Etikettarkiv | Små stora barn

Det måste ju inte vara unisexkläder

Anna Boussard skrev ett sanslöst uppmärksammat blogginlägg om kläder uppdelade efter kön på HM. Främst handlar det om texten på trycken på tröjor, där det som är riktat till pojkar handlar om att vara framtiden och ta för sig, men flickorna ska le och vara trevliga.

Jag gillar egentligen Batgirltröjan, men kan inte för mitt liv förstå varför det måste vara Batgirl istället för Batman. För att en tjej inte kan skylla på Batman? Huh? ALLA kan skylla på Batman. Och alla kan vara Batman. (bild från Annas blogg)

Jag håller fullkomligt med om att det här är väldigt problematiskt. Dessutom känns det – för mig som konsument – förlegat och trist. Sånt vill jag helst inte köpa till mina barn.

Med det sagt så tycker jag inte alls att man hela tiden måste ställa könsnormativa kläder mot unisexkläder. Bara för att man inte vill uppmuntra skadliga normer behöver ju inte det enda alternativet vara helt könlöst. Om ni förstår hur jag menar. Alltså: När barnen kommer upp i en viss ålder så vill de gärna ha kläder som speglar det kön de känner sig som. Könet är ju ändå för de allra flesta en väldigt viktig del av identiteten och därför blir också kläderna i förlängningen en del av hur man uttrycker den identiteten.

Jag har alltså i princip ingenting emot könade kläder för lite större barn. Allteftersom barnen blir äldre ser jag deras behov av just sådana kläder.

Nej, mitt problem med hela den här grejen är hur man väljer att köna kläderna för det finns en myriad olika sätt att göra det. Där är de tryck som Boussard tar upp en jätteviktig del, eftersom de väldigt konkret bidrar till att upprätthålla destruktiva mönster. En annan sak som kan driva mig fullkomligt vansinnig är att kläder för flickor är så satans tajta och små i storlekarna. Mina barn drar i princip samma storlek fast de har två års åldersskillnad. Oavsett om man väljer att köna kläderna med färger och mönster (eller passform, där i tioårsåldern börjar det trots allt för en del behövas skillnader i form) så måste funktionen av kläderna vara barnanpassad.

Jag har ingenting emot att köpa rosa och volanger till Tilda, men jag vill att hon ska kunna dansa och springa och klättra och sitta uppkrupen och läsa i de kläderna. Tajta, små kläder som inte är anpassade för fysisk aktivitet, med tryck om hur man ska le och vara trevlig, formar passiva unga kvinnor som tror att deras syfte här i livet är att vara tillmötesgående och snälla medan de unga männen går ut och skapar framtiden. Det är inte okej någonstans.

Det går riktigt bra att göra flickiga eller pojkiga kläder (vad det nu är) utan att dra in de delar av kvinnlighet eller manlighet som är direkt skadliga. Dessutom tror jag att väldigt få skulle klaga över en sån här på en pojke:

Kuvahaun tulos haulle cute clothes for boys

Förövrigt är det nästintill omöjligt att hitta kläder för pojkar med tryck som inte handlar om att a) vara en kvinnotjusare, b) ta över världen eller c) supa. Inte direkt de mest uppbyggande aspekterna av manligheten.

Att göra sådana kläder som HM gjort och som Boussard med andra har kritiserat känns slentrianmässigt könat och oinspirerat. Det går att göra så mycket bättre.

Utan att på något vis göra anspråk på att driva en modeblogg (gud bevare oss alla) så kommer här några exempel på sånt jag gillar, som inte är unisex men ändå inte lika bajs som ”flickor måste le”:

"last winter outfits I'm doing. Spring, roll up!" by maulanayoung ❤ liked on Polyvore

Förutsatt att byxorna är stretchiga.

 

Cute clothes for teens/juniors - clothing, summer, for women, cool, spring, anthropologie clothes *ad

Skulle gärna ha det här.

 

 

https://i.pinimg.com/originals/fe/59/4b/fe594b1d97eb71ac459ba966a24920ef.jpg

Jag kan inte mycket om mode men jag vet att man inte kan gå fel med drakar.

Frågvisa barn

Det sägs att barnen vid något skede kommer in i en ålder då de börjar ställa frågor som det finns svar på. De rör sig från ”hur många stjärnor finns det?” och ”vad händer när man dör?” och annat som man kan sitta och filosofera kring tillsammans, till frågor som verkligen sätter en på prov. Som i går:

Tilda: Mamma… Varför ser man bara en sak fast man har två ögon att se det med?

IMG_0605-20140423Om jag dansade en liten tyst glädjedans över att jag läst neuropsykologi? Så. Jättemycket.

