Historikerns historier · Vardagslivet

Jo, jag vill också ha pengar tack!

Slutet av september är bråda tider för stipendiater. De flesta större fonderna har ansökningstiden öppen till månadsskiftet, och det där med att skriva ansökningar är inte gjort i en handvändning – det tar tid och kraft att sälja sig.

Så när Vilho vaknade vid midnatt förrförra natten och klagade på att han hade ont i magen var det inte med vad som skulle beskrivas som ”entusiasm” eller ”framförsikt” som jag gnuggade sömnen ur ögonen och försökte trösta. Och inte blev det bättre av att han egentligen inte somnade om ordentligt förrän vid femsnåret. Så igår fick han förstås vara hemma, trots att natten inte hade frambringat värre än magont, och hur mycket jag än älskar att umgås med mina barn är slutet av september avgjort inte en bra månad för heldagshäng och nattvak. Gårdagens 15 minuters powernap förvandlades till en tre timmars total blackout. Stipendieansökningarnas färdigställande står i direkt relation till det.

Förra natten vaknade han vid ungefär samma tid och klagade igen på magont. Tre timmar senare hade han fortfarande inte somnat om och jag var så slut att jag hade hjärtklappning. Jag konstaterade att han säkert var förstoppad och bad honom dricka ett glas vatten. Han svarade med att fontänkräkas. Så resten av natten fortsatte i ett dis av gurglande och gnällande.

Man skulle kunna säga att jag är lite trött idag, men det vore en underdrift i stil med att påstå att det är ganska varmt på solen. Så jag föreslår för Vilho att vi ska gå och sova en liten stund, för ögonen tåras av trötthet och huvudet hänger obekvämt mot vänster.

Vilho: Men mamma, hinner du verkligen det då?
Jag (rannsakar mig själv): Njae. Kanske inte.
Vilho (med händerna i sidan): Ja, för jag tycker i alla fall att det är viktigt att du får pengar så att vi alla i familjen kan få bra mat och kläder.

Tack sötnos. Jag ska hälsa fonderna från dig!

Vardagslivet

Godtrohet

Rätt som det är hör jag oljud från nedervåningen. Ni vet, just så där som det låter när katter gör något som de inte borde, till exempel slaktar något luddigt och sött på vardagsrumsmattan. Så jag springer ner med förhoppningen om att om inte rädda vad det nu var som höll på att dö, så åtminstone skrämma katterna tillräckligt för att övertyga dem om det förnuftiga i att hålla sig med liknande saker utomhus. Klampandet i trappen och mitt ”vad gör ni vad gör ni vad är det ni GÖÖÖR” i en allt annat än behärskad falsett borde ha funkat.

Men när jag kommer ner möts jag bara av Percival som stirrar på mig med en sån där storögd förvåning som katter kan ha när de känner sig orättvist behandlade. I fåtöljen ligger Katt-katt och har, sin vana trogen, inte gjort mycket mer än vänt på sig de senaste timmarna. Fundersam går jag upp igen. Jorå, i min säng ligger Poppy och halvsover.

Katterna är oskyldiga. Jag är paranoid. Och när jag sätter mig för att fortsätta skriva ligger det en död fågel under mitt skrivbord.

Historikerns historier

Social trygghet är väldigt relativt

Alla stipendiater i Finland måste ta en försäkring hos LPA. Med den försäkringen får man rätt till sjukdagpenning och någon gång i framtiden en pension. Det är på många vis ett riktigt lyckat system, eftersom det ger oss stipendiater en social trygghet.

Så förra torsdagen blev jag sjuk. Ni vet det där vanliga. Flunsa, hosta, snuva, lite feber. Jag jobbar på lite grann ändå, så där som man gör när man jobbar hemifrån, men det går sakta. Tröttheten tar över alltför ofta.

Därför glädjer jag mig åt att jag har en sjukdagpenning som gör att jag faktiskt kan få vara sjuk i fred, utan stress. Det finns en mening med att jag betalar över 11 % av mitt inte särdeles feta stipendium till LPA. Ända tills jag börjar läsa det finstilta.

För det första: Sjukdagpenningen har tre karensdagar. Dessa dagar räknas från dagen efter man först blev sjuk. Det betyder att man inte får sjukdagpenning förrän på sjukdag nummer fem. FEM!

