Historikerns historier · Kulturkrockar

Bikinibilder och objektifiering

Vi har behandlat ämnet förr, det där med att objektifiera kroppar, men det verkar vara ett ämne som upprör och engagerar i tid och otid.

Tyvärr verkar det också som om de som engageras mest är just de där som av obetänksamhet eller av illvilja eldar på objektifieringen. Amanda frågar sig vad det säger om vår tid att Blondinbellas bikinibilder fått så många kommentarer (nu är det 1200!), vilket på många vis är en oerhört relevant fråga. Varför känner över 1200 människor att de har rätten att kommentera någonting om hur hon ser ut? För i ärlighetens namn är det Blondinbellas utseende och rätt att visa sig i bikini som är de huvudsakliga ämnena och inte miljöproblemen på Bahamas, turismindustrins inverkan på lokalbefolkningen eller ens Finlands behov av global uppvärmning vilket alla är ämnen som skulle vara mer berättigade och betydligt viktigare.

För någon annans kropp har vi inte med att göra!

Det handlar inte om att Blondinbella är ”modig som vågar visa sig i bikini fast hon inte är trådsmal”. Förutom att liknande dumheter visar att man måste vara ”modig” för att visa sig i bikini eftersom man förväntas utsättas för omvärldens bedömning bidrar man på så vis själv – i all välmening – till att rättfärdiga dömandet genom att själv göra en bedömning.

Inte heller handlar det om att Blondinbella ”borde hoppa i vattnet för att hon är för fet för att visa sig”. Visst får man tycka vad man vill men har man inget vettigare att säga kan man hålla käft och bloggmoderatorn borde rensa bort sådana kommentarer.

Faktum är att det inte ens handlar om Blondinbellas ”rätt att visa sig i bikini”. Den rätten är så självklar att den inte ens borde diskuteras, men alla som kommenterar någonting vare sig det är positivt eller negativt om hennes kropp bidrar till att göra den till ett objekt. Det faktum att så många ser det som att hon ”visar upp sig i bikini” istället för ”njuter på en söderhavsö” bevisar att vi hellre objektifierar än kontextualiserar – hellre ser Blondinbella som ett kroppsligt objekt än som en människa med turen att inte sitta fast i ett snöhelvete med 20 minusgrader och snålblåst.

Vad det handlar om är att vi tjejer ska sluta försöka hålla ihop och ge varandra komplimanger om hur snygga vi är i någon sorts snedvriden girl power trip. Det handlar om att det ska vara skit samma hur vi ser ut för ingen – ingen – har rätten att tro att vårt utseende säger någonting om våra kvaliteter!

Kuriosa: Peppe rönte liknande, men inte lika omfattande, resultat när hon poserade i bikini på en söderhavsö.

Historikerns historier · Vardagslivet

Det där med manliga könsorgan och att göra sig lustig.

Det kom ett mejl som bekräftade att min stora idol ska tala på ämnesföreningens årsfest i mars. Eftersom jag inte… eh… kommer ut så mycket bland folk blev jag måhända en smula överexalterad och skickade direkt ett mejl till min högt vördade älskade make med någonting djuplodat och akademiskt i stil med OMG I HAVE TO GO HERE!!! Ungefär.

Av detta föddes inte helt oväntat en tämligen lång och synnerligen intelligensbefriad konversation som i centrum hade olika former av tidigare nämnda idols namn. Det krävs liksom inte särskilt mycket fantasi för att göra sig lustig över ett namn som på engelska refererar till ett manligt könsorgan. Väldigt kort gick det ut på grova anspelningar om vem och vad som skulle få ta vem och vad på festen eftersom min högt vördade make inte kan följa med.

Allt behändigt CC:at till Historiska Föreningens sekreterare.

 

Historikerns historier

Varde stipendieansökning! Och det blev blogg.

Som sagt är det hårda stipendiesökartider nu. Så vid doktorandseminariet passade jag på att prata med handledare B:

Jag: Så… Skulle du ha möjlighet att skriva referenser, tror du?
Handledare B (jämnar till kanterna på sin trave papper): Det kan jag säkert göra! Säg till i god tid bara!
Jag (tittar ner i golvet): Mmm….
Handledare B (tittar på mig): Du kan väl i alla fall meddela när det är lite närmare deadline… nån vecka eller så?
*tystnad*
Handledare B: 24 timmar innan…?
Jag: Topp! Se det här som 24-timmars-varningen!

