Historikerns historier · Kulturkrockar

Det där med mäns höga dödlighet och att ta till sig biologiska faktorer

Jag blir ofta anklagad för att jag och alla andra genusvetare inte tar biologi i tillräckligt stort beaktande. Det verkar fullkomligt kvitta hur många gånger jag försöker förklara att det är två olika discipliner, att ingen förväntar sig att en biolog ska kunna analysera sexuella trakasserier på arbetsplatsen lika lite som en genusvetare kan förväntas analysera sköldkörtelns inverkan på beteendet. Vi saknar verktyg för att analysera över de gränserna. Det betyder inte att biologer förkastar genusskillnader eller att genusvetare förkastar biologins inverkan, eller att man inte kan ha nytta av varandra, men det betyder att ingen forskare kan förväntas vara expert inom båda områdena. Och att båda vetenskaperna behövs – att de kan komplettera varandra.

Så jag började läsa forskningslitteratur med biologisk utgångspunkt, inte för att jag kan använda det i min forskning utan för att jag tycker att det är spännande. Då får jag genast höra att det minsann är så typiskt genusvetare att lyfta fram biologin bara när det passar. Helt ovetenskapligt. Jävla cherrypicking. För det som skulle bevisas var att män är mer utsatta än kvinnor eftersom män dör tidigare. Och helt plötsligt får man inte längre hänvisa till biologin. Nädå. När det gäller mäns kortare livslängd ska man inte tala biologi utan maktstrukturer, utsatthet och underordning. Och så är det liksom jag som sysslar med cherrypicking.

För det finns några stora biologiska skillnader mellan män och kvinnor, sådana skillnader som följer samma mönster över hela världen. Längd, är en av dem. Spädbarnsdödlighet är en annan. Förväntad livslängd är en tredje. Män blir oftast längre, fler nyfödda pojkar än flickor avlider och män lever kortare än kvinnor. Över. Hela. Världen. Dessutom finns det inget som talar för att dessa tre saker har förändrats över tid. Det vill säga, den förväntade livslängden har ökat väsentligt och spädbarnsdödligheten har minskat drastiskt, men förhållandena mellan könen finns kvar. Jag svarade på en kommentar med att säga att pojkbebisar är sämre rustade för världen. Det var kanske inte en alldeles lyckad formulering, det kan jag hålla med om, men så här skriver Devenstedt, Crimmins, Vasunilashorn och Finch (2008)

”As infant mortality declined, infectious diseases became less important, whereas the relative importance of complications of childbirth and prematurity increased. Although male infants have higher mortality from most causes of death, the sex differential varies by cause. The decline in deaths from infection is likely to affect males and females differently. Because females have more vigorous immune responses and greater resistance to infection, female infants have lower mortality from infections and respiratory ailments. The male disadvantage begins in utero, when gonadal steroid production already differs strongly by sex. Males are more likely to be born prematurely and to suffer from respiratory conditions in the perinatal period. Thus, an increase in survival among premature infants may affect the sex balance of mortality.”

Den skillnad de har undersökt är hur ”the male disadvantage” var 10% 1751 och steg till ca 30% 1970 för att därefter falla ner mot 10% igen i rikare länder. De har valt att studera nyfödda bebisar eftersom de inte ännu påverkas av sociala och ekonomiska skillnader. Det här är alltså biologiska förklaringar; större risk för sjukdomar, att födas för tidigt och så vidare. För om man istället tittar på barnadödligheten under de första fem levnadsåren ökar antalet döda flickor så att skillnaderna mellan könen nästan suddats ut. Här är det inte längre biologi, utan tillgång till resurser så som sjukvård och mat som påverkar. Tittar man dessutom på länder som Kina och Indien där man vet att det förekommer en socialt och traditionellt rotad trend att ta livet av flickbebisar är det färre flickor än pojkar som klarar sig. Enligt biologiska beräkningar borde pojkbebisars chanser vara 12% sämre än flickors, men i Kina är de istället 24% bättre. I Indien är det bara några fler flickor än pojkar som dör som nyfödda, men i åldern 1-5 år löper flickor 75% större risk att inte klara sig. Det är siffror från FN:s stora undersökning om könsskillnader i barnadödligheten som inte har en biologisk förklaring.

