900 år

För många år sedan läste jag Ken Follets Pillars of the Earth. Jag minns inte detaljer från boken, bara att jag älskade den för den underbara beskrivningen av verkliga levnadsöden – av världen som den komplexa väv av slumpartade händelser som den är.

Jag och maken har börjat tittat på filmatiseringen av boken. Eftersom jag minns detaljerna ur boken så dåligt tänker jag inte försöka analysera bokens förhållande till filmatiseringen. Dessutom är Matthew Macfadyen med och därmed sjunker min förmåga till kritisk granskning till en nivå liknande den syriska regimens.

När Tom Builder och hans lilla familj tvingas bort, ut i ödemarken för att försöka hitta en plats att stanna innan vintern kommer, så vet jag ju vad som händer. Jag vet hur det går med den höggravida mamman redan innan hennes familj upptäcker spåret av blod i snön. Och jag vet vad som måste hända när Tom Builder gråter vid sin döda hustrus kropp med det nyfödda barnet i famnen. Men det som gör mig så oerhört illa till mods att jag själv gråter så mycket att jag knappt kan skilja på snor och tårar är inte scenen som utspelas på skärmen, berättelsen om en påhittad händelse för 900 år sedan.

Det som skakar mig är tanken på hur många föräldrar som tvingas göra samma sak idag. Hur många föräldrar som med vetskapen om att det är enda utvägen lämnar sitt barn att dö, inte för att de egentligen är ruttna föräldrar utan för att nöden inte har någon lag. För att hålla kvar det nya barnet kommer att riskera de äldre barns möjligheter att klara sig, och kanske också de egna. För att det helt enkelt inte finns något annat val än att säga farväl till ett litet liv som inte kan beredas plats i den här världen. Men vetskapen om att det är enda utvägen gör det knappast mindre smärtsamt, fyller inte upp tomheten, ger inte tillbaka vad som förlorats.

900 år. Man hade hoppats att vi skulle ha kommit längre.