Då så! Nu kör vi!

Historikerns historier · Vardagslivet

Några tips om det där med trovärdighet som historiker

För att lyckas i den akademiska världen gäller det att bygga upp en trovärdighet. Det handlar bland annat om forskningsetik, om att vara noggrann när man redovisar sina fynd och om att ge tydliga referenser till ursprunget när man hänvisar till intelligenta saker någon annan har kommit på. I förlängningen handlar forskarens trovärdighet och position i den akademiska världen förstås också om att kontinuerligt hålla en hög vetenskaplig standard på allt vad man gör och att låta väl underbyggda metoder och teorier genomsyra forskningen.

Och lite handlar det säkert om att inte dyka upp på doktorandseminariet svingande en enorm rosa kasse…

… som man försöker förklara med att man behövde nya hårklämmor.

Särskilt om just hårklämmor inte var en av de där grejerna som man i lyckoruset över 70 % rabatt kom ihåg att köpa.

Men jag tänker så här: Mitt stipendium är rätt knapert. 70% rabatt ger en procentuell besparing motsvarande två veckors understöd, så det jag har gjort är egentligen en tjänst för forskarsamfundet och inte minst stipendiegivarna eftersom det nu blir mer forskning för pengarna. Så att säga.

En ny väska. Mmmmm.

Den där hatten jag suktat efter.

Och dessutom ett par skinnhandskar med en rosett och ett diadem till Tilda.

Jo, och så ska vi väl säga att åtminstone min egen trovärdighet som historiker är väldigt beroende av att jag inte tvingas räkna procentsatser för min forskning utan bara för mina interna numerisk-bekräftelse-på-behovet-av-shopping-monologer.

 

Historikerns historier

Stipendiatens klagan – eller: det där med plats och tillhörighet

Till följd av Outi Alankos blogginlägg om hur man kastar ut stipendiater från universiteten här i Finland uppstod en diskussion på Facebook vilket i sin tur inspirerade till att försöka ge min egen syn på saken. Jag har haft turen att få stipendium för att på heltid ägna mig åt min doktorsavhandling. Därför känns det otacksamt att börja klaga över saker jag inte fått men jag tror att man begår ett stort misstag genom att exkludera den arbetskraft samhället ändå betalar för när man stänger stipendiater ute från universiteten.

För tillfället har jag ett årslångt stipendium från Helsingfors universitet. Jag ansökte om ett arbetsrum och när jag lämnade in pappren fick jag den bestämda uppfattningen att det inte skulle vara några problem att få del i ett rum i någon av universitetets vindlande korridorer. Därför blev jag oerhört förvånad när jag ett tag senare fick avslag. Reglerna hade ändrats och den som inte hade ett stipendium där stipendiegivaren stod för hela kostnaden för rummet (och jag vågar inte ens gissa på hur mycket det kan bli i centrum i en huvudstad) får inget rum. Detta trots att jag var villig att – liksom så många före mig – faktiskt betala en viss del av mitt knappa stipendium i månadshyra. Resultatet är alltså att universitetet betalar mig för att bedriva forskning utan att ens låta mig hyra en del av ett arbetsrum.

Så jag sitter hemma. På många sätt finns det fördelar med det. Till exempel sparar jag de pengar jag hade fått lägga på hyra och dessutom sparar jag resetiden till och från centrum. Men det är inte mitt val utan en effekt av ekonomiska åtstramningar och tyvärr en effektiv utestängningsmetod.

För det där med att ha ett arbetsrum är så mycket mer än att ha en plats att slänga sina grejer. Jag hade haft, och har fortfarande, ett stort behov av stöd från andra som vet hur det känns att sitta fast i teoribildningar och metodologiska krumsvängar, andra som förstår det där behovet av att lära sig mer och som gör att man orkar fortsätta när skrivkrampen tynger. Men visst, det där är kanske emotionella aspekter som man inte kan ta hänsyn till. Men vad sägs om tillgång till universitetets interna nät där e-böcker, stipendieansökningar och allsköns forskningsartiklar kan nås? Vad sägs om närhet till biblioteket, nationalarkivet och samlingarna med kopieböcker utan hemlån? Printer? Kopieringsmaskin? Fikarum?

