Etikettarkiv | Suck!

Glappet

Jag fick just ett meddelande om att Helsingfors universitet utlyser anställningar för doktorander. Det är en del av förändringen som håller på att ske vid uni, där de nystartade doktorandprogrammen är den förmodligen viktigaste beståndsdelen. Även doktorandprogrammen har ju riktiga anställningar för doktorander.

Problemet är att vi är vansinnigt många fler doktorander än vad det finns anställningar. Jo, så är det väl alltid vid anställningar – fler sökande än platser. Men vid det doktorandprogram som jag borde höra till fanns det totalt fem anställningar och en bit över 100 ansökningar. De platser uni nu öppnat upp är 13 till antalet, och varenda doktorand vid uni (det vill säga tusentals) är teoretiskt sett behörig sökande. Uni meddelar nu dessutom också att de doktorander som är i början av sina studier kommer att anställas i första hand. Liknande tankegångar fanns vid anställandet av de fem som fick avlönad plats på doktorandprogrammet. Jag och väldigt många med mig fastnar i någon sorts glapp mellan system.

För ett par år sedan, när jag började, fanns det nämligen fortfarande möjlighet att hyra ett (delat) rum på uni för oss doktorander. När jag lämnade in min ansökan till ett sådant rum fick jag höra att jag i princip var garanterad en sådan plats, men under de månader min ansökan låg på ett bord och väntade förändrades unis policy och doktorander skulle inte längre få hyra rum. I två och ett halvt år har jag därför arbetat med min doktorsavhandling hemifrån. Visst är det skönt att slippa arbetsresor, men jag är rädd för att den kollegiala aspekten av forskningen får stryka på foten när doktoranderna utestängs från uni. Ett universitet ska ju trots allt vara en sammanslutning.

Det rör förstås också doktorandernas status, alla de här förändringarna, och på ett sätt så välkomnar jag dem. Bättre trygghet och allt det där. Men för oss som kommit halvvägs, vi som skulle vara rätt säkra kort men som behöver hjälpen att komma hela vägen, finns det inte mycket hjälp att få. Vi kan i princip inte få undervisningstimmar för det finns inga pengar. Vi kan inte få rum för det finns inga pengar. Vi kan inte få anställningstrygghet för det finns inga pengar och vi kan inte få studieförmåner för vi är inte studenter. Det finns inte ens en presentation av oss doktorander på institutionens hemsida. Ingenting.

Så när uni nu vill anställa doktorander skulle jag önska att de kunde prioritera sådana som mig. Sådana som redan arbetat i flera år, som kommit långt trots allt och som bevisat att vi är värda att satsa på. För jag tycker att vi som arbetat på utsidan av unis system faktiskt förtjänar att inkluderas nu, när den omstrukturering vi fastnade i börjar bli färdig. Att vi klarat oss bra och arbetat hårt borde inte ligga oss i fatet.

Skrivarvånda och begreppshistoria

En av de sakerna min avhandling går ut på är att definiera innebörden av det medeltida begreppet ”målsman” och jag skriver på engelska. En av mina poänger är att det är skillnad på den medeltida och den nutida varianten av målsman så att målsman inte korrekt kan översättas med termen ”legal guardian” – vilket gör att jag måste använda den svenska termen i min engelska text för att beskriva det specifikt svenska systemet. Av detta följer också att den som har en målsman inte kan benämnas ”ward” eller ”minor”, vilket resulterar i att jag hela tiden måste skriva om i stil med det inte alldeles språkligt funktionella ”a person who has a målsman” eller de lingvistiskt groteska ”someone under målsman ship”. Därtill ska läggas att all tidigare forskning, med små variationer, har likställt medeltida målsman med dagens (alltså en legal guardian) så att jag varje gång jag tar upp forskning inte vet om jag ska översätta deras svenska målsman med det engelska legal guardian (vilket skulle reflektera användningen och den innebörd termen getts i sammanhanget) eller helt enkelt behålla det svenska målsman så snart det förekommer (vilket då i sin tur inte korrelerar med hur jag har valt att använda termen).

Det där att skriva forskning på klarspråk är betydligt svårare än vad somliga tycks tro.