Godsaker · Vardagslivet

Chokladkaka är livets nektar

Efter fler försök än vad jag kan eller vill komma ihåg tycker jag mig ha funnit den perfekta kombinationen för chokladkaka. Världens lättaste också, vilket i min värld är ett viktigt kriterium.

Rör ihop
150 gr smält smör
1 ägg
3,5 dl mjöl
1 dl mjölk (riktig mjölk, inget fettfritt crap)
4 msk bra kakao
2,5 dl socker
1 msk mörk sirap
1 liten gnutta salt

När smeten är ordentligt blandad häller man den i en ugnsform (smord eller med bakplåtspapper, om man vill bespara sig en del besvär med att sprätta loss). Därefter trycker man i frysta jordgubbar efter smak, varefter man skjutsar in hela härligheten i ugnen på 200 grader i ganska exakt 20 min. Det ska bubbla om jordgubbarna.

Kakan serveras med fördel med glass och/eller vaniljsås. Själv tycker jag att det bästa komplementet till en bit chokladkaka är en till bit. Men man kan ju ta glass till ändå.

20120812-141556.jpg

Vardagslivet

Himlen hemma hos oss

Vår trädgård är inte direkt stor. Dessutom är den uppdelad i en framsida och en baksida, av vilken ingen har söderläge eller egentligen mer än vandrande skugga en bra dag. Jorden är av den sorten som får en keramiker att jubla. När vi flyttade hit var framsidan en plätt brunt gräs med en torkställning som började närma sig arkeologisk relevans.

Numer är det min egen lilla bit av himmelriket. Där blommar tappra klematis som behöver några säsonger till för att buska till sig, fantastiska stockrosor uppdrivna från frö och envishet bortom jordmån och i år, äntligen, ljuvligt doftande rosor och luktärtor. Där dricker jag mitt morgonte. Där bjuder vi grannarna på spontankaffe. Där tänker jag sitta tills frosten kommer. Om ett par veckor.

Kuriosa: Det var just där vi satt idag på morgonen och spanade på grannarna när en granne som just hämtat posten knatar förbi, lyckligt ovetande om riktigt hur allvarligt min make ser på det där med att ha sandaler och tennissockor och för långt borta för att höra rasslet av småstenar i makens hand innan vi kom överens om att låta bli.

20120812-110511.jpg

20120812-110519.jpg

Vardagslivet

Renovering del X

Vi har hållit på ganska länge med att renovera huset. Det är ju liksom så när man har hus, det blir inte färdigt förrän det är dags att börja om. De närmaste veckorna kommer vi att få nytt golv och nytt innertak på övervåningen. Det gamla innertaket var förvisso ett i teorin mycket vacker trätak, men i praktiken sög det upp allt ljus inom en tio meters radie, och förvandlade det till brunmurrigt depressionsstoff. Eftersom det helt enkelt är för komplicerat och tidskrävande att slipa och måla ett tak spikar vi utan ångest ny panel ovanpå den gamla. Här är några före-bilder på mitt arbetsrum och badrummet.

20120811-135341.jpg

20120811-135358.jpg

20120811-135406.jpg

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Folk som irriterar sig på bloggar

Peppe skriver om hur tröttsamt det är att lyssna på bloggkritiker som hakar upp sig på att bloggare visar förskönade verkligheter. Det är inte alls något nytt ämne. Underbara Clara har fått skit för att allt är lyckligt och pastellfärgat och Linn Jung för att hennes ungar är söta. Bland andra. Det finns förstås flera dimensioner av kritiken, om man vill försöka vara lite välvillig. Till exempel kan det handla om att våga stå för den man är, och att visa upp en tillrättalagd verklighet blir en flykt från densamma. Kritiken skulle då kunna beröra vikten av att slå ned fasader och låta människor vara vad de är. Problemet är förstås uppenbart; vem är mer berättigad än den som skriver bloggen att avgöra vad verkligheten är? Själv har jag en tendens att lämna stora klädhögar efter mig; på stolen i sovrummet, på bänken i badrummet, på golvet i vilket rum som helst. Jag har aldrig sett mig själv som en som lever i en förljugen verklighet för att jag hivar in dessa högar i första bästa skåp om vi får gäster. Att välja att visa upp den sidan som inte har lika uppenbara skavanker är inte samma sak som att låtsas som om de inte finns. Vad man väljer att visa upp är en minst lika viktig del av den person man verkligen är som det man väljer att inte visa.

En annan dimension skulle kunna vara – och det här är ett vanligt argument – att den som läser bloggen mår dåligt av för mycket pastell och sockersöta leenden. Läsaren tänker då på sin egen skitiga vardag, får fotsvamp och blir självmordsbenägen. Om vi för en stund bortser från att bloggar inte har lästvång är det likväl ett märkligt argument. Det finns ingen forskning alls som visar att människor i misär (oavsett vilken grad) på något vis skulle må bättre av att läsa om andras misär, förutsatt förstås att det inte samtidigt förekommer ett positivt förändringsmoment. Själv har jag lite svårt för pysselbloggar eftersom jag inte har tid att pyssla. Nu är jag så pragmatiskt lagd att jag heller inte läser pysselbloggar, istället för att öppna en burk chokladglass och gräva ner mig i det tragiska faktum att jag inte är en DIY sorts person. I samma veva låter jag bli att kommentera att människor som gör sina egna hamapärlor inte har något liv eller att de som byggt sitt eget soluppvärmda hus av avlagda tandpetare är ekologiska hobbits i behov av en reality check på dessa bloggar.

