Igår var jag och dottern på fint kalas. Jobbet firade 140 år och det var stort ståhej med hundratals gäster i bästa galastassen. Fantastiska Frida Lönnroos tog en bild av oss och jag är så himla glad över att jag har en dotter som man faktiskt kan ta med på sånna här fester. Vi är inte bästa vänner – för jag är fortfarande hennes mamma – men hon är prima sällskap.
Det blev, förstås, ganska sent. När vi kom hem visade det sig att Gabriel under tiden hunnit bli sjuk. Jag fick ganska exakt en timmes sömn innan han vaknade och behövde sympatier, vatten och en hand att hålla. När han hade smugit in på mitt rum hade en av kattungarna kommit med, vilket upptäcktes någon timme senare när hon studsade upp i sängen. Sedan jag förpassat henne tillbaka ut i köket lyckades jag sova ytterligare några timmar innan Gabriel vaknade för dagen och tyckte att det var dags att gå upp. Katterna ylade förväntansfullt utanför sovrumsdörren.
Så Gabriel planterade sig framför TV:n medan jag tänkte gå på toa lite snabbt. Det tänkte kattungen också. Jag öppnade locket cirka 0.12 sekunder före hon hoppade upp för att sätta sig där på med det förutsägbara resultatet att hon dök med huvudet först rakt ner i toan. Det positiva är att jag fick en bra anledning att diskutera vikten av att spola efter sig med Gabriel igen. Det inte lika positiva är att katten inte luktade ros. Så jag fiskade upp henne, duschade henne, torkade henne, diskuterade toaregler med både barn och kattungar med ungefär lika fint gehör från alla och stupade tillbaka i säng.
Jag är tillbaka på jobbet. När jag glatt skuttade in till läkaren för någon vecka sedan efter nästan tre månaders sjukledighet var jag ganska kaxig. Hon tittade på mig och föreslog att jag kanske inte skulle gå tillbaka på 100 % direkt och jag sa att det kanske var vettigt om hon tyckte det, medan jag egentligen trodde att jag visst skulle klara 100%. Kanske mer.
I mitt stilla sinne tänkte jag att man kanske skulle mjukstarta ändå. Typ första veckan lite färre timmar eller så. Bara för att vara rimlig. När läkaren rekommenderade max 60 % de första två månaderna satte jag kaxigheten i halsen.
Alltså jag mår ju bättre. Jag vill ju jobba.
Men jag lyssnade. Och så började jag på 60 %.
Det är inte en överdrift att säga att jag är JäTTetRöTt. Nervsystemet sprakar. Huvudvärken vill inte släppa och jag vet inte om det är för att det är en funktionell värk (alltså på grund av min functional nerve disorder – inte funktionell för att den funkar) eller för att jag gnisslar tänder på nätterna. Kanske båda.
Såatteh. Om någon läser det här och är som jag – övermodig, dumdristig, förälskad i sitt jobb och angstig/deprimerad/utbränd – så är det en bra idé att mjukstarta på riktigt. Inte några dagar. Inte ens några veckor.
Det är lagom lätt att ta det lugnt och göra saker jag tycker om att göra när trädgården är ett isigt helvete och barnen är barn, men jag lovar att jag försöker mitt bästa. Och det är spännande hur man lär sig saker om sig själv när man liksom tvingas att tänka efter.
I mitten av december, när jag borde ha fått lön, fick jag istället för pengar informationen att jag borde söka sjukdagpenning från motsvarande försäkringskassan. De sysslar givetvis inte med direktutbetalningar, så jul och nyår firades som singelmamma, ensam ansvarig för ett hus och inga pengar alls. Det löste sig på något mirakulöst vis (som delvis hade att göra med att en älskad vän helt utan att känna till min situation ringde och undrade om jag visste någon som skulle vilja ha julmat från en restaurang), så som det tenderar att göra.
En stor grej med att leva utan pengar är att det triggade massor med minnen från tiden efter skilsmässan då jag på riktigt inte hade pengar alls. Nu hade jag, vis av bister erfarenhet, ändå en viss buffert och i skrivande stund är alla räkningar betalda. Men det är tungt att behöva vända på varje peng. Det är tungt att behöva prioritera i mataffären. December var tung.