Det samma gäller mäns kortare livslängd. Det finns biologiska förklaringar, men inga sociala mönster som förklarar varför män generellt dör innan kvinnor. Någon talade om att fler män än kvinnor begår självmord, vilket är väl belagt, men självmorden står ändå för en så liten del av antalet döda att de inte kan förklara världsomspännande skillnader. Men man har sett hur saker som naturkatastrofer, där kvinnor på grund av lägre status (har inte lärt sig simma etc.) löper betydligt större risk att avlida, jämnar ut den förväntade livslängden. I fattigare områden i den rikare världen är skillnaden mellan mäns och kvinnors förväntade livslängd något större, vilket säkert har en social förklaring. I de fattigare delarna av världen jämnas skillnaderna ut för där dör kvinnorna allt yngre (på grund av barnafödande och tillgång till sjukvård) och i länder som Sverige och Finland ser man samma utjämnande trend men på grund av att männen lever längre.

Så visst kan vi tala sociala strukturer och dödlighet. Men sociala strukturer är inte förklaringen till könsskillnader varken vad gäller spädbarnsdödlighet eller förväntad livslängd där pojkbebisar och äldre män har högre dödlighet. Ska vi tala strukturer, dödlighet och utsatta män måste vi istället gå ner i specifika fall, som varför äldre män begår självmord, eller varför unga män i socialt utsatta områden riskerar en ond bråd död. Det är viktigt och relevant. Men att bli anklagad för att inte ta biologi i beaktande och sedan anklagad för att inte ta mäns höga dödlighet på allvar, det gör mig bara så trött.

Historikerns historier

Konferensbrådska

I dag är det CFP deadline for Gender and Political Culture. Två av de bästa genushistorikerna jag vet ska vara keynotes och jag vill så vansinnigt gärna åka. Egentligen har jag förstås inte tid och med största sannolikhet inte råd. Men man måste försöka. Right? Och är det så att mitt paper inte antas (vilket förstås är fullt möjligt, de lär få en fasansfull massa proposals) så behöver jag inte gråta så länge.

Och så har jag blivit accepterad till St. Andrews i år igen! Förra årets konferens var en av de bästa jag någonsin varit på, och även om alla presentationer (yees, alla!) var riktigt bra hade löftet om äkta skotska scones med clotted cream och jordgubbssylt varit nog för att locka mig tillbaka…

Historikerns historier · Vardagslivet

Tack och lov för Wikipedia!

Jag satt uppe till halv tolv i går natt och förberedde dagens lektioner. Renässansfurstar och absolutism. Så kommer jag glad och välförberedd till skolan, öppnar klassrumsdörren och känner inte igen en käft.

Det är fel klass.

Det är klassen som borde få höra om ryska revolutionen och upptakten inför Andra världskriget.

Och jag är rätt bra på historia. Det är jag. Men jag kan inte med minus två minuters förberedelsetid slänga ihop en lyckad föreläsning om ryska revolutionen och upptakten inför Andra världskriget. Så jag höll upp boken och uppmuntrade dem att läsa sidan X.

Men de har inte samma bok. De har den nya boken. Jag har den gamla boken.

En sån dag ni vet.

 

Historikerns historier

En sorts tur

Ni vet när man sitter och förbereder en föreläsning och möjligen är lite stressad och tankspridd och så den där triumfen när man hittar stavfel redan innan man står framför publiken? Jag kan säga att den triumfen känns särskilt stor om man skrivit kuktur istället för kultur.

Historikerns historier

Så många anledningar att vara medeltidshistoriker

För tillfället sitter jag och förbereder nästa veckas lektioner om världskrigen. Det finns få saker som är riktigt lika deprimerande som att leta bilder till dessa lektioner. Det är idel lera, exploderade armar, sönderbombade byggnader, mer lera. Och allt i muntert svartvitt. Inte ens förgyllda initialer. Inte ens en ynka liten enhörning.

westfront

Historikerns historier · Kulturkrockar · Nyhetsplock

Beam me up, Scottie!

Vi måste prata om det här med forskning igen. Om vad forskning är och vad det inte är. Forskning är en process som börjar med en hypotes och sedan via prövning av hypotesen och ett konstant förankrande i annan relevant forskning kommer till ett resultat. Denna process ska bedrivas under övervakning vid exempelvis ett universitet och metoden ska dokumenteras så noggrant att om någon i framtiden skulle vilja upprepa processen skulle metodredovisningen fungera som en manual. Det är mycket kortfattat den vetenskapliga processen.

Forskning är alltså inte bara resultatet. Forskning är inte en bra idé som verkar stämma. Forskning måste ha alla steg för att vara värd namnet.

