Ångesten ligger tjock på taken. Endast stipendiaten hålls vaken.

4 december, 2012 Charlotte18 kommentarer

Det är de sista ångestfyllda dagarna innan det görs offentligt hur septembers stipendiesökartumult gått. Jag gillar inte september och sökarstressen, det gör jag inte, men de här dagarna när man sedan går och väntar på att få sitt öde beseglat, de är fanimig ännu värre.

För jag är så sjukt rädd för att inte få fortsatt finansiering. Jag har jobbat med avhandlingen heltid i ett år och ett halvt år nu, och det är det roligaste och mest givande jag någonsin jobbat med. Det här är vad jag vill göra. Det här är min plats i livet. Pusselbitarna ligger där de ska. Alla getterna har kommit hem. Hissen går hela vägen upp. Och sånt. Men med två små barn och ett hus har jag inte möjligheten att exempelvis jobba halvtid och skriva halvtid, för att kunna finansiera mig själv. Vi skulle inte klara oss på de pengarna. Vi skulle inte klara oss med en så trött mamma varje dag. Jag är beroende av de här stipendierna för att kunna fortsätta leva drömmen.

I morgon kommer namnen på dem som fått det stipendium som jag (och förmodligen alla andra) helst vill ha att offentliggöras. Innan dess ska alla som har tilldelats stipendium ha meddelats via post. I en vecka har jag redan på skakiga ben traskat lilla vägen bort till postlådorna, med hårt bankande hjärta öppnat och möts av idel räkningar och reklam med julgranar på. I dag är sista dagen som hoppet lever och jag våndas så inför att gå och kolla. Schrödingers stipendium lever och frodas så länge jag inte öppnat lådan, liksom.

Men jag ska. Snart.

Så ska man inte göra – RA style

24 november, 2012 Charlotte6 kommentarer

Det finns en hel del saker man inte får göra på Riksarkivet. Till exempel får man inte äta glass samtidigt som man bläddrar i 400 år gamla böcker. Sånt där finns det skyltar för, om det är så att man inte själv kommer på att det är dåliga idéer. Så finns det massor med saker som man inte bör göra men som man kanske inte kommer på att man inte borde ha gjort förrän det, så att säga, är för sent. Här är några rent hypotetiska saker jag kan tänka mig att man bör undvika.

* Svänga förbi Åhléns på vägen dit och råka köpa på sig så mycket vackra saker att man behöver en hel nyckelknippa för att hålla ordning på alla förvaringsskåp man belamrat. Och två dagar på sig för att frakta allt till hotellet.
* Ta med sig ett block som man behöver riva blad ur. Ljudet av att riva blad inne i forskarsalen ger ungefär samma ödesdigra effekt som att säga ”det ser ut som en bomb” på en flygplats i Texas, fast utan FBI och utan anal probing.
* Nysa. Särskilt om man säger ”nämen så stod det ju inte nyss” efter.
* Lyssna på Biffy Clyro på sin iPhone och inte ha kopplat i hörlurarna riktigt ordentligt.
* Kalla på ansvarig för databasen för att påpeka att det dokument man sitter med inte finns i databasen och att man minsann just ägnat 20 minuter åt att försöka hitta det men nu gett upp. Särskilt om den ansvariga sedan hittar det ”om man bara söker på rätt datum”.
* Göra ovanstående två gånger.
* Försöka vara lite klämkäck och liksom studsa upp ur stolen för att gå och hämta nya böcker om man inte har tagit ur hörlurarna ur öronen. Det finns helt enkelt inte ett graciöst sätt att bli dunkad tillbaka på plats av att öronen sitter fast.
* Potentiellt höra lite fel om hur länge man kunde sitta kvar på kvällen och sedan bli inlåst.

För övrigt måste jag bara säga att personalen på Riksarkivet är så vansinnigt trevlig och hjälpsam, trots att de måste hantera tusentals dumma frågor dagligen!

Kuriosa: Det finns inga dumma frågor, bara dumma människor.