En annan stor grej med att leva utan pengar är att jag klarar mig. Jag klarar mig. Dels ger det mig en enorm styrka och en massa jävlaranamma, dels påminner det mig om att jag faktiskt har det här huset och det här livet för att jag vill göra annat än konsumera. Jag vill producera min egen mat, leva mer självförsörjande. Leva på mindre för att få ut mer av själva levandet så att säga.
Jag vill ha större marginaler än jag har nu, men jag vet också att jag under det kommande året vill satsa på självförsörjningen.
Eftersom det inte går att pyssla i trädgården (det går inte ens gå i trädgården – under det mjuka snötäcket som kom i dag finns osynliga fläckar av blankis…) så har jag städat ur några skåp. Det var jättekul tills jag hade fått ut ungefär hälften av grejerna ur ena skåpet och hängt upp delar av en lampa. Sedan har jag läst gamla brev och lekt med katterna. Så får man göra när man ska fokusera på sådant som man tycker om att göra. Det andra finns ju kvar till senare.
Jag sitter på soffan tillsammans med min kattunge. Hon som föddes här i våras och vars mamma, min älskade Marvel, blev tagen av en lokatt när bebisarna var en månad gamla. Hon heter Pipsi, och är lika kär i mig som jag är i henne.
Tilda pratar ofta om det där. Att Pipsi är så mycket min och att det syns så väl på henne. Pipsi har alla känslorna.
Hur som helst. Vi sitter här på soffan och jag försöker fila på en ansökan om forskningsmedel som jag inte på något vis har hjärna nog för att klara av. Brasan sprakar. Gabriel sover. En stor katt snarkar på mattan i hallen.
Allt är helt i ordning. Allt är bra. Jag är tacksam och glad över det livet som jag har.
Men jag känner det inte.
Det är så himla märkligt. Den närmaste jämförelsen jag kan komma på är när jag tappade luktsinnet när jag fick corona. Rätt som det var så var det bara borta. En del lukter kom igenom, men inte de där vanliga. Inte så som det brukade vara. Allting blev liksom väldigt blekt.
Och så har det blivit med mitt känsloliv. Jag vet att jag är glad och tacksam och lycklig men jag känner det inte. Den enda känslan som verkligen kommer igenom med någon större kraft är sorgsenhet.
Hoppas att det går över snart.
Pipsi. Draperad på sin vanliga plats över min axel.
Det är verkligen fascinerande hur fysiskt trött man kan bli av psykiska påfrestningar. Jag tror att varenda käft som någonsin haft någon sorts psykisk överbelastning (utbrändhet, anpassningsstörning, depression, whatever) kan vittna om att det inte sitter främst i huvudet. Det sitter i kroppen.
I händer som inte orkar hålla taget. I blytunga ben som inte vill bära. Kramp i muskler man inte visste man hade som ändå inte vill fungera när man behöver dem. Ögonlock som knappt hålls uppe. Hjärtklappning av ansträngningen att ställa in mjölkpaketen i kylen. Mjölksyra i armar och axlar av att tvätta håret.
Och det går liksom inte att sova av sig det. Tröttheten är kvar ändå.
Jag får tipset om att göra sånt jag tycker om att göra, men jag orkar inte. Ibland tror jag att jag ska orka men så tar det slut. Det ska väl erkännas att jag annars också är bra på att starta projekt och inte bäst på att avsluta dem, men då brukar det vara för att jag hittar något annat jag hellre vill göra – inte för att jag ger upp. Min studsiga hjärna tar liksom bara ett studs nu. Och gör inga mjuklandningar.
Psykologen frågar om jag klarar mig och jag svarar att jag inte förstår vad hon menar. ”Säg om du känner att det blir övermäktigt” förklarar hon, som om det skulle klara upp något. Och jag tänker på då för tre år sedan när jag hade spytt i flera veckor och åkt in och ut på sjukhuset och sedan var hemma med en då treårig Gabriel. På när socialen skulle komma och hjälpa till med städning och matlagning men Gabriel kom hem från dagis med vinterkräksjukan och det bara var han och jag igen.
”Övermäktigt”.
Jag tror inte att jag vet vad det är riktigt. Och jag vet inte om det betyder att jag liksom gett upp inför att min situation har varit övermäktig redan länge, eller om jag helt enkelt inte kommit dit än. I mitt stilla sinne tror jag att det är det första. Om situationen inte hade varit övermäktig hade jag ju inte varit sjukskriven ju.
