mothers die in childbirth. Female children often are not hospitalized at all. A 1990 study of patient records at Islamabad
Children’s Hospital in Pakistan found that 71 percent of the babies admitted under age 2 were boys. For all age groups, twice as many boys as girls were admitted to the hospital’s surgery, pediatric intensive care and diarrhea units.”

och klarar flickan sig till vuxen ålder:

”In India, many men resort to killing their wives — often by setting them afire — if they are unhappy with the dowry. According to the country’s Ministry of Human Resource Development, there were 5,157 dowry murders in 1991 — one every hour and 42 minutes.”

Angående att befolkningen numer inte ökar fullt lika dramatiskt påpekar Åman att

”Lösningen låg varken i tvångssteriliseringar eller i bestraffning av familjer med fler än ett barn. På marginalen har framför allt den senare, kinesiska modellen påverkat födelsetalen. Men även i länder utan tvångsåtgärder visade människor själva, inte minst kvinnorna, både vilja och förmåga att byta strategi. Med minskad barnadödlighet och stigande välstånd skiftade de från ett familjemönster med många barn till ett med få. Det innebar helt enkelt ett bättre liv.”

Den bild som Anderson och Moore ger visar tydligt hur kvinnorna i många samhällen faktiskt har en strategi.

”After giving birth to a daughter, village women ”immediately start thinking, `Do we have the money to support her through life?’ and if they don’t, they kill her,” according to Vasanthai, 20, the mother of an 18-month- old girl and a resident of the village where Rani lives. ”You definitely do it after two or three daughters. Why would you want more?” ”

Kunskapen om hur man håller familjen liten går i arv mellan kvinnorna som sluter upp kring varandra som ett ödestyngt skyddsnät.

”Amravati, who lives in a village near Rani in the Indian state of Tamil Nadu, said she killed two of her own day-old daughters by pouring scalding chicken soup down their throats, one of the most widely practiced methods of infanticide in southern India. She showed where she buried their bodies — under piles of cow dung in the tiny courtyard of her home.”

Över hälften av mammorna har någon gång dödat sin egen dotter. Om vi för ett ögonblick bortser från det sjuka i att de inte bestraffas för det och istället funderar över det större problemet; att en mor ser det som naturligt att skydda sin familj genom att med ofta plågsamma metoder mörda sina barn. Sitt och rys över ondskan i Sofies val. För många kvinnor är det en vardaglig procedur.

Jag menar nu inte att döttramord i någon större utsträckning påverkar takten på befolkningsökningen, men den är ett symtom på ett fasansfullt stort och allvarligt problem. När människor i fattigare länder tvingas välja mellan sina barn drar döttrarna det kortaste strået. Jag vet inte vilka strategier Åman menar att kvinnorna av idag har antagit för att skaffa sig det bättre livet, men jag får känslan av att han inte menar kvinnor som Rani. Dessutom menar jag att den minskade barnadödligheten är ett privilegium endast förunnat de rikare. Anderson och Moore skriver

”Surviving childbirth is itself an achievement in South Asia for both mother and baby. One of every 18 women dies of a pregnancy-related cause, and more than one of every 10 babies dies during delivery. For female children, the survival odds are even worse. Almost one in every five girls born in Nepal and Bangladesh dies before age 5. In India, about one-fourth of the 12 million girls born each year die by age 15.”

För många människor är kontrollen över de egna familjemedlemmarnas antal en skräckens matematik. Det får vi aldrig glömma.

Edit 1 november: Även SvD har uppmärksammat barnafödandet i Indien.