Vardagslivet

Bra och dåligt

Bra:

Mitt stora barn är nu stort nog att springa till toaletten när han måste spy. Alla år av förmaningar om ”spy på toa om du måste” har äntligen gett utdelning.

Inte så bra:

Jag glömde tydligen säga till honom att man måste öppna toalocket för att den geniala planen att spy på toaletten inte ska bli fullt så bokstavlig. Ja, och det ryms en sjuhelvetes massa klet i ett barn av den storleken.

Vad jag gör ikväll? Skurar.

Vardagslivet

Prioriteringar

Det här huset har drabbats hårt av magsjuka. Så här på dag tre av min egen smitta tar jag mig inte längre ur sängen. Mot bättre vetande googlar jag förstås magsjuka och läser om olika virus, bakterier och saker jag inte kan uttala men säkert har drabbats av om jag bara känner efter.

Det finns mycket saker att oroa sig över. Som att man inte får i sig tillräckligt med vätska, att saltbalansen är åt helvete, att den fiktivt homogena gruppen ”barnen i Afrika” säkert har det så här varje dag och att ett paper jag borde ha lämnat in för konferensen i Glasgow fortfarande är halvfärdigt.

Men just nu känns det inte så prioriterat att banta.

Vardagslivet

Till min dotter

Du vet hur jag brukar säga att du ska sluta springa runt hela tiden. Särskilt när vi ska åka iväg på morgonen och du obönhörligt sätter iväg när vi ska ta på ytterkläderna. Runt, runt springer du och låter mig stå med en slapp overall och försöka omväxlande med honungsröst locka dig nära nog för att kunna fånga och omväxlande med den inte så pedagogiska tonen skrika att nu får det fanimej vara nog.

Du vet hur jag brukar säga att du ska sitta still vid matbordet. Hur du då med upprorisk blick liksom rinner av stolen, ner under bordet, biter pappa i benet, skrattar så du kiknar åt hans skrik och sedan flyger tillbaka till din stol som om inget hade hänt. Och jag säger att du ska sitta på din stol och du säger att du ju sitter på din stol och jag säger att du ju nyss för i hela friden bet din pappa i benet och du säger nej. Det var katten.

Du vet hur jag brukar säga att du inte ska springa så fort när vi är ute. Jag säger att du kommer att ramla och slå dig. Du säger att du trycker på turboknappen och så försvinner du. Jag ropar efter dig, men du vet att jag inte hinner ifatt. Så snabb är du.

Så vild.

I tre dagar har du nu legat still. Hålögd och svag. Torra läppar som knappt orkar le. Du är sjuk och vi saknar dig. Storebror kryper upp i min famn och säger med tårar i ögonen att allt känns så konstigt när vi inte har en vild flicka som far runt hela tiden.

Du, glöm bort det där jag brukar säga. Jag har köpt ett par nya springskor till dig. När du orkar ska vi testa dem, och jag ska inte säga åt dig att vara still.