Kategori: Historikerns historier

Historikerns historier

Trender inom genushistoria

Charlotte3 kommentarer

Nu när jag kommit hem från Glasgow och försöker summera vad som sades blir några trender inom den genushistoriska medeltidsforskningen väldigt tydliga.

* Betoningen i dagens forskning ligger på genus och avståndet från den tidigare kvinnohistorien blir större allteftersom fokus flyttas från kvinnorna till relationen mellan kvinnor och män.

* Mycket av det så att säga grundarbetet är gjort. Det finns numer ett tämligen välutvecklat narrativ där kvinnor finns med. Det betyder att man som forskare kan börja ställa helt nya frågor till materialet – frågor som kan få svar tack vare tidigare forskares studier.

* Genom att inte begränsa sig till traditionella källor samlade av tidigare historiker under en era mycket influerad av det samtida patriarkatet hittar dagens historiker nya aktörer. Det kan exempelvis handla om att upptäcka politiskt maktspel i privat brevväxling.

* Tidigare teoriers dikotomi ifrågasätts. Hur relevant är begreppsparet formell och informell makt om både män och kvinnor var representanter för sin familj och samhället kollektivistiskt? Borde man tala om privat kontra offentlig sfär för en tidsperiod där ingen så att säga går till jobbet och där de rikaste i samhället mycket sällan hade bara en bostad?

Det finns (tack och lov!) fortfarande väldigt mycket kvar att göra, men efter Glasgow känner jag mig oerhört stärkt och peppad beträffande att trenderna överensstämmer med vad jag ser i mitt eget material. Dessutom var det upplyftande att lyssna på så många olika vinklar, så många olika synsätt och ändå kunna se några gemensamma drag.

Lite kaffe på det bara.

Historikerns historier · Vardagslivet

Det finns universitet och så finns det Universitet

Charlotte4 kommentarer

Glasgow universitet grundades 1451. Den nuvarande byggnaden är från 1870 då universitetet flyttade till den kulle det ännu ligger på.

Och det är något mycket speciellt med att vistas på ett campus med sådan enorm pondus, det kommer man inte ifrån. Visst slås man av tragiken i att utbildning inte alltid är för alla och det slags utestängningens geografi en liknande byggnad står för, det kommer man inte ifrån.

Men herre gud ändå vad det är häftigt! Med en sådan universitetsbyggnad får man en helt annan känsla för det enormt viktiga kunskapsskapandet som 500 år av tänkande, diskuterande och utforskande står för.


Vad som möter besökaren innanför Main Gate. Jag skulle inte tacka nej till ett rum där.


Och så skulle jag hälsa de nya studenterna välkomna genom att nådigt vinka till dem från den här balkongen.


Många stödpelare blir det.


Den västra innergården. Eller den östra. Hur som helst. En innergård!! Komplett med solsken och träbänkar och en gräsmatta man inte får gå på!


Träbänkar. Och pelare. Igen.


Detalj från innergården.


Vägen från ena innergården till den andra går under ett hyggligt imponerande stenvalv.


Dörren till C-tornet. TORNET!!!


Interiör från huvudbyggnaden.


En byggnad med ett rosa träd på andra sidan gatan.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Saker jag lärt mig Glasgow

CharlotteLämna en kommentar

Ingen väntar på grön gubbe. Ingen. Det blev extra tydligt när jag troget tryckt på knappen och stod vid övergångsstället och väntade och två poliser glatt pratande traskade förbi mig och rakt över gatan.

Jag är på rätt väg med forskningen. Fler och fler uppmärksammar den förändring i kvinnors och mäns relation som kommer där någonstans i början av 1500-talet. Phew.

De där skorna som har tjugo centimeter klack och som man tror att ingen vill köpa eller kan gå i köps i astronomiska mängder av unga flickor i Glasgow. Som inte kan gå i dem.

Man ska vara jäkligt försiktig med att säga ”pay” och inte ”play” när man säger att man är redo att betala.

Familjenätverk är nyckeln till att förstå medeltida genus. Dessutom måste man ta en mans död med i analysen om man vill hävda att kvinnor fungerar som knutpunkter mellan familjer och familjemedlemmar (vilket de flesta gör).