Samtidigt som jag alltså har fått en ekonomisk möjlighet att forska har jag stängts ute från alla de andra aspekterna av forskningen. För föräldrar till små barn tillkommer att varje sjukdomssession innebär avbrott i arbetet då ens arbetsplats förvandlas till sjukstuga, och med barn i dagisåldern blir det ganska ofta. Samtidigt finns inte vård av sjukt barn ens som en möjlighet för en stipendiat. Dagarna och pengarna försvinner med snoret och hostan.

När mina kompisar ville bli popstjärnor och astronauter ville jag bli professor i historia. Det vill jag fortfarande och därför kommer jag att fortsätta med min forskning. Det är det här jag vill göra, det här jag alltid drömt om. Men vad händer när jag är färdig? Min referensram är ett litet rum med gröna väggar och en samling pelargoner som väntar på våren, mina närmaste arbetskamrater är tre katter som i ärlighetens namn ger rätt begränsat intellektuellt utbyte. Var kommer jag att passa in?

Jag har försökt med det mesta för att få en plats på universitetet. Jag vill undervisa och har en lärarutbildning i grunden men så får jag inte betala för rummet. Inte ens tappra försök att beskriva hur duktig jag är på att laga kaffe eller den relativa lögnen att jag är en stjärna på att städa hjälpte. Att utbrista ”men OJ vad mycket plats du har HÄR” och menande peka på en ledig skrivbordshörna när man besöker folk som har rum har inte gått det minsta bättre.

Sakta vänjer jag mig vid tanken på att sitta här hemma i fyra år och peppar mig själv att klara det. Och jag är tacksam för mina handledare som är tillgängliga för frågor och frustrerade utbrott när som helst. I går skickade jag en förfrågan till en av dem om stipendier och har fått inte mindre än tio svar med tips, idéer, hjälp och stöd inom ett dygn, allteftersom hon hittar mer. Att handledaren också spontant bjuder med en på tårta, book release och en snabb genomgång av nyttiga artiklar och böcker inför avhandlingen är så värdefullt att jag inte kan sätta ord på det. På så vis lever universitetstraditionen vidare. Universitas är människorna som vill lära sig mer, inte byråkratin som vill äta upp dem.

Läs också Eva Ahl-Waris om samma ämne!

 

Historikerns historier · Vardagslivet

Repetition är alla stipendiers moder

Januari är stipendiesökartid. Jag fick förra året ett resestipendium till Stockholm för att gräva i riksarkivet (inte som en arkeolog alltså, utan som historiker) av Kulturfonden för Sverige och Finland (tackar ödmjukast!). I år tänkte jag söka igen och klickar mig igenom ansökningssystemet. Så när jag kommer till de där stora rutorna där man ska fylla i ”närmare beskrivning av projektet”, ”bilateralt mervärde” och ”planerad uppföljning” blir jag lite extra glad. Bilateralt mervärde. Yes. Sånt här är jag riktigt bra på!

Men när jag klickar på det lilla frågetecknet vid sidan av rutan – det där som man klickar på om man vill ha lite extra hjälp och som jag brukar klicka på bara för att jag tycker att det är kul – möts jag av texten från min egen ansökan anno 2010.

Shit.

Texten är bra. Riktigt, riktigt bra. Men hur i hela friden ska jag kunna skriva något nytt och inspirerat om exakt samma ämne, i exakt samma syfte och med min egen text som exempel på hur det ska se ut, utan att det ser ut som att jag dragit copy/paste över hela alltet? Eller ska jag bara copy/paste och tänka att det ju funkade finfint förra gången?

Kuriosa: När jag tänker efter minns jag att någon visst ringde och frågade om de fick använda min text och jag svarade ja.

Kuriosa: Undrar om man kan referera till hur en kvinna från landsbygden lär sig det intrikata tunnelbanesystemet som ett bilateralt mervärde…?

Historikerns historier

Och dessutom borde man ju se snygg ut

Djupt försjunken i feministisk juridisk teoribildning slås jag av problemet med jämställdheten.