Historikerns historier

Sigill för alla

22 november, 2012 Charlotte2 kommentarer

En av de hundratals urkunder jag plöjt igenom under mina dagar på Riksarkivet är utfärdad av en landbo. Landborna var den (relativt sett) fattigaste sortens bonde i det medeltida Sverige och brukade någon annans jord – kyrkans, kungens eller adelns. I det här dokumentet (ett foto av en kopia, originalet finns på RA) skriver Laurens Pettersson att han är Uppsala domkyrkas landbo i Hov och han har dealat med sin avrad (alltså hyra) tillsammans domkyrkans syssloman (en sorts representant) och meddelar nu att han är skyldig domkyrkan det hus som han och hans pappa byggt och alla andra hus som han har (men det är oklart om han verkligen har några eller om det är en standardfras). För det ska det läsas mässor för hans och hans systrars föräldrar i domkyrkan – ett sätt att värna om föräldrarnas själar. Som intyg för att det som står i urkunden stämmer trycker Laurens sitt sigill på brevet.

Det här är ett häftigt dokument av många orsaker. För det första är det skrivet på papper, vilket förstås var ovanligt men ändå inte fullt så ovanligt som jag trott. Faktum är att Riksarkivet har närmare 1.400 original på papper enkom i urkundssamlingen (diplomatariet), vilket tyder på att papper trots allt fanns relativt lättillgängligt. För det andra är det utfärdat av en landbo. Sådana dokument träffar man verkligen inte på alltför ofta, dels för att landborna helt enkelt inte utfärdade lika många urkunder för att de inte ägde tillräckligt mycket för att involveras i transaktioner, dels för att de inte hade möjlighet att bevara dem (gissningsvis har det här dokumentet klarat sig för att domkyrkan förvarat det). För det tredje har vi här något så märkligt som en landbo med ett eget sigill. Efter att ha frågat folk som kan mer om sigill än vad jag kan (vilket är i princip vem som helst), får jag höra att det förvisso var ovanligt med landbor med sigill i början av 1400-talet, men inte spektakulärt. Sigillet finns tyvärr inte bevarat men visade förmodligen Laurens bomärke.

Jag älskar dagar jag lär mig nya spännande saker!

Historikerns historier · Vardagslivet

Bästa lunch och fikatipset

22 november, 201222 november, 2012 Charlotte4 kommentarer

Ett av problemen med Riksarkivet är att det inte finns något café (förutom det där där man för fem spänn kan få vad som inte på flera år haft släktskap med kaffe i en plastmugg som inte riktigt håller för varma drycker) och att man därför måste gå någon annanstans för att få koffein och näring.

Och då ska man utan tvekan gå till det lilla kaféet Frida och jag som ligger behändigt nära på andra sidan Rålambshovsparken. Där lagas allt från grunden med underbart färska råvaror och en perfekt känsla för smakkombinationer. Stället är vackert som en sommardröm, brödet bakat med äkta surdeg och de ljuvliga bakverken både rimligt prissatta och lagade till perfektion. Dessutom är kaffet så gott att man liksom fnittrar hela vägen tillbaka till arkivet. Som om det inte vore nog är det förmodligen det enda ställe jag varit på som har både Mio min Mio och titelspåret till The Neverending Story som bakgrundsmusik.

Alltså det är hit man ska gå, så är det. Och om jag någonsin ger upp mina historikerdrömmar vill jag ha just ett sånt här café…

Dessutom: Till skillnad från Riksarkivet har Frida och jag gratis wifi.

Historikerns historier · Vardagslivet

Det akademiska året

16 november, 2012 CharlotteLämna en kommentar

Det är viktigt att man har en plan för året. Så att ingen tror att man inte gör vad som förväntas. Här är en realistisk återgivning av en akademikers årliga tidsförbrukning.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Den kvinnliga sexualiteten försvinner i terminologin

15 november, 2012 Charlotte4 kommentarer

Nästan ofelbart om man skriver något om hur kvinnor har haft det och det inte råkar vara en berättelse om hur kvinnor burits runt på rosor och matats med vindruvor av lättklädda, muskulösa män, kommer det någon med jämställdhetstourettes som bara måste påpeka att det har varit minst lika jobbigt för män. Som när man skriver om våldtäkt och reflekterar över det smått otroliga i att våldtäkt inom äktenskapet blivit ett brott så sent att ens mormor eller mamma kan ha varit med om den tidigare lagen och någon påpekar att män alltså också kunde ha blivit våldtagna inom äktenskapet.