När folk i Glasgow frågar en om man tycker bäst om Glasgow eller Edinburgh är det lämpligast att svara Glasgow.

Borta är bra men hemma är bäst. Fem dagar borta från familjen är mer än vad jag riktigt gillar.

Historikerns historier

Nya sätt att se på kvinnor i medeltidskällor

Charlotte10 kommentarer

Idag var jag på en så fruktansvärt intressant presentation där professor Sabine Schmolinsky talade om synlighet i medeltidskällor. Hon menar att synlighet snarare än genus påverkar hur vi uppfattar kvinnors handlingsutrymme på medeltiden. Som ett exempel nämnde hon en drottning (som jag inte kommer ihåg namnet på men som levde i 1100-talets German Reich) och en tillhörande kung. Kungens handlingar finns bevarade i urkunder, även om det inte var någon särdeles aktiv kung, medan drottningen inte verkar ha haft någon makt alls.

Men då! (Ni visste det va? Att det skulle komma ett sånt?)

När man tar andra källor till hjälp och lägger pussel runt de traditionella och mer lättillgängliga urkunderna, exempelvis med hjälp av annaler från kloster, ser man att drottningen varit minst lika aktiv som kungen. Genom att korsreferera källmaterialet och ge kvinnorna synlighet förändras bilden av drottningens maktlöshet och det framkommer att hon varit mycket delaktig i valet av svärson, sysslat med klostrens välbefinnande och fattat en hel del beslut.

En betydande delförklaring till varför vi har sett den medeltida kvinnan som maktlös är alltså att hon inte har rört sig i de kretsarna som gett henne synlighet, inte att hon skulle ha saknat makt.

Dessutom påpekade professor Schmolinsky en annan sak som jag själv antecknat från antropologiböcker, nämligen att vi kan påverkas mer än vad vi tror av det sena 1800-talets och tidiga 1900-talets historieskrivning. Jag vågar mig inte på en procentuell uppskattning av hur många det rör sig om, men väldigt många medeltida texter är anonyma. Vi vet helt enkelt inte vem som skrivit dem. Influerade av 1800-talets och tidiga 1900-talets starkt patriarkaliska tolkningsram att kvinnor varken kunde läsa eller skriva uppfattades dessa anonyma skrifter som författade av en anonym man. Men vi vet att kvinnor lärde sig läsa och skriva i klostren, precis som män gjorde, så om vi lyfter bort den tolkningsramen öppnas källorna upp som potentiellt författade av kvinnor. Vem som skrev dem vet vi inte, men det kan lika gärna ha varit kvinnor.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Vad är egentligen forskningslitteratur?

Charlotte12 kommentarer

Med risk för att vara tjatig, men jag tycker verkligen att kunskap ska tillhöra alla. När jag blir stor vill jag skriva populärvetenskaplig litteratur och jag när en fantastiskt stor beundran för Dick Harrison – mannen som gett populariseringen att ansikte och som på många vis spelade en betydande roll i mitt karriärval. Jag vill alltså poängtera att jag inte har något generellt emot populärvetenskapen.

Men ju mer kunskap som finns tillgänglig desto större krav ställs det på källkritik. I den pågående genusdebatten finns den en besvärande tendens hos många genuskritiker att stöda sig på populärvetenskaplig litteratur där ”populär” är mer beskrivande än ”vetenskaplig” samtidigt som man sågar hela genusvetenskapen som ovetenskapligt, politiskt trams. I en diskussion hos Aktivarum blev det väldigt tydligt. Aktivarum lyfter fram Michael Gilberts bok The Disposable Male – Sex, Love and Money through Darwins Eyes. Jag har inte läst hela boken, så jag kan inte uttala mig om Gilberts teoribildning, men jag får krupp när man tar ett fullkomligt enormt historiskt perspektiv, sållar ut vissa valda trådar och knyter en rosett som på intet vis avspeglar en historisk realitet. Det är behjärtansvärt att ha en historisk förankring men man kan inte kapa människans otroliga förmåga att skapa komplexa sociala kulturer från den biologiska utvecklingen.