Jag vet att jag är en otålig typ. Jag vet det. Efter att läkaren sjukskrivit mig så vilade jag medan jag grät (tidsoptimering!) i säkert 20 minuter innan jag började läsa på om hur man snabbast och effektivast kan få ett överbelastat nervsystem att sluta vara överbelastat.
Det är möjligt att det inte är helt rätt taktik.
Nu har jag varit sjukskriven i nästan två veckor och jag hade inte trott att det skulle ta så länge. För två veckor sedan trodde jag fortfarande att jag skulle kunna åka med på lanseringsresa med vårt underbara projekt (mer om det senare) imorgon, men det finns liksom inte en chans.
En del saker klarar jag riktigt bra. Jag har till exempel klippt av mig håret. Tonårsdottern insisterade på att hon skulle få ta en bild på hur det såg ut bakifrån och förklarade, med en sån där min som säger att hon kanske inte tyckte att det var helt lyckat, att hon förstår att det är svårt att klippa i nacken när man inte ser. Det är förstås svårt att klippa i nacken. Men jag gjorde det ändå. Jag har också snart staplat sju kubik ved inför vintern. Monotont, fysisk arbete med en bra podd i örat går utmärkt.
Andra saker klarar jag inte riktigt lika bra. Som att färga håret till exempel. Det krävde alldeles för mycket precision och tålamod (en del kanske skulle argumentera för att det krävs precision när man klipper håret också men det är givetvis helt beroende på ambitionsnivån – min rörde snarast att inte klippa av typ örat). Jag har också svårt för finmotoriska saker. Öppna en tepåse. Knäppa knappar. Använda ett tangentbord. Vänster hand hänger inte riktigt med och fingrarna sitter liksom ihop.
Och det är så svårt när jag inte vet vart det här är på väg. Ibland tänker jag att det är på väg att bli bättre. Som i går. Då jobbade jag ett par timmar. Sedan sov jag hela natten, körde Gabriel till förskolan, och sov tre timmar till. Är fortfarande helt kaputt. Och jag grubblar på om det är så det ska vara. Är det ett bra tecken? Blir jag bättre? Eller har jag gjort för mycket om kroppen stänger av?
Jag googlar och söker erfarenheter från andra men förstår att det där med att ha en anpassningsstörning hör till den kvinnliga sfären av psykosomatiska åkommor som man kanske lite ska skämmas över att man har. Som att det skulle betyda att man inte är riktigt kapabel. Och jag tänker mycket på det där med att kvinnor oftare än män får just sådana här problem, men att en av de största skillnaderna mellan mäns och kvinnors hjärnor är att kvinnors hjärnor uppvisar större plasticitet – alltså större anpassningsförmåga. Jag kan ju bara tala för mig själv, men jag vet att jag sitter i den här sitsen på grund av att jag är alldeles för bra på att anpassa mig, peppa mig själv, hitta lösningar. Alltid alltid vidare. Det ordnar sig. Ljusglimtar.
Så när det till slut brister så är det inte för att kapaciteten skulle vara för låg utan tvärtom, och jag tror att det är sant för de flesta kvinnor i liknande sits. Vi slutar inte när vi borde ge upp, utan när kroppen tar slut. När nervsystemet stänger av.
Jag vet att jag ska vila och jag lovar att jag försöker. Men jag känner inte igen mig själv. Det här är inte jag. Det är som om någonting har tagit över. Invaderat. Något som gör att jag känner mig ledsen hela tiden fast jag egentligen har jättemycket att vara glad över. Något som gör att jag inte vill ta mig för något fast jag egentligen längtar efter att få göra det. Just nu tror jag att det är det svåraste. Att jag inte känner igen mig. Men håret är bra i alla fall.
Men när blir det bättre? Prognosen är bra står det. Jovisst. Inte tror jag ju att det ska vara så här för evigt. Men. Hur. Jävla. Länge. Ska. Det. Ta.
Så jag har blivit sjukskriven. Det står att det är en anpassningsstörning, vilket rent kliniskt säkert är korrekt men metaforiskt är ett skämt eftersom jag är här för att jag är för bra på att anpassa mig. Så bra att jag kan trycka ner den inre rösten som säger att jag inte vill eller orkar och bara göra vad som ska göras medan jag går sönder på insidan.