Och med risk för att låta väldigt nedlåtande, men just nu blir en del diskussioner som om en astrofysiker skulle diskutera med en Trekkie. Bara för att Trekkien sett alla Star Trek betyder det inte att hon kan mer om rymden än astrofysikern eller ens att astrofysikern måste förstå hur man använder en Transporter eller kunna tala Klingon för att vara en bra astrofysiker. Därmed inte sagt att astrofysikern inte kan ha utbyte av att diskutera med Trekkien, men när Trekkien börjar rätta astrofysikerns forskning för att den inte överensstämmer med vad kapten Kirk anser så betyder det förmodligen att astrofysikern önskar att Scottie skulle beama upp riktigt snart.

Jag försöker diskutera med alla och svara så tydligt jag kan, men ibland slår det mig hur oerhört långt ifrån varandra man kan vara. Som när en amerikansk journalists sociala experiment lyfts fram som bevis för hur svårt dagens svenska man har det. Eller som när forskarvärldens konsensus förkastas för att det inte har något betydelse vad forskare tycker eftersom bara resultaten räknas. Då vet jag liksom inte ens vart jag ska börja. Journalisters sociala experiment är inte forskning. Amerikansk kontext kan inte appliceras på svensk. Konsensus inom forskarvärlden betyder inte ”forskarna tycker” utan ”den förkrossande majoritetens resultat visar”.

Och så får jag höra att forskare minsann inte har något tolkningsföreträde och igen står jag där på andra sidan avgrunden och undrar hur det kan ha blivit så här. Det är klart att man ska föra diskussion, det är klart att diskussionen kan basera sig på spännande sociala experiment och jämförelser mellan olika länder, men då måste man också göra det på ett sådant sätt som visar att man förstår vilken sorts argument man använder. Diskuterar man allmänt får man stå ut med att man kan se saker från fullkomligt olika vinklar och att båda kan vara rätt. Vill man luta sig mot forskning så ska det vara just forskning, utförd i en kontrollerad miljö i enlighet med den vetenskapliga processen, för att det ska finnas någon som helst trovärdighet i argumenten och för att man ska kunna säga att man har rätt – att det finns bevis.

Så några saker som det inte finns bevis på och som har kommit upp som bevisade fakta i de senaste dagarnas diskussioner är exempelvis manshatet i media, kvinnors generella sexuella makt och förtryck av pojkar inom skolan. Det betyder inte att det inte skrivs skit om män, att vissa kvinnor inte utnyttjar sin sexualitet för att komma uppåt i världen eller att pojkar i dagens skola inte mår dåligt. Inte eller innebär det att dessa inte skulle vara relevanta och viktiga ämnen värdiga diskussion. Men de är inte vetenskapligt bevisade fakta och ska inte användas som sådana.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Frågan om könsmaktsordningen

Jag fick en väldigt intressant fråga. Bashflak skrev så här:

”Då kanske man kan undra i vilken kultur och tidsålder könsmaktsordningen först kunde observeras? Eller finns den i alla kulturer? Jag frågar därför att jag är genuint nyfiken. Och skeptisk till hur den ska kunna bekämpas om svaret är det sistnämnda.”

Det allra första man måste ta ställning till är förstås exakt hur man definierar könsmaktsordningen. I ”Genussystemet – reflexioner kring kvinnors sociala underordning” (i Genus i historisk forskning från 1993) skriver Yvonne Hirdman att ”[g]enussystemet är således en ordningsstruktur av kön” där det finns två avgörande faktorer – dikotomi och hierarki (s 149). Med dikotomi menas ett isärhållande av vad som betraktas som manligt och vad som betraktas som kvinnligt.  I dagens samhälle är den dikotomin ganska långt uppluckrad i och med att man inte officiellt säger att bara det ena könet får göra vissa saker, men det finns fortfarande föreställningar om vad som är manligt och vad som är kvinnligt. Med hierarki menas att mannen är normen (vilket i enlighet med dikotomin gör kvinnan till det avvikande) och att det är mannen som bestämmer. Könsmaktsordningen är i princip synonym med ett sådant genussystem (vilket är ett begrepp jag själv är mer bekväm med), även om jag själv skulle vilja säga att ett genussystem inte kräver manlig hierarki. Om vi för sakens skull anser att både dikotomi och hierarki måste finnas för att det ska vara könsmaktsordning, och att genussystem syftar till ett bredare system av relationer mellan könen så vet vi vad vi pratar om just nu.