Och jo, visst finns det en teoretisk sådan möjlighet. Och nej, man bör inte utesluta att det hänt bara för att det inte finns ett enda fall dokumenterat. Men manlig och kvinnlig sexualitet i historisk tid går inte att jämföra på ett nutida jämställt sätt. Man utgick ifrån att kvinnor inte hade en sexualitet och att samhället skulle organiseras kring den manliga sexualiteten – kring männens val.

Detta reflekteras också i terminologin. Polygyny är ett användbart ord i forskningen och indikerar att en man har mer eller mindre starka sexuella band till fler än en kvinna. Vet ni vad motsatsen är? Nej, de flesta har aldrig hört det ordet: polyandri. Och varför har man inte hört det? Jo, för att det aldrig någonsin har varit accepterat för en kvinna att ha flera män annat än i mycket små lokalsamhällen av vilka noll låg i Europa. Faktum är att av världens alla samhällen är det under 1 procent (Ferraro och Andreatta 2009, 221) som präglas av polyandri och det mest kända polyandriska samhället (Toda) blev sådant på grund av att kvinnorna höll på att ta slut eftersom man också hade vanan att ta död på flickbebisar. Siffran ska jämföras med att 70 % av världens kända kulturer traditionellt har haft polygyny (Peoples och Bailey 2011, 175) och att betydligt fler än vad som varit öppet polygyna ändå har sett fenomenet som en statussymbol. På många vis lever den traditionen kvar även i väldigt jämställda länder så som Sverige och Finland, där den man som har haft många kvinnor ökar i status – samtidigt som den kvinna som haft många män sjunker i status.

Även om det alltså finns terminologi för att på ett teoretiskt plan diskutera kvinnlig sexualitet med samma sorts termer som manlig sexualitet gör det faktum att polyandri praktiskt taget är okänt att även neutrala termer får en manlig konnotation. I praktiken betyder det exempelvis att polygami – månggifte – används i betydelsen att en man är gift med många kvinnor, inte för att det skulle finnas någon universell motvilja att diskutera kvinnor som gifter sig med flera män utan helt enkelt för att underlaget för en sådan diskussion i en generell kontext är obefintligt.

Så vad ska man göra? Personligen ser jag ingen anledning att i jämställdhetens namn försöka ta tillbaka termen polygami – så länge den inom forskningen används i sin korrekta form. Istället skulle jag vilja ha den som ett bra exempel på hur kvinnlig sexualitet aldrig har varit och fortfarande inte är jämbördig med männens. Det finns mångfalt fler samhällen som har dödsstraff – den yttersta strafformen – på polyandri än vad som tillåter det, medan polygyny inte är straffbart eller ens nödvändigtvis för med sig ett socialt stigma. Det betyder inte att män inte har det kämpigt ibland, men det betyder definitivt att det är en nödvändighet för en verklighetsrelaterad diskussion att man tar hänsyn till de vitt skilda förutsättningarna.

Kuriosa: Polygyny har teoretiskt sett varit straffbart i århundraden även i Sverige men har i praktiken väldigt sällan bestraffats och aldrig (mig veterligen) med dödsstraff.

