Jag kan inte låta bli att återvända till fallet Assange vs rättvisan. Julian Assange vill för allt i världen inte bli utlämnad till Sverige för att ställas till svars för anklagelserna om våldtäkt. Så ogärna vill han beträda svensk mark att han till och med har sin mamma vädja för den oskyldige, missförstådde stackaren.
”My beatutiful boy, Julian, is gonna be in the hands of those thugs. They will bash him. They will sexually abuse him.”
säger Christine Assange och ser ut som om hon menar det. Jag är själv mor, och jag skulle inte heller vilja sätta mitt underbara barn i händerna på skurkar som ska slå honom och utnyttja honom sexuellt.
Men vänta lite här nu. Jag inser förstås att Julian Assange riskerar att bli en trofé för vilken politiskt prisjägare som helst, men det som ska hända när han kommer till Sverige är ju att han ska få berätta sin version av vad som har hänt, och som det verkar är det ju inte han som är sexuellt utnyttjad utan tvärtom. Dessutom är killen inte ens åtalad, utan ska bara bli hörd. Det är inte ett straff, utan en rättighet.
Eftersom Julians väna moder inte hade rätt effekt på förhandlingarna har en svensk pr-konsult kontaktats. Exakt vad denne pr-konsult ska göra är oklart, men det finns anledning att ifrågasätta pr-konsulters inverkan på det som Assange har opponerat sig mot: en rättvis rättegång. Hur i hela friden ska pr göra en rättegång mer rättvis? Eller är det inte rättvisa man söker, utan frikännande till vilket pris som helst?
Pontus Nyström har på SVD Opinion skrivit en mycket läsvärd text där han vädjar till den pr-konsult som förmodligen ska ta sig an Assanges fall att i rättvisans namn tacka nej, inte minst för att de två offren, kvinnorna, inte har råd med samma entourage. Det tycker jag att fler borde skriva under på. Rättsväsendet har sina egna snirklar och fallgropar, men pr och pengar ska inte få spela in!
Hit och dit och tillbaka igen 