Vi har en gäst här. En kompis som ursprungligen är från USA men som nu bor i Sverige och som tillhör samma underbart knäppa gäng medeltids-reenactors som oss. Alltmedan jag hasade mig upp på morgonen, pigg och alert som en zombie, pysslade iväg barnen till dagis, städade upp i köket efter morgonens frukostkatastrof, kokade kaffe, drack allt kaffet själv, satte mig med författandet av ansökningsbrev och suckade, gäspade och svor låg han och sov. Och med risk för att låta generaliserande men när män sover låter det ungefär som om man skulle köra Cthulu i en mixer.

Och när jag med en överfull kopp kaffe tassar förbi sovrumsdörren är det någon som trycker på startknappen.

Cthulu: MRÖHHRÖÖRM hurrk hurrk
Jag (torkar kokande kaffe från låret och försöker stampa bort det som runnit ner mellan tårna): *censur*
Cthulu: ÅRRRRGHHHH hurrk hurrk

Jag när en viss illvilja.

Några timmar och x koppar kaffe senare har gästen vaknat och gått ner för att äta frukost. Jag sitter vid datorn, lutar mig lätt bakåt och sträcker på mig med en sån där känsla av att det kanske går rätt bra allting ändå. Men då. Krampar. Halsmuskeln. Jag tar ett stadigt tag i skrivbordet, gurglar och lutar huvudet åt vänster för att sträcka ut krampen. Men då. Krampar. Den andra halsmuskeln. Så jag försöker förtvivlat massera ut kramperna med det enda resultatet att armarna domnar på tre sekunder och att halsen liksom blir några centimeter kortare.

Så jag staplar ner i köket, skiter i hälsningsfraserna, pekar med ett sladdrigt finger på nacken och stönar ”kramp” och ”hjälp”. Det tar honom nån minut att få kramperna att lossna. Allt är förlåtet.