Igår tipsade jag på bloggen om Dick Harrisons fina inlägg om riktiga svenska riddare. Inlägget har på hans blogg fått en hel del kommentarer och frågor. Först tyckte jag att det var synd att Harrison inte tog sig tiden att svara på frågorna, men efter att jag själv beslöt mig för att besvara några frågor som dök upp förstår jag så mycket bättre. För flera kommentarer handlar det om vanlig nettikett: har man ingenting konstruktivt att komma med kan man låta bli.

Men bland kommentatorerna finns också en uppsjö självutnämnda experter, som utrustade med färdiga sanningar och en veta-bäst-attityd inte bara förringar andras kunskaper utan tydligt klargör varför utbildning är viktigt. Att utbilda sig till historiker betyder inte bara att man har läst mer fakta än andra utan att man har verktygen att tolka fakta, att omvandla detaljer till kunskap inom större kontexter och att förstå att vi inte kan veta allt. En bra historiker, enligt mig, har förmågan att acceptera sin egen litenhet och vet att allt vad vi tror oss veta om historiska tider är konstruktioner skapade av oss.

En av mina fantastiska handledare sa till mig att det inte handlar om att ha rätt, utan om att vara vetenskaplig. När man beskriver händelser i det förflutna är det historikerns uppgift att redogöra för alla möjliga tolkningar av händelsen och sedan klargöra varför en tolkningsmodell är att betrakta som trovärdigare än andra. Är man rädd för att berätta att någon annan läst situationen på ett annat sätt har man förmodligen inte tillräcklig grund för sin egen version.

På Harrisons blogg uppstod en diskussion om huruvida det så kallade slaget vid Neva 1240 är ett påhitt eller ej. Signaturen GabrielW var av den starka åsikten att det bara är ett påhitt, medan jag framförde att jag inte höll med. På det svarade han:

”Fullständigt egalt vad du håller med om eller inte. Det är ett påhittat slag som helt saknar källor och där det dessutom finns otvetydiga fakta som klart utesluter det händelseförlopp som beskrivs.”

Den som är intresserad av diskussionens utveckling därefter får gärna följa den på Harrisons blogg, för här vill jag bara kommentera den första meningen, och enligt mig den största missen. Det är långt ifrån egalt att någon inte håller med. Hade det inte funnits forskare som ”inte höll med” hade forskningen stått stilla.

Den som är av avvikande åsikt är inte ett hot utan en möjlighet till en annan vinkel, ett större perspektiv och en fullkomligt avgörande del av historievetenskapligt arbete.