All forskning med humanistisk anknytning går ut på att ställa en fråga till ett givet material för att sedan genom materialet och i ständig diskussion med tidigare forskning söka ett svar på frågan. Ofta har man en god idé om på ett ungefär vad svaret kommer att bli – man kan kalla det hypotes – men nästan alltid får man omvärdera sina fråga, kanske ta ett annat grepp på materialet, experimentera med begränsningar och utökningar. Kort sagt; man måste vara lyhörd för både vad materialet har för potential och för vad det sedan faktiskt berättar. För min egen forskning vore det oerhört intressant att veta på vilket sätt ålder spelade in, men det finns helt enkelt inte tillräckligt med biografisk data för att dra sådan slutsatser. Därför måste jag ställa frågor som inte är beroende av åldern som en avgörande faktor.

Forskningslitteratur ska följa en viss mall och ha en viss standard. Det är inte nödvändigtvis densamma som i en doktorsavhandling – som ska vara ännu mer fokuserad på teori och metod – men vissa delar kan helt enkelt inte lämnas bort.
1: Forskningslitteratur måste ha en redogörelse för vilka källor man har använt, hur man använt dem och vilka teorier som ligger bakom.
2: Forskningslitteratur måste också ha tydliga referenser, både till annan forskningslitteratur och till källorna man använt.
3: Forskningslitteratur ska ha skrivits och publicerats inom akademien. Det är en garant för att texten genomgått en viss sorts kontroll. Publiceringen behöver förstås inte ske genom universitetet, men ett bra förlag kommer att ha hårdare kontroll på kvalité.

Men varför detta tjafs om vad som är forskningslitteratur? Jo, därför att det finns en oroväckande tendens bland debattörer att bedöma forskningens vetenskapliga kvalitéer utifrån vilket resultat den presenterar, inte utifrån hur resultatet har framkommit. Vetenskap är vetenskap för att den alltid redogör för den exakta processen för att den som vill ska kunna upprepa samma undersökning och (förhoppningsvis) komma till ett liknande resultat. Att bara presentera ett resultat, även om det är löst grundat på vissa delar av historien, kan aldrig bli mer än kvalificerade gissningar.

Riktigt god populärvetenskaplig litteratur bygger på den senaste forskningslitteraturen men har inte samma sorts krav på standard. Den är utmärkt för den som vill lära sig mer, som tycker att kunskap är spännande och som kanske undrar något, men den duger inte som argument för hur saker och ting fungerar, varken nu eller då.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Att inte vara välkommen

Charlotte28 kommentarer

Jag tror att de flesta svenskar ser sig själva som ganska trevliga människor. Välkomna i princip överallt, omtyckta av nästan alla. Inte ens danskarna har under de senaste hundra åren varit speciellt fientligt inställda.

När jag kom till Finland var det just med den där inställningen att jag kunde bli kompis med precis vem som helst. Jag är ju svensk och därmed en potentiell bästis för alla jag möter. Jag hade nog inte ens varit i Finland i mer än ett par veckor första gången jag fick höra att jag var en jävla svensk som skulle åka hem. Jag blev så förvånad att jag inte kunde komma på något bättre svar än att jag bor här.

Enligt lagen har jag rätt till att få hjälp på svenska om jag vill. Det gäller exempelvis på sjukhuset, på universitetet och teoretiskt sett på alla statliga inrättningar. Jag brukar aldrig bråka om den rätten, för jag ser det som viktigast att den personen jag pratar med och jag ska kunna förstå varandra. Därför byter jag alltid till engelska om svenskan havererar. Lik förbannat har jag fött barn helt på finska och jag kan inte ens beskriva paniken när man går igenom en mycket lång och utdragen förlossning utan att förstå ett enda dugg av vad som händer, vad man förväntas göra, om allt är som det ska. Lik förbannat har jag blödande ringt till vårdcentralen och bara på finska fått veta att de minsann inte får något extra betalt för att prata svenska eller engelska med mig varefter den allt annat än hjälpsamma sköterskan på andra sidan lade på luren. Lik förbannat har jag fått göra alla grupparbeten själv när jag gick en kurs i tyska på universitetet eftersom ingen av de finskspråkiga studenterna ville samarbeta med mig.

