Vi har just haft besök av min bror och hans familj. Det var på alla sätt väldigt trevligt, med vattenlekar, trampolin, god mat och ypperligt sällskap.

Men det var egentligen inte det jag tänkte skriva om, utan om en rädsla jag har.

Vi har det ganska rent hemma. Ganska. Det är inte alldeles enkelt med tre barn och tre katter, särskilt inte eftersom att dammsugaren de senaste två veckorna har fått stå oanvänd i väntan på en reservdel som tar evigheter. Min brors familj är superrenlig. De glömmer aldrig att borsta tänderna, ungarna är välkammade och prydliga, mamman kan ha vita tröjor, deras hus kanske i en stressig period skulle kunna förfalla till en renlighetsnivå i enlighet med mitt hus samma dag jag just har städat.

Ni fattar grejen.

Och när jag väntade på att de skulle komma så slog det mig att det kanske luktar illa hemma hos oss utan att jag ens märker det. Ni vet så där som när man upptäcker lite babykräks på sin tröja men åker till affären ändå för det är ju herregud bara lite kräks och inte ens bajs. Så där som den där typen på högstadiet som ingen ville sitta bredvid på grund av stanken men som själv antingen fullkomligt saknade olfaktoriska receptorer eller var så van vid det att hen inte kände hur det skar i näsan. Tänk om huset egentligen luktar asmycket kräks, gammal bröstmjölk och använd kattlåda utan att jag märker det. Det är ju alltid de som luktar värst som inte verkar ha en susning om sin egen odör.

Fun fact: På finlandssvenska måste man säga ”doftar” om det är något som luktar gott.