Mina bebisar har blivit stora

Det var dags. Kattungarna hade kastrerats och steriliserats, de är ett halvt år gamla, de spenderar dagarna med att förstöra saker och de längtar ut. I ett par dagar har de fått träna på att ha på sig halsband med pingla. Det gick så där.

IMG_9982-20140310 IMG_9980-20140310 IMG_9977-20140310 IMG_9991-20140310 IMG_9990-20140310

Vid något tillfälle kom de på att de kunde vara varandras plingleksaker och så gav det kattrallyt en ny dimension.IMG_9998-20140310

Och sedan, i går, fick de för första gången gå ut. Det känns vemodigt, även om jag vet att det kommer att göra både dem och vad som återstår av mina krukväxter och husets gardiner gott att de kommer ut. Det var så härligt att se dem ta de första tveksamma stegen ut, se dem dra in alla dofterna, vinden, våren. Man riktigt känner pirret i deras kropp. IMG_0012-20140310 IMG_0018-20140310 IMG_0020-20140310 IMG_0022-20140310

De är stora nu, mina bebisar. Skönt att det snart kommer nya… Ja, inte kattungar, men kycklingar. De ligger för tillfället fortfarande i sina ägg i en kläckningsmaskin och väntar på att ha blivit stora nog att hacka sig ut. Om en månad eller så borde vi ha dem här.

Det här är långsvansar

Det kom en fråga angående vad i hela friden långsvansar är. När jag var på den första längre resan från barnen (till Glasgow i våras), köpte jag två små mjukisdjur med överdimensionerade ögon och långa svansar på flygplatsen på vägen hem. Efter hemkomsten blev långsvansarna oerhört viktiga för båda barnen – de var med i sängarna, i fickorna, i badet (en gång, innan vi kom överens om att långsvansar inte tycker om att bada), till dagis, till affären, till tandläkaren. Över-fkn-allt. På loppis hittade vi av en slump två långsvansar till, som givetvis fick komma med hem. När jag sedan åkte till England önskade sig barnen inte helt oväntat varsin långsvans, vilket de efter många timmars letande efter den rätta sortens, förstås fick och så var långsvansarna många nog för att få majoritet i familjens omröstningar.

Tilda har sin långsvansfamilj i en korg som hon tappert släpar med sig vart hon än ska. Långsvansarna lämnar i allmänhet inte korgen annat än för att ställa till besvär emellanåt och på natten sover således Tilda med hela korgen i sängen. Vilho gosar mest med sina långsvansar när ingen ser. Han är ju så stor nu.

20120925-104637.jpg

20120925-104650.jpg

Kuriosa: Långsvansar heter väl egentligen Beanie Boos, men vi har bara samlat på dem som faktiskt har långa svansar.

Stora barn

Den där första dagen man ska lämna sitt lilla gryn på dagis, den där dagen man vet att man behöver för att livet någon gång måste normaliseras och för att det där med att jobba och tjäna pengar på lång sikt är en bra grej, den är allmänt vedertagen hemsk. Man vinkar till barnet, barnet vinkar tillbaka, man ler, skrattar, låtsas att allt är bra för att ungen bara för allt i världen inte ska börja gråta och så sätter man sig själv i bilen och lipar tills ögonen ser ut som körsbärstomater och jobbsminkningen för länge sedan runnit ner på tröjan. Den dagen vill man inte uppleva igen och allteftersom barnen blir äldre invaggas man i den falska tryggheten att det aldrig kommer att upprepas.

Idag hade Vilho en prova-på-dag på förskolan där han ska börja i augusti. Vi packade hans väska tillsammans på morgonen och en halvtimme innan vi skulle åka stod han redo vid dörren och var så nervös och uttråkad på samma gång att jag inte ens orkade förmana honom när han klagade över att hans lillasyster inte hade ätit färdigt så att han åtminstone kunde fördriva tiden med att retas med henne. Luften var så tung av förväntan att jag fick magknip. På skolgården hade de flesta barn och föräldrar redan samlats och barnen ropades upp och fick ställa sig i kö. Vi gick tillsammans över skolgården och jag kan inte ens beskriva den fysiska reaktionen av att han stoppade sin lilla hand i min medan vi gick. Om några år kommer jag få parkera två hundra meter från skolan och vänta samtidigt som jag låtsas som att jag inte känner honom om någon skulle se. Men idag, idag kunde min hand ännu ge honom trygghet.

När jag åkte från förskolan satt han tillsammans med de andra och fyllde i papper med spännande uppgifter så att pennan glödde. Han är stor nu. Precis som det ska vara.

Men den där känslan av uppbrott, övergivenhet och att inget kommer att bli som förr som gör att man gråter den där första dagen på dagis, den är alldeles avgjort inte det minsta beroende av barnets storlek. Ledsen att säga det, men det blir inte lättare.