Hur som helst.
Jag har köpt en liten motorsåg som jag har varit ute och städat i trädgården med och det var utmärkt terapi. I morgon ska jag klippa håret kortare. Inte med motorsågen alltså, men med kökssaxen. Det kommer säkert också att bli jättebra.
Och jag hörde på någon podcast där de pratade om livskriser och om att klippa håret och om hur det egentligen inte handlar om frisyrer utan om att man inte längre vill vara den person man varit. För min egen del handlar det mest om att jag var hos frissan och betalade snordyra pengar för att få håret proffsigt klippt för typ någon månad sedan. Men det blev varken särdeles jämt eller så kort som jag hade velat ha det ens efter att jag hade kommit tillbaka när det inte blev bra första gången, men det vågade jag förstås inte säga då. Att ha protesterat en gång var tillräckligt. Hon såg stressad ut och var säkert trött. Relaterbart.
Så att klippa håret är inte för att jag vill vara någon annan utan för att jag har gått runt i över en månad med något som inte har känts helt bra och bara… anpassat mig. Nu är jag störd i min anpassning, så saxen nästa.
Jag lär mig hela tiden nya saker om hur kroppen och sinnet och nervsystemet och alltet fungerar. Ibland skulle jag till och med vilja lära mig lite mindre. Eller åtminstone ha en paus i den rent praktiska utbildningen.
Väldigt kort så har det varit rätt stressigt under en längre tid. Inte så att det har varit mycket att göra (det har det förvisso också) utan så att det har funnits Stora och Viktiga Saker som inte har fungerat. Framförallt handlar det om föräldraskap och det yngsta barnet. Vi har suttit i möten med olika instanser angående den saken över femtio gånger de senaste åren. Nu har vi äntligen fått ett beslut från tingsrätten om hur det ska ordnas. Det är, tycker jag, ett väldigt bra beslut. När jag läste det kände jag mig ödmjuk inför att så många vuxna hade sett och hört mitt älskade barn, satt sig in i hans situation och sedan gjort sitt yttersta för att han ska ha det så bra som möjligt.
Nu får han vara mycket med mig, och det är bra. Jag får i lugn och ro ta hand om honom. Och om mig själv.
Och jag hade så vansinnigt mycket sett fram emot att få det där domslutet, pappret i handen som skulle göra slut på tröstlösa diskussioner. När jag först fick det skakade jag så mycket att jag knappt kunde läsa. Fick lägga det ifrån mig flera gånger och bara andas. Det blev bra. Allt blir bra. Jag kan äntligen, äntligen börja leva igen. Planera för framtiden.
Så det är med synnerligen stor frustration som jag har insett att mitt nervsystem inte alls hänger med. Snarare blir det värre. Jag kan inte slappna av. På nätterna arbetar hjärnan på högvarv med att gå igenom allt som hänt det senaste decenniet. På morgnarna vaknar jag utmattad med skenande puls och ångest. Men jag har ju mycket att se fram emot så jag kan förstås roa mig om dagarna. Njuta av en ny sorts frihet. Därför syns det kanske inte direkt vad som händer inuti, men kroppen är banne mig helt slut.
Ni vet när man stressar som en gnu inför semestern, för att hinna få allting klart? Och så får man ledigt och så blir man sjuk för att kroppen bah ”yaas, vi kan gå ur total panic mode – kör ner alla system!”?
Där är jag nu.
Fast det är inte några veckors stress innan semestern, utan ett fucking årtionde av käck. Såatteh.
Psykologen undrade om jag kan visa förståelse för mig själv och det kan jag väl. Men det är som när man ska gå på fest med sin bästa kompis och hen får feber kvällen innan. Klart att man har förståelse för kompisen. Hen gör väl så gott hen kan liksom. Men man kan ändå känna stor besvikelse över att det inte blev fest. Och jag tror att det är helt ok också.
Jag ville så innerligt gärna få gå på fest nu. Jag tänker mig att jag hade förtjänat det.
Även om jag kan visa förståelse för mig själv och liksom logisk ser hur det är helt rimligt att ett system som har varit alldeles för ansträngt alldeles för länge kollapsar när trycket inte längre är lika hårt, finns det samtidigt en liten ettrig del av mig som sitter och hojtar om att det inte är så himla farligt. Härriguuuud. Folk går ju igenom suuuuuperjobbiga grejer utan att hålla på och klaga. Allt är ju bra nu. Tönt.