Numer har jag lärt mig i vilka delar av stan och under vilka tider man ska hålla käften om man pratar svenska, när man bör hålla god min och inte öppna munnen för att undvika att reta upp någon. Emellanåt hör jag fortfarande spydigheter, förmodligen för att jag pratar så tydlig rikssvenska att somliga ser det som ett säkert tecken på att jag inte kommer att förstå vad de säger.

Och för första gången i mitt liv har jag fått lära mig att det finns folk som inte tycker om mig på grund av min härkomst. Det är ingen rolig lärdom.

Men egentligen handlar mycket av ilskan mot svenskarna inte om härkomst utan om ett inbillat underläge baserad på en förljugen historia, vilket bevisas av att även de som är finländare, vars släkt i generationer varit finländare, får samma behandling som mig. Bara för att de pratar svenska. Det finns en oroväckande utbredd missuppfattning om att Sverige en gång i tiden koloniserade Finland, sög ut resurserna under 500 år och sedan lämnade befolkningen åt sitt öde när ryssarna kom. Om man tror på det är det kanske inte så konstigt att man är arg. Allt det som man kunde ha haft har ju enligt det tankesättet gått till de där svenskarna som hela tiden är så jävla glada, medan man själv lever på barkbröd och försöker intala sig att Memma är en delikat efterrätt. Inte konstigt alls om man är arg då.

Men Sverige har aldrig koloniserat Finland. Finland var ett landskap i Sverige precis som Småland eller Norrland eller vilket landskap som helst. Det finns inte en enda seriös historiker som tvivlar på det. Därför blir jag extra ledsen och uppgiven när jag läser om de förvridna ”fakta” som tas upp i Itämaasta itsenäisyyteen där grundföreställningen att svenska språket i synnerhet och svenskar i största allmänhet har förstört för finskheten och det finländska folket får stå helt oemotsagd. Den som kan finska och riktigt vill känna uppgivenheten av hur man kan kalla vad som helst för fakta så länge man påstår sig ha ”vetenskapliga toppexperter” kan läsa Klaus Lindgrens utomordentliga sågning av nästintill alla historiska anakronismer som presenteras i Itämaasta itsenäisyyteen här. Personligen ser jag boken som ett ypperligt tillfälle att diskutera historieämnets position i finska skolan. Om eleverna inte får lära sig sin egen historia från innan år 1809 kommer de heller inte att lära sig att ifrågasätta liknande bisarra påståenden och de som kunde ha blivit vänner från andra sidan Östersjön blir istället fiender. För att inte tala om alla de svenskspråkiga finländarna som fråntas sin rätt till sin nationalitet. På samma sätt är det hög tid att svenska barn får lära sig svensk historia innan 1809 med vad som nu är Finland som en naturlig del.

Jag får ofta frågan varför i hela friden jag flyttade till Finland. Jag brukar svara att det var för att lära mig finska, vilket i princip är helt sant, men det som fick mig att ta mitt pick och pack och dra var egentligen en karta. Kartan visar de medeltida lagsagorna i Sverige och finns i den boken vi hade på kursen i medeltidens historia på universitetet (Lindkvist och Ågren, Sveriges medeltid). Av någon outgrundlig anledning har man med Gotland (som inte var svenskt under medeltiden) men har missat hela jävla Finland. Underkapitlet ”Kyrkans organisation” med bokens enda andra karta (över de svenska stiften) har samma brist.

Historia är viktigt. Alla har en och alla har rätt till en. Men alla har också rätt till en korrekt bild av sin historia. Att försöka ge något annat är inte bara manipulativt utan rent av att stjäla en liten bit självständighet, en liten bit personlighet och en stor bit förståelse.

Historikerns historier

En powerpoint med rosa rosor

Charlotte4 kommentarer

Ni som under natten haft svårt att sova, vridit er i ångest över hur den där powerpointen skulle bli och fruktat sidvis med text svart på vitt kan pusta ut. Allting är som vanligt på den här bloggen. Det vill säga, ganska rosa och inte riktigt som konventionerna säger.

