– om historia, vägar och val. Och allt som gör det mödan värt.
Peppe skriver om det där med att lägga upp bilder på sina barn och hur det drar tiotusentals nya läsare till bloggen.
Sen vet ju alla att den som har typ tiotusen läsare får en massa gratisprylar som olika företag vill att man ska testa och sedan blogga om så att alla de där tiotusen läsarna ska översköljas av ha-begär och genast lägga sina surt förvärvade slantar på att köpa likadana prylar.
Det här är Tilda.
Jag skulle kunna tänka mig att testa ett par sånna här:
Tack på förhand!
Tilda har fått en My Little Pony-film. Alla ponysar skrattar hela tiden och så flyger de genom regnbågen för att träffa nya vänner och så sprider de glitter överallt och så bygger de ett glasslass som räcker upp till himlen och flyger i sina luftballonger och pratar med fjärilarna och så skrattar de lite till.
Jag ryser. Inte av obehag utan för att jag bara med hela mitt hjärta älskar glada skratt, glitter, glasslass och rosa fluff för att det är sånt som gör världen lite bättre.
Jag blir nog ingen bra rabiat feministtoka ändå.
Tilda: Mamma, jag har en såndär kalasplopp.
Jag: En vad?
Tilda (pekar på armen och talar högre och tydligare): Kalasplopp!
Jag: Födelsemärke, Tilda. Födelsemärke.
Jag vet att jag inte blir bra på bild. Hundratals misslyckade foton i släktens album, på vänners Facebook-sidor, i folks telefoner talar sitt tydliga språk. Jag tänker mig att min snygghet är charm och att det är därför som jag de gånger jag mot förmodan inte blundar lite ser ut som en papillon-bulldog-korsning på crack på alla bilder. Det är ingen nyhet, inget konstigt, bara så det är.
Men när Tilda med sin leksakskamera glatt tar fantasibilder på mig och efter att ha tittat ner på kamerans låtsasdisplay konstaterar att det inte blev särskilt bra och att vi nog måste ta en ny bild känns det inte riktigt rättvist.
Du vet hur jag brukar säga att du ska sluta springa runt hela tiden. Särskilt när vi ska åka iväg på morgonen och du obönhörligt sätter iväg när vi ska ta på ytterkläderna. Runt, runt springer du och låter mig stå med en slapp overall och försöka omväxlande med honungsröst locka dig nära nog för att kunna fånga och omväxlande med den inte så pedagogiska tonen skrika att nu får det fanimej vara nog.
Du vet hur jag brukar säga att du ska sitta still vid matbordet. Hur du då med upprorisk blick liksom rinner av stolen, ner under bordet, biter pappa i benet, skrattar så du kiknar åt hans skrik och sedan flyger tillbaka till din stol som om inget hade hänt. Och jag säger att du ska sitta på din stol och du säger att du ju sitter på din stol och jag säger att du ju nyss för i hela friden bet din pappa i benet och du säger nej. Det var katten.
Du vet hur jag brukar säga att du inte ska springa så fort när vi är ute. Jag säger att du kommer att ramla och slå dig. Du säger att du trycker på turboknappen och så försvinner du. Jag ropar efter dig, men du vet att jag inte hinner ifatt. Så snabb är du.
Så vild.
I tre dagar har du nu legat still. Hålögd och svag. Torra läppar som knappt orkar le. Du är sjuk och vi saknar dig. Storebror kryper upp i min famn och säger med tårar i ögonen att allt känns så konstigt när vi inte har en vild flicka som far runt hela tiden.
Du, glöm bort det där jag brukar säga. Jag har köpt ett par nya springskor till dig. När du orkar ska vi testa dem, och jag ska inte säga åt dig att vara still.
Tilda leker sångtävling.
Tilda: Mamma! Jag ä hon den dä Klistel!
Jag: Jasså?
Tilda (går in på rummet, ställer sig på sängen och sjunger så högt att fönstren skallrar)
Jag (försöker behålla allvaret som en liknande tävling kräver)
Tilda (kommer ut ur rummet, håller upp fyra fingrar): Nu ha ja vunnit så HÄÄÄÄL många vännel! De fål ta hand om babyn föl hon kan inte ta hand om sej sälv hon bala ähähähäh å ja gick vidale. Nu ska ja tävla igen!