Kritiken mot tillrättalagd verklighet är inget nytt, rent historiskt sett, utan har varit tämligen utbredd i det västerländska samhället sedan 1800-talets realism. Men även om yrkeskritiker och krönikörer tenderar till att slå ner på vackra bloggar får bloggare av alla sorter ta emot ungefär lika berättigad och lika verklighetsförankrad (pun intended) kritik – ett faktum som ger kritiken mot vackra bloggar ett närmast modebetingat sken. Sigrid som är pagan anser att alla ska få tro vad de vill men får likväl skit för vad hon själv tror och inte minst för sättet som hon utövar sin tro på. Hannah är en synnerligen stark förespråkare för allas rätt att säga sin åsikt och har skapat en plattform för dialog mellan olika synsätt, men får ändå höra att hennes egna åsikter inte har existensberättigande. Själv står jag för att män och kvinnor och alla däremellan ska få ordna upp sina inbördes relationer efter vad som bäst passar dem och får därför ofta höra att det är typiskt kvinnor att skylla sin situation på männen – en koppling jag i ärlighetens namn inte riktigt greppar.

Folk irriterar sig på allt möjligt. Säkert är det många som irriterar sig på det här inlägget också. Det gör inget. Alla kan ju inte gilla allt. Den stora frågan är istället vad man gör med irritationen. I en del sammanhang kan man försöka öppna för en dialog. I andra är det bättre att hålla käft. Fler människor borde lära sig att avgöra skillnaden.

Men framförallt skulle jag önska att alla dessa människor som läser bloggar och irriterar sig över att bloggare lägger tid och energi på vad det än må vara förstår hur fantastiskt privilegierade de är som får irritera sig över sådana petitesser. För det är banne mig en ynnest att inte behöva fundera på hur man ska få maten att räcka till, hur man ska överleva den kalla vintern utan en ordentlig bostad, vem som ska orka sköta en när man blir gammal, utan istället bli förbannad över att någon fotograferat ett loppisfynd med en egentillverkad spetsduk i ett vackert kök som bakgrund.

Vardagslivet

Bilder på halvnakna, inoljade män

Både min bror och min högt vördade make tolkade inlägget om deras träning som att jag beskrev två grekiska gudar. Kvällen efter kände de sig ganska inspirerade.

Och jag misstänker att om min bror inte hade formulerat det som ”well let’s get a razor and some oil and get on with practice” och min make då ansett att liknande arrangemang passade det grekiska klimatet bättre än det finländska hade jag kanske kunnat få några bra bilder.

Vardagslivet

Svarta hål

Idag har jag och min älskade storebror spenderat hela dagen på Heureka tillsammans med barnen. Det roligaste av allt, i barnens tycke, var en stor tratt i vilken man snurrade bollar för att kunna konstatera att ju närmare hålet i mitten bollen kom desto snabbare snurrade den. En svart-hål-simulator. Det försökte jag sedan glatt förklara för min högt vördade älskade man när han kom hem. Eftersom min bror och min man har ungefär lika sjuka hjärnor och bekymmersamt mycket barnasinne av den sorten som får treåringar att kikna av skratt när någon säger bajs var det inte en särskilt barnvänlig berättelse när de två roade sig med att avsluta mina meningar med egna kreativa förslag. Om vi säger så.

Vardagslivet

Det hänger två flåsande män i trappen

Min bror är på besök. Han och min högt vördade älskade make hänger i trappen, flåsar, och pratar om hur många push ups de orkar göra. Sedan går de ut och diskuterar vilka tortyrliknande övningar ur den testosteronfyllda boken Train Like a Warrior de ska frusta sig igenom här näst.

Hade de varit halvt avklädda och inoljade hade det kunnat platsa som motiv på en första klassens grekisk amfora. Och då kanske jag inte hade varit riktigt lika uttråkad.

Nyhetsplock

Min OS-hjälte

Jag gillar inte sport, så det är knappast en överraskning att jag inte följt OS. Men det finns en kvinna från Lesotho, Masempe Theko från 50 meter frisim, som jag inte kan låta bli att kommentera.

För OS är ett enormt maskineri där företag investerat ofattbara summor pengar i att få sitt brand uppvisat av en atlet, ett nationalistiskt virrvarr av glädjerus och kollektiv besvikelse som jag inte förstår mig på. Samtidigt, i samma uppskruvade tävling, finns det enstaka deltagare som saknar sponsorer, som inte är en del av det stora maskineriet och som i ärlighetens namn inte har en sportslig chans. Masempe Theko är en av dessa. Hon är byggd ungefär som jag och är – av bilderna från starten att döma – ungefär lika förtjust i att dyka. Ändå gjorde hon det, med en hel världs dömande ögon på sig och helt utan det nätverk som toppidrottare brukar ha.

Hon fick veta att hon skulle delta i juni, tränade på morgonen innan hon gick till jobbet och drog sedan på sig en baddräkt och hoppade i. Jag får ångest bara av att visa upp mig i baddräkt på lokala simhallen. Mitt personbästa på 50 meter ligger sannolikt runt 10 minuter. Jag skulle aldrig, aldrig, aldrig våga göra vad hon gjorde. Många ser olympiadens stora stjärnor som förebilder för dagens ungdom. Det är Phelps hit, Klüft dit och titta vad massor av träning och ett sunt liv kan göra. Men jag kan inte tänka mig en bättre förebild än Masempe Theko. Hon kanske inte är snabbast, kanske inte bäst på att simma, och alldeles avgjort inte någon hejare på att dyka, men om fler kunde ha hennes avslappnade inställning till prestation och sluta tro att kroppsform är ett hinder för att ta en chans skulle världen se rätt annorlunda ut.