Ni som har hängt här ett tag kan uppskatta det sensationella i det här: jag har nästan kommit fram till Åbo och mina strumpbyxor är fortfarande hela!
Etikett: Strumpbyxor
Islänningar som kommer tillbaka från de döda
I går disputerade den underbara Kirsi Kanerva i Åbo. Hennes avhandling, Porous Bodies, Porous Minds – Emotions and the Supernatural in the Íslendingasögur (ca 1200-1400), handlar om känslor i de isländska sagorna. Hon menar att medeltida islänningar såg känslor som kroppsliga funktioner. Hade man ett starkt sinne hade man förmågan att stänga kroppens håligheter, genom vilka övernaturliga krafter annars kunde komma åt sinnet. Kirsi menar också att folk inte nödvändigtvis skilde på fysiska och psykiska åkommor utan såg även de åkommor som rörde sinnet som fysiska. Det här fick till följd att för mycket känslor kunde ha starka kroppsliga följder – även efter döden. En person som var väldigt arg och som dog kunde till exempel bli en gengångare, och övernaturliga krafter hängde nära samman med känslor.
Det är när man lyssnar på sådant här – om gengångare som bara kan få ro om man gräver upp liket och hugger av det huvudet, folk som är så skyldiga att ögonen ramlar ut, att dö av sorg klassades som självmord för att livskraften rann bort – som juridik inte riktigt låter lika sexigt längre. Kirsis ämne är otroligt spännande och hon har skrivit en lysande avhandling som opponenten beskrev som ”making a considerable contribution” och varandes ”groundbreaking”.
Efter disputationen gick vi på middag och sedan öl, innan det blev midnatt och för sent för gamla tanter som yours truly. Då kröp jag hem till en vän i Åbo och sov på hennes soffa. Väldigt ungdomligt.
Opponenten, docent Frog, hade grymt snygg kåpa och en hatt med dinglisar. Mycket avundsjuk på den utstyrseln och överväger nu att doktorera i UK.
Kiris mottar välförtjänta lovord.
I vanlig ordning förstörde jag mina strumpbyxor redan när de var halvvägs upp på benet. Eftersom jag tycker om att göra saker grundligt nöjde jag mig inte med att dra upp en maska utan tryckte hela jävla tummen rakt igenom. För att de inte skulle repa sig mer tog jag genomskinligt nagellack på kanterna av hålet. Det hade säkert varit bättre att göra det när strumpbyxorna inte var på, för det var ett duktigt effektivt sätt att klistra fast strumpbyxorna på benet. Smärtan när de skulle av var avsevärd.
10 bra anledningar att hata strumpbyxor
(Utan inbördes ordning)
1: Strumpbyxor behöver man dra på sig när det är för kallt för att gå barbent; de är en indikation på skitväder.
2: Det går inte att se åt vilket håll de ska sitta förrän man dragit dem hela vägen upp.
3: Tunna strumpbyxor har en relativ överlevnadschans vid påklädning från fot till lår på under 25%.
4: Har man fått på sig dem åt rätt håll är garanterat ena benet snurrat vilket framåt eftermiddagen kommer att skapa blodstoppning i låret.
5: Vanliga strumpyxor ger inte alls en vacker femtiotalsfigur utan skär av magen på mitten så att den undre delen ser ut som om man var gravid och den övre blir till två extra boobs.
6: Strumpbyxor som ”håller in på de rätta ställena” är till för folk som ska stå hela kvällen, för så snart man sätter sig och den övre kanten väl börjat rulla ner, inte bara blottläggs magkorvarna – de multipliceras med roten ur strumpbyxans Denier.
7: Av ren djävulskap kaser strumpbyxor ner fem centimeter i grenen.
8: Om strumpbyxorna gått på rätt och sitter snyggt har de ofelbart ett litet hål på vaden och kommer att repa upp sig så snart man inte längre hinner byta.
9: Effekten av strumpbyxor som ger platt mage är att magen viks ner över troskanten.
10: Har allt gått bra ligger det en liten, liten sten i strumpbyxans fot som är osynlig tills man fått på sig strumpbyxorna, skorna, jackan och gått ut, och som inte låter sig avlägsnas med mindre än att man korvar av sig strumpbyxorna och börjar om från början igen.
Lite som att välja mellan pest eller kolera
Jag skulle lite diskret rätta till strumpbyxorna som halkat snett, så där som detta djävulens påfund ofta gör, i grenen. Man har ju vanan inne liksom. Ett litet nästintill osynligt grepp vid baken just som man tar ett steg.
Och så fastnade jag med en trasig nagelkant och stod inför det inte alltför enkla valet att rycka till och dra upp inte bara någon maska utan ett hål i storleksordningen krater, eller alternativt fortsätta samtalet och steget med en min som antyder att det är det mest naturliga i världen att gå och gräva sig i rumpan bara för att man känner för det.
Bra sak: Vi behövde inte beröra i vilken ålder det egentligen slutar vara en gullig grej när någon med eftertryck gräver sig i rumpan medan man talar med folk.
Dålig sak: Jag behöver nya strumpbyxor.
Hit och dit och tillbaka igen 