Är det något som Sverige är känt för så är det jämställdhet. Jämställdheten är viktig för den svenska självkänslan, för folkhemmet och för sinnesron. Få saker upprör så mycket som att jämställdheten hotas.
Alltför sällan ställer vi oss frågan vad jämställdhet egentligen innebär. Nyligen publicerade DN Debatt en insändare om att jämställdhet kommer att ha uppnåtts under 2020-talet. Först låter det ju alldeles utmärkt och jag småler åt att vi snart är där. Ho, ho ho. Mina barn ska minsann få växa upp jämställt. Sedan studerar jag diagrammen och funderar över vad jämställdhet är. Är det att större delen av befolkningen tycker att män och kvinnor är lika mycket värda? Är det att kvinnor äntligen börjat byta däck på bilen i större utsträckning, eller att män äntligen förstår att hustruns ”gör som du vill” betyder ”gör som jag vill”?
Nä, den svenska jämställdheten kan man mäta i effektivitet och arbetsinsatser. Då ska män och kvinnor utföra lika mycket förvärvsarbete och hemarbete som varandra, och ta ut ungefär lika stora delar av föräldraledigheten.
”Kvinnors tid i förvärvsarbete en genomsnittlig veckodag har ökat med 30 minuter mellan åren 2000 och 2010 samtidigt som mäns arbetstid har minskat med 13 minuter under samma period. Om denna trend håller i sig under det nästkommande decenniet kommer både kvinnor och män i genomsnitt att förvärvsarbeta cirka 5 timmar per dag år 2020, helger inkluderat.”
Kanske är jag cynisk, men är de här siffrorna något att hurra över? Om kvinnor jobbar 30 minuter mer och män 13 minuter mindre har ju parets arbetstid ändå ökat med 17 min per dag. Det är tid från varandra, från barnen och från möjligheten till lite lugn och ro. Jag vill inte behöva jobba 35 timmar per vecka bara för att jag är kvinna och annars spottar på mina anmödrar som kämpat för min rätt att slita ut mig på jobbet lika snabbt som min man. Jag vill kunna jobba deltid för att få mer tid tillsammans med barnen, nu medan de fortfarande vill vara med mig, utan att bli ett bakslag för jämställdhetsstatistiken.
Jämställdheten är inte en kvantitativ, mätbar produkt. Jämställdheten är ett tillstånd där den som kan byta däck byter däck, den som vill sköta barnen sköter barnen och där alla ges möjligheten att vara den de är och göra det den vill.
Edit 1 november: En intressant replik skrevs senare av en grupp genusvetare från Lund. Den är väl värd att läsa!
Edit 2 november: Och nu basunerar man glatt ut att Sverige är bäst på jämställdhet, fortfarande utan att definiera vad jämställdhet är. Grattis bara.
Hit och dit och tillbaka igen 
Tycker att du har helt rätt vad gäller arbetstiden. Mycket klokt. Däremot hänger jag inte riktigt med på om du också tycker att en jämn fördelning av föräldraledigheten hamnar i minuskolumnen?
Jag är ett enormt stort fan av den biten, och skulle faktiskt (tvärt om resten av mitt sätt att tänka) vara beredd att rösta för att det skulle vara tvingande (som om vi nu någonsin fick rösta om något sådant). Här har vi ju faktiskt för en gångs skull något som på många olika sätt kommer åt de där så extremt svårrubbade orättvisorna män och kvinnor emellan.
Män skulle tveklöst få en ny respekt för hushållsarbetet ifall de tillbringade en längre tid som föräldra”lediga”. Förhoppningsvis någonting som skulle påverka hur hushållet fungerar länge efter att ledigheten är slut. Kidsen får redan vid ung ålder se både lilla mamma och lilla pappa stå och ta hand om disken. Vilken skillnad det gör femton år senare kan man bara sia om. Arbetsgivare skulle inte heller tjäna ett dyft längre på att prioritera bort kvinnor med tanke på barnaledighet.
Jag tycker att en jämn fördelning av föräldraledigheten är en riktigt bra grej, under förutsättning att det är vad föräldrarna själva vill. Själv är jag en av de mammor som har ganska begränsad förmåga att njuta av att byta blöjor som får Tjernobyl att verka som en ett mindre problem och torka mat från stolar, bord, golv och hår. Inte ens att kasta boll, bygga med klossar eller vika pappersflygplan är något jag klarar av en längre stund. Här i Finland får jag uppfattningen att det ses som optimalt om mammor (alltså inte föräldrar) är hemma med sina barn i tre år. Hade jag följt den standarden hade jag blivit ett fall för mentalvården. Flera gånger har jag fått höra kommentarer om att jag säkert är ledsen för att jag inte var hemma i tre år med mina barn. Tvärtom. Jag är glad att jag hade styrkan att inte tvinga mig själv till det.
I Sverige är det lite tvärtom. Där får man långa blickar om man väljer att vara hemmamamma. Inte bara nekar man då pappan den underbara småbarnstiden, utan man hämmar hela utvecklingen av det jämställda samhället. Hade vår familj tvingats att uppfylla en kvot av pappaledighet hade våra barn fått börja på dagis ännu tidigare, eftersom vår pappa tjänar i runda slängar sådär tre gånger så mycket som jag gör.
Visst, det här är kanske ytterligheter, men jag tror att jämställdhetens största problem är värdering av uppgifter. Män och kvinnor ska ha lika lön för lika arbete. Då först har man en rättvis chans att ge den förälder som vill möjligheten att stanna hemma med barnen. Men värderingen av uppgifter ska också gälla hushållsarbete. Jag bryr mig inte om vem det är som viker tvätten (helst skulle jag önska att min man inte gjorde det, för han viker liksom tröjorna åt fel håll) så länge den som tar sig tiden att göra det faktiskt får credit för det (och jag inser att jag kastar sten i glashus eftersom allt min man får när han har vikt tvätt är en föreläsning om det ”rätta” sättet att vika tröjor). Jämn fördelning av hushållsarbete och föräldraledighet är inte ett självändamål. Värdering av vad man gjort under dagen är det viktigaste, både i självbekräftelse och reda pengar.
Och till 2020-talet lovar jag att uppskatta andra sätt att vika tvätt än mitt. Som är det bättre.