Men det är samma del som tycker att man bara har ett värde om man kan vara produktiv och om jag ska vara helt ärlig, så är det bara mig själv som jag tänker så kring. Bara mig själv som jag inte litar på kan avgöra när det är för mycket. Som jag har högre krav på. Och det är inte rättvist.
Ett jättestort tack till alla er som har hört av er eller på annat vis peppat och stöttat! Ni är verkligen guld värda allihopa!
Jag fick komma hem redan för ett par dagar sedan och jag har fått tillbaka den mesta rörligheten i både handen och benet. Benet är väl egentligen tillbaka till sitt vanliga, lätt dysfunktionella, varande men handen hade bara varit lite försvagad innan söndagens episod och är nu inte återställd till vad den var innan. Jag kan skriva. Lyfta saker som inte är för tunga. Röra alla fingrarna och handleden även det är lite begränsat och långsamt. Ena ögat släpar fortfarande lite, vilket inte syns särskilt för andra men känns för mig om jag till exempel försöker läsa.
Exakt vad det här berodde på är oklart och det är således vägen framåt också. Det ska bli vidare utredningar på neurologen i alla fall. Och det var med största sannolikhet inte någon stroke.
När läkaren gjorde den sista undersökningen innan jag blev utskriven fick jag ett papper med information om vad som på engelska kallas functional limb weakness. Pappret var endast på finska, så det tog mig förstås en god stund att hitta vad exakt det var på något annat språk. Prognosen är i så fall teoretiskt sett väldigt god så nu hoppas vi på att alla kommande undersökningar inte visar något annat. En funktionell störning handlar nämligen om hur hjärnan är programmerad och ger inte bestående skador i själva systemet. Det är bra.
Men jag har förstås ett par saker jag vill bråka om först. Hysterisk kvinna som jag är. Det har mest att göra med kombinationen av hur man vill ställa diagnos och vad man tänker sig för behandling.
Enligt det papper jag fick ska man exempelvis göra datortomografi, MRI och ENMG för att utesluta andra allvarligare sjukdomar innan man ställer diagnos. En datortomografi är gjord och en MRI av ryggraden är gjord, men det borde fortfarande göras MRI av huvudet och ENMG för att kolla att det inte finns några skador i hjärnan respektive hur nervbanor och muskler fungerar. Sedan är det neurologiska undersökningar som läkaren gör. Där ingår bland annat något som kallas för Hoovers test, där man kontrollerar om det benet som är försvagat har krafter kvar om patienten fokuserar på att lyfta sitt friska ben. Man ska så kunna skilja på organisk skada och ifall patienten inte egentligen försöker lyfta benet.
Och alltså. Jag vet ju att jag inte kan lyfta benet när jag ligger rak på rygg och benet ska lyftas med rakt knä. Däremot kan jag normalt lyfta det om jag får börja knäet lite eller vrida höfterna lite åt sidan. Det är bara något med just den där helt raka vinkeln som inte riktigt vill sig. Förutom då vid de nu tre tillfällen som benet helt lagt av och det inte riktigt hjälper att försöka hitta en bättre vinkel. Benet vill inte lyftas ändå.
Det hade varit så vansinnigt mycket mer hjälpsamt för mig som patient om läkaren som undersökte mig hade utgått ifrån att jag egentligen hellre hade kunna använda benet och armen och vara frisk än att ligga på sjukhuset med en misstänkt stroke. Då hade läkaren kunnat göra undersökningarna i samråd med mig, för att försöka hitta vilka vinklar som fungerar och vad exakt det är som händer (eller ja alltså, inte händer) i min hjärna istället för att arbeta utifrån premissen att man ska sätta dit någon som verkar ha en stroke men inte har det. Den som har en funktionell störning kommer inte att bli hjälpt av att ligga inne på avdelning utan ska givetvis utredas på andra vis, men problemet kvarstår ju oavsett.
På pappret jag fick fanns det också instruktioner för hur man kan behandla funktionella symptom. Den första meningen är (min översättning): ”Som behandling kan det för en del patienter räcka med information om sjukdomen och dess godartade natur”. Lite längre ner står det att den mest effektiva behandlingen för den som har haft långvariga eller upprepade besvär är psykoterapi.