Den här helt egenhändigt skapade botten kommer jag att presentera min forskning på.

Förresten; om någon annan nu blev så där hell yeah en sån vill jag också ha kan man höra av sig och så kan man få bilderna i full storlek.

Historikerns historier

Att förneka sig själv eller inte

Charlotte2 kommentarer

Jag har nu i väldig ångest funderat över hur jag ska göra med den Powerpoint som ska stödja min presentation vid den internationella konferensen i Glasgow. Tidigare erfarenheter ger vid handen att historiker i allmänhet inte har fattat det där med Powerpoint på något plan djupare än att det ger en två timmars föreläsning med 28 latinska citat en modern och intressant inramning om publiken samtidigt kan läsa motsvarande ungefär tvåhundrasjuttiofem A4 text behändigt framklickat i svart på vitt.

Om det nu undgått någon är jag inte en svart på vitt kind of tjej. Jag är mer en rosor i kanten och ljuva spetsband med regnbågsfärgade bokstäver kind of tjej.

Så ska man förneka sig själv och sitt stora behov av rosa fluff för att leka seriös historiker eller ska man helt enkelt ge vika för färgerna, kasta självbevarelsedriften överbord och hoppas på att publiken är tillräckligt smart för att förstå att bra forskning kan komma i många olika former och färger?

Det sistnämnda? Right? Då kör vi!

Historikerns historier · Kulturkrockar · Nyhetsplock

Förenkling och fördumning

Charlotte2 kommentarer

Ni vet hur vi ibland pratar om det där med förenklingar? Att förenklingar krävs för att förklara vår komplexa verklighet, men att långdragna förenklingar ger en skev bild.

Idag skickade en kompis en artikellänk där psykolog Tony Dunderfelt förklarar parförhållanden. Artikeln är förvisso tre år gammal, men innehållet är högaktuellt. Tony menar att människorna under årtusenden levt i traditionella parförhållanden där kvinnan inte hade en egen vilja. Detta är steg 1. I steg 2, som inträffade för ungefär hundra år sedan, fick kvinnan fullkomlig självständighet i förhållandet och mannen blev översnäll. Nu, i steg 3, ska mannen vara man, hård på det rätta sättet men samtidigt mjuk och öppen. Steg 3 möjliggörs för att basbehoven (mat och värme) är uppfyllda och det är tid för något nytt.

Tanken är intressant, men samtidigt (åtminstone i den formen den gavs i artikeln) så otroligt fördummande. Alla män och alla kvinnor vill inte ha samma sak, tänder inte på samma grejer, har inte samma behov. Det finns ingen universell logik som säger att en kvinna mår bättre när mannen sätter gränser och inga belägg för att parförhållandets kärnproblem är jämställdhet. Det är en himmelsvid skillnad mellan en man som står för vad han tycker (för det tror jag de flesta kvinnor vill ha på samma sätt som män vill ha kvinnor som står för vad de tycker) och en man som sätter gränser för kvinnan. Jag sätter mina egna jävla gränser, tack så mycket.

Och vad det gäller den historiska redogörelsen är den om möjligt ännu mer meningslöst fördummande än Pinkers uttalanden om medeltida barbarer. Ett ”traditionellt parförhållande” har ingenting med historiska realiteter att göra och det är helt grundläggande inom all historisk forskning att den dåtida familjen inte endast kretsade kring parförhållandet. Även om man diskuterar kärnfamilj versus utökad familj var det aldrig fråga om bara paret, om bara en man och en kvinna. Går vi till steg 2 och kvinnans så kallade självständighet i förhållandet under de senaste hundra åren finns det en ännu större brist. Det är först 1921 som en gift kvinna får en åldersreglerad myndighet och kan myndighetsförklaras när hon fyller 21. Om kvinnan inte är myndig är det väl ändå en god bit kvar till självständig? Lite senare under de där 100 åren då mannen varit översnäll och kvinnan helt självständig har vi hemmafrumodet, då damtidningarna fylldes av tips på hur kvinnan kunde underlätta sin makes arbetssamma vardag.

