På dagens DN Ledare diskuteras problemen som yttrandefrihetskommittén står inför. Väldigt kort rör det sig om att nya medier och nya former att sprida information kräver en genomgång av yttrandefrihetsgrundlagen (och tryckfrihetsförordningen). Kommittén har till uppgift att utvärdera hur en möjlig revidering av grundlagen skulle kunna se ut, eller om det egentligen behövs. Kommitténs ordförande Göran Lambertz har via ett brev till de andra i kommittén hävdat att det förslag som kommittén vill lägga fram ”inte är godtagbart”. Det strider nämligen mot hans egen vilja.
Stopp nu. Yttrandefriheten korrelerar med att demokratiska arbetssätt präglar samhället. Att den kommittén som ska diskutera allas vår frihet att yttra oss inte bara är så hårt toppstyrd att majoritetsbeslut körs över utan att dess ordförande också drar sin egen yttrandefrihet så långt att han offentligt kritiserar de andra medlemmarnas tankeförmåga är skrämmande. Yttrandefriheten gör att det inte längre är straffbart att till exempel kritisera regeringen. Det är sådana saker som lagen ska skydda.
Trots det finns det en utbredd missuppfattning att yttrandefriheten ger gemene man rätt att säga precis vad de tycker till alla som vill lyssna.
Yttrandefriheten är emellertid inte bara en frihet utan också en skyldighet att ta ansvar för det man säger och skriver. Det innebär också att man ibland kanske bör avstå från att uttala sig. Om man exempelvis är ordförande i en viktig kommitté kanske det är bäst att låta bli att säga saker som ”Jag gillar ledamöterna i kommittén, utom några som inte vill öppna sig för att tänka.” Vi får inte bli rädda för att stå upp för det som är viktigt, men vi borde alla ta vårt ansvar för att respektera andras rättigheter att uttala sig, och att tänka fritt.
Hit och dit och tillbaka igen 