Historikerns historier

Medeltida tid

14 november, 2012 Charlotte7 kommentarer

I går var jag på en av de mest intressanta och tänkvärda föreläsningar jag någonsin varit på. Dr. Denis Casey talade om hur man uppfattade tid under medeltiden – ett ofantligt stort och komplicerat ämne. Först talade han om hur tid som koncept (snarare än som fenomen) dryftades inom religionen, och om skillnaderna mellan judisk, kristen och muslimsk tidig tidsuppfattning. För den kristna världen behövdes tidsräkning för att kunna avgöra när påsken och därmed pingsten (som bekant den viktigaste kristna högtiden) skulle infalla, eftersom dessa båda högtider inte är beroende av kalendern utan av månen. Dr. Casey berättade om hur det blivit stora praktiska problem när man gjort beräkningarna enligt olika system, utvecklade under de första fem hundra kristna åren, eftersom det vardagliga livet styrdes av religionen. Under fastan fick man inte äta vissa saker, man skulle avhålla sig från sex och vissa former av arbete eller att gå till tings och det var sånt som alla visste. Problemet uppstod när fastan för somliga inte inföll på exakt samma tid som för andra eftersom man hade olika system för beräkningarna. När några goda kristna äter vad de vill medan andra fortfarande fastar, exempelvis.

Jag har ofta sagt att medeltidsmänniskan var väldigt pragmatisk och långt ifrån någon paragrafryttare. Sällan blir det så tydligt som i beräkningen av tid. Exempelvis kom man överens om att att dygnet var indelat i 24 timmar och att 12 av dessa var ljusa och 12 mörka. Alla som bor i Norden inser det uppenbara problemet med den här indelning: den finska vintern har typ 3 ljusa timmar, inte 12. Men det löste man så att timmarna helt enkelt var olika långa. Antalet timmar var viktigare än att en timme indikerade ett visst antal minuter. I klostren var möjligheten att inrätta dygnet i timmar extra viktigt eftersom klosterlivet styrdes av tidgärden – böner på ett visst klockslag. För detta hade man en vattenklocka, där vattnet läckte ut i en viss takt och nivån på vattnet fick en klocka att ringa.

En annan aspekt av medeltida tideräkning som Dr. Casey tog upp var hur man skulle kunna skriva krönikor och kanske då framförallt hur nutida historiker ska kunna fastställa vilken tid det faktiskt rörde sig om när så många olika sätt att räkna tid var i bruk parallellt. Ett vanligt sätt att skriva år i krönikor var att utgå från vem som var regent under den tiden och säga att i Kung Xs fjärde år hände det och detta. Det låter simpelt, det där med regentår, men det var det förstås inte. För frågan var om året räknades från när Kung X kröntes och att ett år därmed var från kröningsdag till kröningsdag. Eller om året räknades från Kung Xs kröning till den sista december innevarande år (så att år ett blev betydligt kortare) och sedan i vanliga kalenderår. Eller som när man beräknar exempelvis Gustav Vasas regeringstid: startar den när han blir riksföreståndare år 1521 eller när han kröns 1523?

Den på ett sätt cykliska tideräkningen i agrara samhällen, som var beroende av årstidernas skiftningar för sin fortlevnad, definierades av de kristna högtiderna vilket gjorde att beräkning av tiden var viktigt även för människor som inte hade tid (pun intended) att sitta och teoretisera över hur den skulle beräknas. Man var också övertygad om att vissa dagar var otursdagar, så kallade egyptiska dagar, och att det var just sådana man skulle undvika – ett koncept jag tror att de flesta av oss nutidsmänniskor kan relatera till. Man tog tid och tideräkning på stort allvar, visst, men det pragmatiska tänkande slår igenom ändå. För att lösa problemet med otursdagarna beslutade sig romarna exempelvis för att helt enkelt ta bort just de dagarna ur kalendern. Problemet löst!

Personligen är jag nästan mest fascinerad över skillnaden mellan tid som ett fenomen (som något man kan se på naturen, mörker/ljus och så vidare) och tid som koncept. När kan man säga att tiden blev till något man beräknade istället för att vara något som man upplevde? Ett exempel på skillnaden är metoden att bedöma när det är nymåne. De kristna tänkarna spenderade imponerande mycket tid med att beräkna när det skulle vara nymåne, trots att det fanns månader då ingen sist och slutligen träffade rätt. Muslimerna, däremot, gick helt sonika ut och tittade på himlen. För medeltidsmänniskan var förstås den stora frågan hur den eviga och oföränderliga Guden kunde påverka världens gång utan att själv påverkas av tiden. Hur skulle man jämka det eviga med det förgängliga och hur relaterade dessa delar till varandra rent fysiskt? Många medeltida tänkare löste det genom att förklara att Jesus representerade den fysiska formen av evigheten – den som kunde påverkas av tiden, medan Gud existerade oberoende av tid. Vad dr. Casey påpekade gällande det, och som jag tycker är en väldigt viktig tanke, är att när det finns en föreställning om saker som inte omfattas av tid är det en tydlig indikation på en avancerad tidsuppfattning.