Nu är ju jag kanske känslig men alltså. Jag blir lite provocerad av de där formuleringarna. Avslutningsklämmen att ”olika via internet förmedlade behandlingsformers effektivitet undersöks som bäst” känns inte heller alldeles betryggande.
Det är långt ifrån klart vilka av mina symptom som skulle kunna ha en funktionell förklaring och vilka som beror på något annat. Att det finns verkliga, fysiska problem med bäckenet vet jag ju. Jag vet också att jag gick i tre år med en krokig svanskota, att SI-leden är lös, att vissa muskler är nästintill obefintliga och att jag har skador efter förlossningarna som inte har läkt. Att min hjärna skulle ha hittat på nya kreativa sätt att hantera den smärtan genom att omdistribuera impulser skulle jag absolut kunna förlåta den för. Varför i hela helvete vänster hand blandades in eller varför vänster öga släpar och pupillen där är större har jag inte en aning om. Går det att fixa är det ju prima!
Jag vet också att den fysiater (som alltså är en sorts specialistläkare) som tog 1,5 timme för att utvärdera mig för två månader sedan hittade flera tecken på organisk nervskada, bland annat positiv Babinski, lätt nedsatta reflexer på vänster sida, positiv Lhermitte och betydande svaghet. Neurologen på sjukhuset testade Babinski och konstaterade att den var negativ samt att mina reflexer var symmetriska under de knappa 5 minuter som han undersökte mig. Men vad vet jag? Jag är ju inte den sortens doktor.
Grejen är att funktionella neurologiska störningarna tenderar till att behandlas som kvinnosjukdomar. Ni vet, så där att de inte riktigt räknas. Inte är patologiska. Kan lösas med psykoterapi och lite mindre hysteri. Tidigare kallades det conversion disorder – när det finns så stora psykiska belastningar att de omvandlas till fysiska symptom. Det som alltså ännu längre tillbaka i tiden kallades för hysteri och då troddes bero på att kvinnans livmoder vandrar runt i kroppen. Botemedlet mot en vandrande livmoder var äktenskap, som i praktiken skulle innebära regelbundna samlag och graviditeter – sådant livmodern behövde. Personligen kan jag svära på att graviditet snarast har orsakat än botat mina problem.
Visst har vi kommit en bit bort från detta. Läkaren som satte pappret i min hand påpekade att de inte alls trodde att jag hittade på, som att det annars var ett fullkomligt rimligt alternativ. Men formuleringarna på infopappret dryper av medicinhistorisk sexism. Detta trots att modern forskning med all önskvärd tydlighet visar att funktionella neurologiska störningar är en fysiskt påvisbar glitch i hjärnan. Den ger inte permanenta skador och det är ju bra, men det gör inte symtomen enklare att hantera.
Här är en video på en kvinna som har en funktionell neurologisk störning. Skulle helst inte ha det heller. Men som sagt. Vidare utredningar. Håll alla tummar och tår.
Så jag har blivit sjuk igen. Egentligen har det väl hållit på länge. Flera år kanske. Jag vet inte.
Men ni vet ju att jag haft problem med ryggen och sånt. Till det hör att mitt vänstra ben under många år inte har varit allt igenom samarbetsvilligt. På senare tid har vänster hand känts svagare, fast jag har inte varit helt säker utan tänkt att jag kanske inbillar mig.
Så igår blev jag plötsligt väldigt yr. Ungefär som när jag hade den där inflammationen på balansnerven. Elena var tack och lov hemma och släpade mig till sängen. Där slutade både vänster hand och fot att fungera. Så det blev ambulans till sjukhuset och där är jag fortfarande. De ska utesluta stroke, men de första testerna som gjordes akut igår visade ingenting med ådrorna.
Handen och foten fungerar lite bättre och jag mår på det stora hela ok. Kaffet är dåligt. Jag har tråkigt. Och igår borde man ha kunnat se norrsken men inte därifrån jag befann mig. Jag har blivit förhörd om huruvida jag vet vilken dag det är. Alltså sådär helt exakt datum. På finska. Som om det vore ett adekvat test för hur jag fungerar när jag knappt vet vad det är för datum på något språk annars heller.
Nu väntar jag på fler tester och så får vi se. Hoppas att de kognitiva testerna inte involverar fler datum för då är jag fucked.
Hit och dit och tillbaka igen 