För att kunna observera denna dikotomi och hierarki krävs det källor, och möjligheterna till goda analyser av könsmaktsordningen är beroende av källmaterialet. Historiker kan alltså inte avgöra hur det såg ut på stenåldern, exempelvis. Jag vågar inte säga vilken kultur eller tidsålder som först uppvisade en könsmaktsordning, men att det under romartiden var allmängiltigt står helt klart. Det visas av sådana saker som att kvinnor inte var rättssubjekt (de hade ingen rättslig person) och att de stod under sin makes bestämmanderätt. Det här var inte något specifikt för de rikare klasserna och hade ingenting med alfahannar att göra (som en del verkar tro) utan gällde i alla samhällsskikt. Man hade också tydliga direktiv för vad män och kvinnor fick göra och ur de skulle bete sig, även om det är svårt att veta hur de stora massorna faktiskt efterlevde detta. Generellt kan man säga att genom historien är könsmaktsordningen starkare ju längre från en viss basal överlevnadsgräns man kommer. I ett fattigt hushåll måste man kanske överge dikotomin i vissa saker för att få vardagen att gå ihop. I mer välställda hushåll höll man kvinnorna avstängda från både omvärlden och manliga göromål i särskilda kvinnodomäner. I antika Grekland kallades dessa för gynaikonitis och i det ottomanska riket harem, och idén att hålla kvinnor mer eller mindre instängda i sina egna rum var vida känd. Visst kan man se det som att det säkert var skönt för kvinnorna att få slippa bekymra sig för omvärlden och kunna fokusera på sitt broderi, men i ljuset av könsmaktsordningen var det inte kvinnornas eget val att ha den indelningen – även om de bidrog till att upprätthålla den – och den som hade makten att välja var mannen.

Men könsmaktsordningen finns inte i alla kulturer, och även i de kulturer den finns har den varit långt ifrån statisk. Tvärtom är den i konstant förändring och relationerna mellan män och kvinnor omförhandlas. Så långt tillbaka vi kan med historiska källor spåra det västerländska samhället (om vi för enkelhetens skull säger att det började med grekerna ungefär) så har dock både dikotomin och hierarkin förblivit konstanter, även om detaljer förändrats. Däremot har exempelvis Christine Saidi visat att kvinnor i tidiga östra Central-Afrika levde långt ifrån i den sortens könsmaktsordning tidigare forskning visat. Det handlar till stora delar om att mycket av vad vi vet i dag grundar sig på forskning från början av 1800-talet, en tid då det västerländska samhället var i en synnerligen starkt inrutad könsmaktsordning, och därför har kvinnorna skjutits åt sidan. Ett exempel var när de första forskarna kom till Afrika för att studera ursprungsbefolkningen och gjorde det genom att tala med männen eftersom de förutsatte att makten låg hos dessa. Ju mer genushistoria som skrivs, desto mer nyanserad blir bilden av den historiska könsmaktsordningen, från det att den sågs som en gudagiven naturlig ordning, vidare till skapad av män för att hålla nere kvinnor till dagens: ett komplicerat nätverk av relationer och föreställning som måste studeras inom en viss kontext (det vill säga, 1700-talskontext ger inte en bild av könsmaktsordningen som kan appliceras på 1600-talet).

Och så slutligen några ord om hur man ska ”bekämpa” könsmaktsordningen. Jag tror på jämställdhet. Jag är övertygad om att ökad jämställdhet i betydelsen större frihet att inte anpassa sig efter könsmaktsordningen gynnar både män och kvinnor. På så vis borde den bekämpas här och nu. Men som historiker har jag förstås inga synpunkter kring hur man skulle bekämpa könsmaktsordningen, eftersom min uppgift är att beskriva vad jag ser – strategier, strukturer, möjligheter, förbud – i mitt källmaterial och det är aldrig så enkelt som att säga att kvinnorna alltid är förlorarna och männen vinnarna. Och det är just det här som gör att jag tycker att genus är så fantastiskt spännande. Människor är så finurliga på att anpassa sig, att sätta upp ramar för sin tillvaro, att strukturera sitt varande och i den bemärkelsen skapa sin egen tids man och kvinna.

Historikerns historier · Vardagslivet

Kattmusan

I dag är det liksom bara deprimerande att ha en katt som ligger och sover på skrivbordet och försöka koncentrera sig på avhandlingen som under alltför många veckors artikelskrivande har fått förbli oöppnad.