Medeltiden har ett oförtjänt dåligt rykte (vilket ordet ”medeltiden” också antyder) och det finns fortfarande idag en allmän uppfattning om medeltiden som en intellektuellt stillastående era och som präglad av ett mental mörker. Men att beräkna tid är beroende av andra vetenskaper, så som matematik, astronomi (vilket under medeltiden snarast var astrologi) och geologi, och dessa vetenskaper utvecklades enormt under medeltiden. När man hör om medeltidsmänniskornas fantastiska lösningar kring tid, både den underbara pragmatiken, de tekniska konstruktionerna och de teoretiska förklaringarna, blir det klart att medeltiden de facto inte alls var så mörk. Och så hade man ju alltid 12 timmars dagsljus…

Historikerns historier · Vardagslivet

Jag borde inte ha frågat min man

14 november, 2012 Charlotte7 kommentarer

Funderar på att testa den nya tröjan.

Jag: So, sweetheart, what do you think about this?
Maken (lärt sig att titta upp innan han svarar): Looks fine!
Jag: You sure?
Maken: Sure.
Jag: But I’m going to a lecture. Is it not… too low cut?
Maken: Too low cut?
Jag: Hmm… Since it’s a lecture and all.
Maken: Sorry. Too. Low. Cut?
Jag: Well, yes.
Maken: I don’t understand the question.

Så om jag nästa gång tittar mer i spegeln och litar mindre på min makes omdöme.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Fallet Bäckman och vad man kan vänta sig av doktorander

9 november, 2012 Charlotte7 kommentarer

I morse diskuterades fallet Bäckman på radio. Jag ska erkänna att jag inte är så insatt i detaljerna, men mycket kort går det ut på att docent Bäckmans avhandling i sociologi (2006) om hotet från östmaffian har ifrågasatts i ett granskande TV-program (45 minuuttia). Problemet är att ingen förutom Bäckman själv har fått ta del av det omfattande intervjumaterial som avhandlingen baserar sig på och att man därför nu höjt tvivel om huruvida materialet faktiskt existerar. Radiopratarna funderade på hur i hela friden det kommer sig att han ens har fått sin avhandling godkänd när ingen har tittat igenom hans källor, och den professor som var opponent vid disputationen blir rätt hårt ansatt för att inte har gjort sitt jobb ordentligt.

Jag tänker inte på något vis ta ställning till Bäckmans avhandling eller riktigheten i anklagelserna mot honom, men däremot skulle jag vilja ta upp vad man kan förvänta sig av doktorander och av en disputation. Den som är opponent har i uppgift att undersöka doktorandens förmåga att argumentera sakligt och kunnigt utifrån källmaterialet och annan forskningslitteratur. Visst kan man tänka sig att opponenten gör nedslag i källmaterialet om detta finns tillgängligt, det gör säkert de flesta. Men om det rör ett så stort intervjumaterial som Bäckmans och det inte finns några tecken i avhandlingen på att materialet insamlats på ett sätt som bryter mot etiska eller vetenskapliga regler bör de valda delarna av intervjumaterialet presenteras i en så tydlig form och med en så klar koppling till argumentationen och forskningslitteraturen att opponenten inte ska behöva kräva att få ta del av själva intervjuerna. För min egen del grundar sig min avhandling på över 20.000 medeltida dokument. Det finns inte en opponent i världen som kommer att sätta sig ner och kontrollera att jag har tolkat alla dessa dokument korrekt eller att varje enskilt dokument är just det jag skriver. Det ligger på mitt ansvar att göra en tillräckligt noggrann avhandling för att det inte ska finnas några tvivel kring att mina tolkningar är relevanta och det får inte finnas i doktorandens eller någon annan forskares värld att tillrättalägga källmaterialet för att passa särskilda syften.

