Jag har hela dagen gått och laddat inför att få sjunka ner i TV-soffan och i en intelligensbefriad rosa bubbla få titta på en sån där romantisk komedi med en snygg kille och en snygg tjej som träffar varandra, blir kära, upplever misär och tvivel och sedan på slutet ackompanjerade av en plonkande kvasitrubadur springer och letar efter varandra bara för att se den andre med en annan snygging som precis innan allt är över visar sig vara en kusin från Frankrike och huvudpersonerna äntligen kan pussas. Jag skulle bara lägga barnen först. Och så tassar jag tyst ut från barnens rum och hinner nätt och jämt tänka att det där gick ju oväntat snabbt innan jag ser att klockan tamefan snart är elva.

Det är inte rättvist.