Det lär nog ta ett tag innan hon somnar ikväll…
Jag fixar mig i ordning. En av de grejer i livet jag riktigt gillar. Röda läppar, fluffigt hår, långa, svarta ögonfransar och tre hundra olika klädbyten innan man hittar rätt.
Så sprejar jag lite vårdande balsam i håret. Egentligen är det Tildas Snorkfrökenbalsam men det luktar konstgjorda jordgubbar och fjortisfest vid klockan 21 innan folk börjat spy och det kan jag inte motstå.
*sprrtch* *sprrtch*
Tilda kryper upp i famnen och sniffar lyckligt på mitt hår.
”Åh, mamma vad du luktar gott! Som hamburgare!”
Det skulle förklara varför min man älskar mig.
Minns ni när vi diskuterade det där med att raka benen innan man åker till simhallen för att gummibandet fastnar? Ponera att man gjorde det liksom strax efter man fick förra läxan och sedan inte fattat hur snabbt vinterpälsen växer eftersom man inte sett sina bara ben på tre veckor. Och så åker man till simhallen igen och stirrar ner och tänker ”satans också” för man vet att det kommer att göra ont, man vet det.
Men så kommer man på att man kan dra nyckeln upp till strax under knäet och när man efter mycket lirkande slutligen lyckas är man så sjukt nöjd med sig själv att smärtan av när dottern i ett försök att klättra upp i ens famn sätter ena tån på gummibandet vilket liksom en armé hunner skoningslöst slaktar allt på vägen ner till fotknölen får en att tappa andan och dottern i ren och skär förtvivlan.
Så låt mig förtydliga: Kom ihåg att raka benen innan ni åker till simhallen!
Incidenten med overallen väckte så stor uppståndelse att Tilda fortfarande idag kände ett behov av att prata om saken och med stora ögon för hundrade gången frågade varför jag glömt hennes overall och jag för hundrade gången lät bli att svara att jag visst inte glömde för om hon envisas med att ta jackan på sig kan hon gott frysa. Särskilt sedan personalen beklagat sig inför min man om att jag glömt att ta med overallen och att ”det säkert vore bra om Tilda hade varma kläder med sig” har jag närt en stilla önskan om att det kunde bli slut på det förbannade tjatet.
Jag ska inte säga att det var därför jag begick nästa dagissynd, men det är åtminstone ingen som pratar om overallen längre.
Igår glömde jag Tildas inneskor hemma. Eller, egentligen var det inte jag som glömde lika mycket som det var min man som tog hem dem bara för att Tilda ville. Där har ni curlingförälder. Och så kanske det var jag om inte tog med dem tillbaka igen. Hur som helst var det jag som i går fick utstå dagispersonalens spott och spe. Första morgonen.
När jag idag för andra morgonen i rad lämnar av ett barn utan inneskor är det som om dagis plötsligt är Buffys skola och placerad över hell mouth och jag genom att inte förse Tilda med Magic Inneskor of Protection är skyldig till att all världens ondska nu kommer att drabba världen.
Dagistant: Ojojojojojojojojojojojoj. Har hon inga inneskor idag heller?
Jag: Nej, hennes pappa tog visst hem dem.
Dagistant: Jag hörde att hon inte hade igår heller.
Jag: Nej. Det blev ju så när hennes pappa glömde.
Dagistant: Ojojojojojojojojojojojoj. Det var ju verkligen inte bra!
Jag: Nej. Och så finns det ju barn som svälter i Afrika också.
Dagistant: *tystnad*
Jag: Dom har säkert inte heller några inneskor.
Av alla kreativa, pedagogiska leksaker vi har hemma föll Tilda för en platsflaska från tomflaskeinsamlingen. Den fyllde hon med vatten.
Och så lekte hon spysjuka.
Med flaskan invirad i en handduk gick hon runt och skvätte vatten över golvet, ojade sig ljudligt, tröstade flaskan och använde upp alla husets handdukar på att ”tolka klääääks”.
Hit och dit och tillbaka igen 