20130205-142201.jpg

Historikerns historier · Kulturkrockar

Utan att tala om genus

Det verkar finnas någon sorts allmängiltig uppfattning om att genusforskning är, om inte det enda som får statliga bidrag, så åtminstone det som får mångfaldigt mer än allt annat. Det är förstås inte sant. Genusforskning precis som all humanistisk forskning som det inte omedelbart kommer att tjänas pengar på får se sina tillgångar strypta. En del tycker att det är det bästa som kan hända eftersom genusforskningen är den sämsta ”forskningen” i typ hela världen och förmodligen gör mer skada än forskning som går ut på att testa läppstift på små vita fluffiga kaniner.

Samtidigt finns det också en utbredd missuppfattning att genusforskningen liksom ses som helig och att man inte får röra den. Säga vad man vill om hur de olika disciplinerna nu är indelade och om genusforskning borde vara en egen disciplin eller integrerad i andra, det tycker jag absolut att man kan diskutera, men jag har hittills inte träffat på ett enda ämne som man med så begränsad intellektuell spänst och så fördomsfulla, nedlåtande antiargument får häva skit över. Jag rör mig inom tre olika (rättshistoria, medeltidshistoria och genushistoria) så jag vet. Säger man att avhandlingen är rättshistorisk nicka folk nådigt och säger ”bra, bra”. Är det medeltidshistoria får man ungefär samma reaktion, ibland med kommentaren om att medeltiden är väldigt spännande eftersom det handlar om kungar och krig.

Säger man däremot att det är genushistoria, då har man glatt öppnat sig för kritik. Och nu talar vi inte bara om kritik från Anonym på internet – vilket det kommer drösar av – utan om ”skojiga” skämt inom akademien. En klapp på huvudet och ett ”jasså du är sån”. Ett ”tona ner de feministiska bitarna bara” eller ett ”det är ju inte ett riktigt ämne”, ”genus är väl bara för arga kvinnor”, ”bäst att du inte säger något om genus”. Unt so vidare. Då återstår bara frågan; hur i hela helvete ska man kunna studera äktenskapet – den av nästan samtliga medeltidsforskare klassade som mest betydelsefulla ekonomiska och sociala faktorn – utan att tala om genus? Hur ska man kunna förklara och problematisera kvinnors begränsade juridiska rättigheter – som ingen medeltidsforskare ifrågasätter – utan att tala om genus?

Historikerns historier · Kulturkrockar

Att diskutera genus

Det blir nästan alltid reaktioner – och då inte bara positiva sådana – när man skriver något om genus. Få har fångat det på bild lika bra som Basse. Och när man skriver något om genus har det liksom ingen som helst betydelse om man skriver att alla män borde hängas i sina pungkulor från närmaste träd eller att pojkar borde kunna få leka med dockor om de vill. Man är nämligen manshatande, rabiat feministtaliban som behöver ett ligg i alla fall. Argumenterar man emot är det inte för att man tycker något annat utan för att man redan är genusfrälst och inte kan se sanningen. Ibland känns det som att försöka diskutera genus inte handlar om att diskutera oss själva, världen och vad som är bra eller inte, utan om att jag som ung kvinna ska stå till svars för vad varenda feminist någonsin har sagt eller tyckt.  ”Jo, det låter ju bra det där du säger, men alla vet ju att sånna som du inte tycker så på riktigt.” Samtidigt hojtar man om att vi nu skulle leva i ett samhälle som hatar män, där  man får säga vad för slags skit som helst om män, och där män kollektivt straffas för vad ”alfahannar” gjort genom historien – helt utan att se kopplingen.

Jag tycker att genusdiskussionen är viktig, och många gånger intressant. Jag för den för att jag tror att större jämställdhet kommer att ge mina barn en bättre värld och för att jag lär mig så mycket om mig själv. Däremot tycker jag inte att det är den enda viktiga samhällsdiskussionen och jag har förståelse för om alla inte tycker att det är viktigt. Man har väl olika prioriteringar helt enkelt. Men för varje gång någon kör med motargumentet att jag inte egentligen menar vad jag skriver eftersom manshatande, rabiata feministtalibaner som jag inte tycker så, istället för att diskutera utgående från vad jag faktiskt säger, då blir jag väldigt, väldigt arg. Och jag tror faktiskt inte ens att ett riktigt bra ligg skulle bota mig.