Självklart kommer parbildning idag att se annorlunda ut än vad den gjorde förr. Vi lever för första gången i en tid då kärlek (vad nu det är) får gå före ekonomisk planering, släktingarnas vilja och anrika efternamn. Dessutom är det första gången som det där valet vi gjorde när vi var rusiga av kärlek och sket i att ekonomin gick åt fanders, släktingarna grät och att kvinnans namn blev Ann Al inte måste vara för alltid. Vi har ett val att både ge oss in i och ta oss ut ur förhållanden i en aldrig tidigare skådad utsträckning. Det om något borde betyda att det behövs ett ännu större utbud av olika sorters män och olika sorters kvinnor, eftersom alla inte söker samma sak.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Biologi, genusvetenskap och deras användning

Charlotte2 kommentarer

Jag är en väldigt stark förespråkare av öppen vetenskap; det vetande som skapas vid universiteten tillhör alla och ska komma befolkningen till godo. Men när det gäller biologi och genusvetenskap, två discipliner som ofta ställs mot varandra, behövs det mycket större respekt för vad vetenskap är för att resultaten ska komma befolkningen till godo på ett konstruktivt sätt.

Först och främst: Vetenskap är inte sanning! Forskare letar inte efter sanningen utan efter förklaringsmodeller, tendenser, strukturer, trender, tecken och rön. Alla forskare vet att det är andra forskares uppgift att så noggrant som möjligt gå igenom, ompröva, dissekera och diskutera resultaten. Det är en del av den vetenskapliga processen.

För det andra: Seriösa biologer, psykologer och genusvetare förstår att det ena inte utesluter det andra och vet att vi påverkas av både arv och miljö. Däremot kan man inte kräva av genusvetarna att de ska veta allt som händer inom det biologiska fältet för ny kunskap utvecklas så snabbt att det är nästintill omöjligt att hålla sig ajour med de senaste resultaten från två så skilda discipliner. Genusvetarnas uppgift är inte heller att ta ställning till om biologiska orsaker kan ligga i grunden för hur samhället ser på manlighet och kvinnlighet utan att se hur dessa tar sig uttryck i uppfattningar, normer och strukturer. Det är inte samma sak som att bortse från biologi, men det kan jämföras med Pinkers bok om våldet genom historien: folk i hans egen disciplin (psykologi) accepterar hans resultat medan historikerna totalsågar hans metoder. Metod, teoribildning och tillvägagångssätt – allt det där som kännetecknar vetenskap – är bundet till disciplin.

För det tredje: Genusvetenskapens resultat har länge fått dominera hur man ser på män och kvinnor. Det är mycket problematiskt, så tillvida att genusvetenskapen precis som all annan vetenskap inte tar fram sanningar. Det betyder att delar av genusvetenskapen – grundteserna exempelvis om manlighet, kvinnlighet och normer – kan vara mycket användbara men att begrepp som patriarkatet och kvinnlig underordning – begrepp som beskriver större strukturer och inte enskilda fall – inte utan vidare kan appliceras på dagens samhälle.

Som avslutning vill jag ge ett exempel som engagerat både neuropsykologer och genusvetare: barns leksaker. Professor Melissa Hines är en av dem som arbetat med projekt där man konstaterat att pojkar av biologiska orsaker tycker om att leka med bilar och att flickor av biologiska orsaker tycker om att leka med dockor. Genusvetenskapen talar å andra sidan om socialisering vad gäller val av leksaker. Här är det oerhört viktigt att se att det ena inte utesluter det andra! Det kan finnas biologiska grundpreferenser som förstärks genom socialisering, likväl som det kan finnas biologiska grundpreferenser som blir kvävda av socialisering. Så vad kan vi använda den kunskapen till? I kontexten ”vi vill ha jämställdhet”: massor. För jämställdheten handlar om att se varje individ, utan möjliga biologiska förtecken, utan möjliga genusstrukturer. Att se alla för den som de är. Det betyder att varken biologi eller genusstereotyper ska få stå i vägen för någons vilja att förverkliga sig själv, trots att vi vet att båda kommer att bidra till att skapa individen.