Fysiker i Cern har möjligen uppmätt partiklar som rör sig snabbare än ljuset. På DN skriver man bland annat att
”I början av 1930-talet beskrev fysiker en klass av partiklar som kallas för takyoner. De har en imaginär massa och kan inte färdas långsammare än ljuset.
En imaginär massa är en rent matematisk konstruktion och bygger på imaginära tal, till exempel roten ur –1.
– Det finns teoretiker som spekulerar i att neutrinerna pendlar över i en takyonisk värld. Det går inte att mäta, för takyonerna interagerar inte med vår värld, säger Tommy Ohlsson.”
Men ursäkta vaddå? Först tog det mig en stund att komma tillbaka till ”imaginär”, och konstatera det uppenbara. Imaginär är det samma som inbillad (enligt SAOL). Så man har en inbillad massa som är uträknad med inbillade tal. Lägg till partiklar som endast ett fåtal människor kan se och som rör sig mellan vår värld och en annan. Eh…? Inte mig emot, jag tycker att det låter superhäftigt!
Men nästa gång jag finner mig själv i en diskussion om älvors och drakars varande eller icke varande med en fysiker (något som händer förvånansvärt ofta) vill jag också få dra imaginär-kortet som bevisning.
Om man nu faktiskt har hittat partiklar som rör sig snabbare än ljuset innebär det en teoretisk öppning för tidsresor. Som historiker är jag förstås nyfiken. Att få vara en fluga på väggen när någon av de dokument jag nu studerar först drogs upp… Vad var det egentligen de menade? Och hur kom det sig att familjen Rumpa fick just det namnet?
Nä, jag vet att jag har ett hälsosamt beroende av varmt, rinnande vatten, toaletter och åtminstone en någorlunda social rättvisa. Dessutom misstänker jag att en medeltida fluga inte hade det mycket trevligare än en nutida.
Istället blir jag rädd. Om vi har haft tiotusentals år på oss att lära oss, utvecklas och förhoppningsvis bli bättre, varför i hela friden ska vi då vilja åka tillbaka? Och kan man någonsin åka hem till sitt eget århundrade igen om framtiden inte skapats?
Eller är all tid parallell? Eller… Shit. Dags att återgå till att vika tvätt.
Hit och dit och tillbaka igen 
Effekten av att multiplicera ett tal med -1 är att vända på den med 180 grader. 5 x -1 = -5 t.ex. Effekten av att multiplicera med imaginära talet ”i” är att vända med 90 grader moturs. 5 x i = 5i, 5i x i = -5 (2st 90 graders vändningar blir 180 också).
Det är synd att imaginära tal heter som de gör men de är egentligen inte mer abstrakta än negativa tal. De har tillämpning inom så gott som alla grenar ingenjörs-grenar. I många fall, (som i matematiken för växelström) klarar man sig med vanliga siffror men man väljer att använda imaginära tal för att göra beräkningar enklare. Så egentligen kan man se det som ett matematiskt verktyg precis som negativa tal.
Imaginär i matematisk mening betyder inte inbillad. Det är väldigt många ord inom vetenskapen som inte har samma betydelse i vardagssvenska. Ord som komplex, imaginär, teori, konform, relativ, kraft, arbete, energi, osv. SAOL räcker med andra ord sällan i sammanhanget.
SAOL beskriver faktiskt en alternativ förklaring till imaginär, nämligen ”som utgör el. innehåller talet” och sedan är det ett sånt där V som dom har i V75 och -1. Jag är helt säker på att din förklaring är rätt, fast att jag på intet sätt förstår den. Som en kompis skulle säga: låtsas att jag är tre år och börja om på nytt.
Egentligen skriver jag inte det här för att provocera. Så mycket. Men ibland blir jag väldigt frustrerad över att många naturvetenskaper får använda sig av… ska vi säga vidlyftiga förklaringsmodeller? De flesta som forskar i humanistiska vetenskapsgrenar vet att verkligheten alltid är relativ (för att använda Einsteins ord) och sanningen ligger i betraktarens ögon.
PS: Älvor och drakar har god tillämpning inom historievetenskapen, etnologin och kulturvetenskapen. 🙂
V:et som står innan -1 är ett ”roten ur”-tecken,
kvadratroten av 100 = 10 100 = 10^2
grunden för beräkningar är:
kvadratroten av -1 = i -1 = i^2
Inom många delar av fysiken är det allmänt känt att sanningen inte kan ligga i betraktarens ögon, detta då observation förändrar tillstånd 😉
Hahahaha! 😀 Skulle inte sanningen ändå kunna ligga i betraktarens ögon (eller möjligen i V1) om sanningen är ständigt föränderlig och subjektiv till sin natur?
Är det ändå inte rätt lugnt att anta att vi får leva i vår verklighet utan besvärande tidsresor (som kunde göra oss historiker arbetslösa 😉 eftersom ingen nånsin stött på eller hört om nån Låtties eller nån annan som yrat omkring på medeltiden?
Det är en väldigt intressant tanke. Tidsresor kommer aldrig att utföras, eller åtminstone inte gå till tid innan vår, eftersom vi aldrig har hört talas om det.
Känner att jag måste kommentera i alla fall. 4 äpplen och 5 päron blir inte 9 päpplon. Är av åsikten att fysik och historia INTE följer samma lagar och därför kan man inte lösa historiska problem med siffror och ej heller matematiska problem med historiska resonemang. Historia innefattar mänskliga känslor och upplevelser medan fysik är befriat från sådana osäkerheter. Vad det gäller partiklar som rör sig snabbare än ljuset så är det inte samma sak som att resa i tid, precis som att hitta en krukskärva på en utgrävning inte är samma sak som att det funnits ett stort civiliserat samhälle på just den platsen. Och du, allra käraste syster, ska väl veta att de ord som används i ett ämne (eller tid, eller språk) inte nödvändigtvis är det samma i ett annat sammanhang. Eg förmyndare, imaginär, bör/nog/ganska. På samma gång ska inte någon tro att historia är lättare att bemästra än fysik. För mig är både kvantfysik och historiska processer mysterier.