När en doktorands avhandling har kommit så långt att det är dags att disputera borde allt vara i ordning. Visst kan argumentationen kritiseras, kanske någon litteratur omtolkas och kanske det finns skäl att tydligare förklara något påstående, men det ska inte finnas några som helst skäl att ifrågasätta källmaterialets existens. Som en känd professor sa till oss doktorander på seminariet: ”Ni är inte längre på den sidan som tar emot kunskapen. Ni är på den sidan som skapar kunskapen.” Det är stort ansvar, det är det, och universitetet måste kunna lita på att vi kan bära det. Samtidigt som det etiska ansvaret ligger på den enskilda forskaren, kommer vetenskapligheten att garanteras av det större sammanhanget – av det vetenskapliga samfundet. Istället för att nu beklaga sig över att opponenten i den allra sista fasen av Bäckmans tid som doktorand inte har ifrågasatt huruvida hans källmaterial de facto existerar vore det synnerligen relevant att lyfta fram doktorandernas förankring i det vetenskapliga samfundet. Hur sköter universiteten om sina doktorander? Hur ska man visa doktoranderna att den kunskap de skapar är viktig när doktorandernas ställning inom universiteten är så svag att många av oss inte ens får tillgång till ett arbetsrum? Och hur mycket tid får handledarna för att faktiskt handleda doktoranderna om det ens är teoretiskt möjligt för någon att skriva en avhandling med påhittat källmaterial?

Historikerns historier · Vardagslivet

Det här med att fira Halloween

5 november, 2012 Charlotte4 kommentarer

Egentligen tycker jag inte om Halloween. Jag vill ha det sagt, för det är en principsak. Halloween är amerikanskt kommersiellt skräp, utan förankring i våra traditioner. Men jag och Fru B har redan i flera år haft fest tillsammans med barnen på Halloween, och med tanke på hur grått och trist det är den här tiden på året är det aldrig fel att göra det lite festligare – alla anledningar är bra anledningar liksom. Så i fredags fylldes huset av häxor, kattor, spöken och prinsessor.

Som avslutning går vi alltid ut och tänder flera askar tomtebloss (sprakastickor, som det kallas här).

Det helt klart otäckaste jag såg på hela kvällen. En tvättäkta knivfinne. I mitt kök.

Dagen efter, på Alla helgons dag, åker vi alltid till kyrkogården och tänder ljus. Ofta blir det en hel del diskussioner om det här med döden då. I år pratade jag och Tilda om hur min mormor dog. Jag försökte förklara att hon var väldigt, väldigt gammal och att hennes hjärta därför inte orkade mer. Tilda insisterade på att min mormor nog inte åt ordentligt och att det var därför hon dog. Förra året fick Vilho för sig att min mormor var begravd under vårt förråd och inga förklaringar i världen hjälpte, så på många vis var Tildas syn på vikten av bra kost ett steg upp på verklighetskopplings-skalan. Vår närmaste kyrkogård är Helsinge St. Lars. Eller. Rent geografiskt är det väl kanske inte den närmaste kyrkogården, men det är den närmaste kyrkogården med en medeltida kyrka och det är förstås vad som räknas. I lördagens mjuka dimma och upplyst av tusentals tända ljus var kyrkan helt magisk. I över 600 år har folk kommit för att söka trygghet och tröst vid de här murarna, och nu står vår lilla osannolika familj här och tänder ljus för dem som är långt borta. Det var nästan lite mer än mitt sköra historikersinne klarade av att hantera. Lycklig blev jag också när mina små barn ville gå in och titta inne i kyrkan (det är sällan man ser kyrkor som är så vansinnigt snyggt renoverade på insidan, så det kan varmt rekommenderas). Tilda tittade runt omkring sig och konstaterade att just en sån här ville hon ha!