Å ena sidan ska kvinnor behandlas lika som män eftersom det inte är skillnad mellan könen vilket leder till att kvinnor tvingas till att formas in i manliga strukturella normer och feministerna googlar molotov cocktail.

Å andra sidan ska kvinnor behandlas som en missförstådd underordnad grupp av likformiga individer med samma hemliga önskan att vara någonting större och kvoteras in i yrken de i jämställdhetens namn borde vilja ha.

Då är det inte lätt att vara hemmafru eller hänsynsfull man.

 

 

Läs gärna Janice Richardssons ”Selves, Persons, Individuals: Philosophical perspectives on women and legal obligations” (Aldershot, Ashgate 2004)!

Historikerns historier · Vardagslivet

Kattpyramiden – eller: mitt liv som nåldyna

Det är en utmaning att få något gjort med en katt i knäet. Omöjligt blir det först när en till katt helt sonika bestämmer sig för att ignorera katt nummer ett och ställa sig ovanpå.

Det här är sekunden innan katt ett snurrar runt och attackerar katt två vilket resulterade i att de kanade åt varsitt håll.

Fallet dämpades av något hundratal klor inborrade i mina lår.

Inga katter skadades vid tagningen av denna bild.

En doktorand förväntas återhämta sig och bli nästan helt återställd.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Feminister och problem i bagaget

Jag lägger mig inte i vem som ska bli gruppsekreterare i Socialdemokraterna. Faktum är att jag inte ens är speciellt intresserad av hela grejen.

Men när S-kvinnor protesterar mot den tilltänkte kandidaten eftersom de vill bevara partiet feministiskt och han en gång varit anklagad för sexuella trakasserier är det något som är fel. Visst, sexuella trakasserier är förkastligt, men han är ju inte dömd? Eller ens misstänkt längre?

Och jag förstår argumentet att förtroendet för honom sviktat efter anklagelserna men två motargument dyker upp:

1: Alla är att betrakta som oskyldiga tills motsatsen bevisats. Män får inte dömas hårdare än andra för att de är män, särskilt inte om det samtidigt finns rabiata feminister som skriker om hur män är svin som borde kastreras utan att samma hårda regler om sexistiska utspel ska gälla dem.

2: S-kvinnorna stöttade Mona Sahlin som partiledare. Och nu vill man tala om ”problem i bagaget”?

Den som följer sociala medier ser snabbt att feministernas största motstånd idag är alla de som tycker att det har gått för långt, att det har slagit över. Gissa om dessa dansar vad-var-det-jag-sa-dansen nu.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Ärlighet när man presenterar sin forskning

Igår presenterade jag som bekant mitt första kapitel av min avhandling för seminariet. Det gick på alla vis åt helvete, inte minst för att min plan om att vara distanserat intellektuell sket sig så fort jag svarade ärligt på frågorna som ställdes. Missuppfatta mig inte, ärlighet i forskningen är viktigt, vi har pratat om det förut och man basunerar ut vikten av den samma på DN.s debattsidor i denna stund.

Men ärligheten när man presenterar sin forskning är så mycket trevligare när man har något intelligent att presentera. Så var inte fallet igår.

Och så frågade min handledare B hur jag hade tänkt när jag skriver att min forskning rör högmedeltiden, trots att jag börjar år 1350 och det vanligen räknas som starten på senmedeltiden.

En kort stund önskade jag att jag hade ljugit. Dragit till med en ”hrm, hrm (riktiga historiker harklar sig alltid innan de talar), enligt Dickson och Lederhosen är den kvalitativa periodisering av vad vi refererar till som mediae aevis kännetecknad av den kvantitativa felmarginalen i det som kommit att kallas senmedeltidens intrång”.

Istället sa jag som det var. Att jag helt enkelt gillade högmedeltiden bäst – även om jag inte medgav att det är för att de hade finast klänningar – och att jag därför letat reda på någon forskare (som säkert hette Dickson eller Lederhosen) som medgav en förskjutning av den traditionella periodiseringen. Bara för att jag ville.

Inte hade det ju med vetenskap att göra. Liksom.

I ljuset av liknande argument gjorde det säkert inget att vad jag presenterade säkerligen också var världens kortaste kapitel.