För det andra: Sjukdagpenningen är 1/514 av försäkringsbeloppet. Jorå. Ni läste rätt.

Är du stipendiat, ska du alltså se till att få ett läkarintyg omedelbart om du känner dig det minsta snuvig för annars kan även en hel veckas förkylning från hell ses som för kort för att berättiga till ersättning. Å andra sidan vill det till att du faktiskt sedan är sjuk tillräckligt länge för att inte ha gått back på läkararvoden och mediciner.

Social trygghet är fint. Jag betalar gladeligen skatt och är helt för stipendiatförsäkringen. Men då måste det också finnas en riktig trygghet när något händer.

Vardagslivet

Hur ska jag veta vad det är för fel på den? Ser den ut som ett pergament, eller?

Jag är skitbra på att läsa fornsvenska. Jag kan tolka handskrifter från 1300-talet på latin. Jag har läst de medeltida lagarna och spenderar mina dagar med att tolka dem. Jag analyserar patriarkat, underordning, genusstrukturer och maktrelationer. Det är jag, i ärlighetens namn, ganska bra på.

Och så går den helvetes ytterdörren sönder.

Historikerns historier · Vardagslivet

Mitt arbetsrum dagen efter kl 20

20120830-200839.jpg

20120830-200850.jpg

Just nu ser det ut så här i mitt arbetsrum. Jag gräver igenom högar med gamla papper och kastar räkningar märkta med ”betalad” från 2005. Hade det inte varit för att jag nu bytt rum och tvingats gå igenom och kasta hade jag sannolikt vid tidpunkten jag borde doktorera ha haft tillräckligt med grejer för att berättiga en arkeologiskt utgrävning av arbetsrummet. Inte som att jag samlar på mig saker. Inte alls. Jag är bara i desperat behov av en butler. Eller napalm.

Historikerns historier

Säg att ni också ser det

Visst står det ”Sign. Jävla” sist, visst då?

Kuriosa: Och pluspoäng till den som ser vad det möjligen står om vi nu tänker oss att det kanske ändå står något annat.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Sånt alla doktorander bör veta: skrivhjälp

I Finland skriver alla som skriver något i Word, utom de mest äventyrslystna vågat sig på att skapa text Adobe. Det är i princip inget fel på att vara traditionalist, men när jag för första gången satte mig ner och pratade med en kanadensisk doktorand om hur hon rent datatekniskt skriver sin avhandling kände jag mig grundlurad. Varför får vi inte bättre information om andra skrivprogram i Finland? Kanske skulle man kunna säga att jag upplever att jag nu hittat ett program som är bättre än Word, men det känns närmare sanningen att säga att jag sedan jag funnit Scrivener är av den bestämda åsikten att Word inte är till för att skriva något längre än en tre sidors pamflett. Max.

I Scrivener (utvecklat av ett företag som heter Literature and Latte, vilket bara det ger pluspoäng) är varje text ett projekt. Man gör alltså sin avhandling till ett projekt, vilket det förstås också i praktiken är. Så här ser min första sida ut i Scrivener:

Till vänster finns alla delar i projektet – alla mappar, undermappar och sidor med text. På anslagstavlan finns lappar med mina olika kapitel. Vill jag byta plats på kapitlen byter jag bara plats på lapparna. På varje lapp kan jag skriva en kort kommentar om vad exakt jag tar upp i kapitlet, för att få en större bild av avhandlingen och kontrollera att det utvecklas i den riktning jag vill. Varje lapp kan också märkas med vad lappen symboliserar (ett kapitel, ett underkapitel, en sektion…) och i vilket skick av färdighet det är (to do, first draft, revised draft…). Längst till höger kan jag fylla i anteckningar som rör hela projektet, men som inte syns i själva texten. Om vi öppnar det första kapitlet:

Om vi nu bortser från att allt i första kapitlet fortfarande är märkt med ”to do”, ser vi här att mappen för första kapitlet har en egen anslagstavla liknande den för hela projektet. Där finns det återigen lappar, denna gång sorterade efter mina olika underrubriker. Och igen; vill jag byta plats på något inne i texten flyttar jag bara lapparna på anslagstavlan. Vi öppnar texten hörande till underrubriken ”Law in Medieval Sweden”:

Här skriver jag allt jag vill ha under den rubriken. Känner jag mig osäker på hur jag formulerat mig tidigare, eller om jag vill vara säker på att diskussionen här anknyter till vad jag tidigare har skrivit kan jag öppna vilka textavsnitt som helst i split view och därmed skriva i två helt skilda textavsnitt bredvid varandra. Så här:

Och det bör tilläggas att alla skrivfunktioner, typsnitt och liknande är ungefär desamma som finns i Word. Scrivener har en fantastisk massa fler funktioner som jag inte använder eller helt enkelt inte har upptäckt ännu. Det är inte ett program man bemästrar i en handvändning, men när man väl har gjort det gör det ens liv betydligt lättare. En funktion som jag inte använder (än) men som jag gillar är möjligheten att sätta upp ett mål för sitt projekt. Man fyller i hur många tecken man bör ha skrivit och när det ska vara färdigt, och varje dag berättar Scrivener hur många ord du bör skriva för att hålla dig till målet.

Så, de största fördelarna med Scrivener är att en text som är så lång som en avhandling kan delas upp i mindre, lätthanterliga bitar som med ett knapptryck byter plats om det behövs och att man är helt fri att göra i ordning strukturen först (om man är lagd åt det hållet, som jag är) eller skriva först och strukturera sedan. I Scrivener är det också betydligt lättare att skapa sig en översikt över sitt projekt och att göra små anteckningar som inte finns för ens handledare att upptäcka inne i texten. Alla som någon gång glömt en fotnot i formatet ”citera tönten fast han har fel OBS sidnummer” när ett utkast lämnats in förstår vikten av en sådan funktion.

Det enda negativa ligger, i mitt tycke, i fotnoternas funktionalitet. Fotnoterna syns nämligen inline (inne i texten) markerade med grå bakgrund och går inte att stänga av. När texten i Scrivener ska exempelvis skrivas ut, eller skickas till kollegor för granskning, ändras förvisso fotnoterna till att antingen komma längst ner på varje sida eller samlade sist, så för slutprodukten har det ingen betydelse. Dessutom är det förstås betydligt lättare att redigera fotnoterna, kontrollera hur många man har och att se att de följer texten när de finns inline. Det är bara det att jag gillar att kunna editera min text utan att bry mig om fotnoterna, men det är väl en smaksak. Tydligen är det dock bara så här med fotnoterna i versionen för Windows; till Mac kan man få alla noter lyfta ur texten.

Scrivener är inte gratis (men kostar en bråkdel av Word), men man kan ladda hem en gratis trial. Gör det! Ditt liv blir aldrig detsamma igen!

Tips: All text skriven i Word kan copy pastas in i Scrivener med noter och allt i behåll. Text skriven i Scrivener kan med ett knapptryck omvandlas till RTF och därefter flyttas till Word. Men vem skulle vilja det liksom.

Historikerns historier · Vardagslivet

En dag känns det kanske som att jag vaknar igen

Just nu är jag så trött att jag knappt kan beskriva det. I sju dagar har vi haft konferens(er). 9-18 föreläsningar och därefter round table och receptioner.

Fatta hur mycket saker jag lärt.

Så fort det känns som om jag är vaken igen ska jag försöka uppdatera er. Just nu har sömn högsta prioritet. Eller. Snart i alla fall. Ikväll är det skotsk dans.

Historikerns historier

Inspirationen flödar

Midnattshälsningar från ett kvavt hotellrum i Durham. Vi har varit på en indisk restaurang och ätit en kumra så söt att den fick till och med en synnerligen tolerant socker-junkie som mig ge upp. Nu ska jag försöka komma över besvikelsen av att ha nått en gräns i sockerätande jag trodde jag var kvinna nog att aldrig nå och försöka få färdigt mitt paper till konferensen. Det skulle liksom vara dags, kan man tycka.

Kuriosa: Rubriken är ironi. Om det inte framgick.

Historikerns historier

Bloggskugga

Det är lite tyst på bloggen just nu. Jag är på väg till the International Medieval Conference i Leeds. Man vet att det är en stor konferens när den där broschyren man får hem med program och kortare information är storleksordningen Dostojevskijs samlade verk. Men med den lilla skillnaden att det här är riktigt intressant läsning. Så mycket spännande saker att lyssna på. Bara två öron.

Oh my.