Du vet hur jag brukar säga att du ska sluta springa runt hela tiden. Särskilt när vi ska åka iväg på morgonen och du obönhörligt sätter iväg när vi ska ta på ytterkläderna. Runt, runt springer du och låter mig stå med en slapp overall och försöka omväxlande med honungsröst locka dig nära nog för att kunna fånga och omväxlande med den inte så pedagogiska tonen skrika att nu får det fanimej vara nog.
Du vet hur jag brukar säga att du ska sitta still vid matbordet. Hur du då med upprorisk blick liksom rinner av stolen, ner under bordet, biter pappa i benet, skrattar så du kiknar åt hans skrik och sedan flyger tillbaka till din stol som om inget hade hänt. Och jag säger att du ska sitta på din stol och du säger att du ju sitter på din stol och jag säger att du ju nyss för i hela friden bet din pappa i benet och du säger nej. Det var katten.
Du vet hur jag brukar säga att du inte ska springa så fort när vi är ute. Jag säger att du kommer att ramla och slå dig. Du säger att du trycker på turboknappen och så försvinner du. Jag ropar efter dig, men du vet att jag inte hinner ifatt. Så snabb är du.
Så vild.
I tre dagar har du nu legat still. Hålögd och svag. Torra läppar som knappt orkar le. Du är sjuk och vi saknar dig. Storebror kryper upp i min famn och säger med tårar i ögonen att allt känns så konstigt när vi inte har en vild flicka som far runt hela tiden.
Du, glöm bort det där jag brukar säga. Jag har köpt ett par nya springskor till dig. När du orkar ska vi testa dem, och jag ska inte säga åt dig att vara still.


Dela med dig av det goda!