Historikerns historier · Vardagslivet

Så ska man inte göra – RA style

Det finns en hel del saker man inte får göra på Riksarkivet. Till exempel får man inte äta glass samtidigt som man bläddrar i 400 år gamla böcker. Sånt där finns det skyltar för, om det är så att man inte själv kommer på att det är dåliga idéer. Så finns det massor med saker som man inte bör göra men som man kanske inte kommer på att man inte borde ha gjort förrän det, så att säga, är för sent. Här är några rent hypotetiska saker jag kan tänka mig att man bör undvika.

* Svänga förbi Åhléns på vägen dit och råka köpa på sig så mycket vackra saker att man behöver en hel nyckelknippa för att hålla ordning på alla förvaringsskåp man belamrat. Och två dagar på sig för att frakta allt till hotellet.
* Ta med sig ett block som man behöver riva blad ur. Ljudet av att riva blad inne i forskarsalen ger ungefär samma ödesdigra effekt som att säga ”det ser ut som en bomb” på en flygplats i Texas, fast utan FBI och utan anal probing.
* Nysa. Särskilt om man säger ”nämen så stod det ju inte nyss” efter.
* Lyssna på Biffy Clyro på sin iPhone och inte ha kopplat i hörlurarna riktigt ordentligt.
* Kalla på ansvarig för databasen för att påpeka att det dokument man sitter med inte finns i databasen och att man minsann just ägnat 20 minuter åt att försöka hitta det men nu gett upp. Särskilt om den ansvariga sedan hittar det ”om man bara söker på rätt datum”.
* Göra ovanstående två gånger.
* Försöka vara lite klämkäck och liksom studsa upp ur stolen för att gå och hämta nya böcker om man inte har tagit ur hörlurarna ur öronen. Det finns helt enkelt inte ett graciöst sätt att bli dunkad tillbaka på plats av att öronen sitter fast.
* Potentiellt höra lite fel om hur länge man kunde sitta kvar på kvällen och sedan bli inlåst.

För övrigt måste jag bara säga att personalen på Riksarkivet är så vansinnigt trevlig och hjälpsam, trots att de måste hantera tusentals dumma frågor dagligen!

Kuriosa: Det finns inga dumma frågor, bara dumma människor.

Historikerns historier

Sigill för alla

En av de hundratals urkunder jag plöjt igenom under mina dagar på Riksarkivet är utfärdad av en landbo. Landborna var den (relativt sett) fattigaste sortens bonde i det medeltida Sverige och brukade någon annans jord – kyrkans, kungens eller adelns. I det här dokumentet (ett foto av en kopia, originalet finns på RA) skriver Laurens Pettersson att han är Uppsala domkyrkas landbo i Hov och han har dealat med sin avrad (alltså hyra) tillsammans domkyrkans syssloman (en sorts representant) och meddelar nu att han är skyldig domkyrkan det hus som han och hans pappa byggt och alla andra hus som han har (men det är oklart om han verkligen har några eller om det är en standardfras). För det ska det läsas mässor för hans och hans systrars föräldrar i domkyrkan – ett sätt att värna om föräldrarnas själar. Som intyg för att det som står i urkunden stämmer trycker Laurens sitt sigill på brevet.

Det här är ett häftigt dokument av många orsaker. För det första är det skrivet på papper, vilket förstås var ovanligt men ändå inte fullt så ovanligt som jag trott. Faktum är att Riksarkivet har närmare 1.400 original på papper enkom i urkundssamlingen (diplomatariet), vilket tyder på att papper trots allt fanns relativt lättillgängligt. För det andra är det utfärdat av en landbo. Sådana dokument träffar man verkligen inte på alltför ofta, dels för att landborna helt enkelt inte utfärdade lika många urkunder för att de inte ägde tillräckligt mycket för att involveras i transaktioner, dels för att de inte hade möjlighet att bevara dem (gissningsvis har det här dokumentet klarat sig för att domkyrkan förvarat det). För det tredje har vi här något så märkligt som en landbo med ett eget sigill. Efter att ha frågat folk som kan mer om sigill än vad jag kan (vilket är i princip vem som helst), får jag höra att det förvisso var ovanligt med landbor med sigill i början av 1400-talet, men inte spektakulärt. Sigillet finns tyvärr inte bevarat men visade förmodligen Laurens bomärke.

Jag älskar dagar jag lär mig nya spännande saker!

Historikerns historier · Vardagslivet

Bästa lunch och fikatipset

Ett av problemen med Riksarkivet är att det inte finns något café (förutom det där där man för fem spänn kan få vad som inte på flera år haft släktskap med kaffe i en plastmugg som inte riktigt håller för varma drycker) och att man därför måste gå någon annanstans för att få koffein och näring.

Och då ska man utan tvekan gå till det lilla kaféet Frida och jag som ligger behändigt nära på andra sidan Rålambshovsparken. Där lagas allt från grunden med underbart färska råvaror och en perfekt känsla för smakkombinationer. Stället är vackert som en sommardröm, brödet bakat med äkta surdeg och de ljuvliga bakverken både rimligt prissatta och lagade till perfektion. Dessutom är kaffet så gott att man liksom fnittrar hela vägen tillbaka till arkivet. Som om det inte vore nog är det förmodligen det enda ställe jag varit på som har både Mio min Mio och titelspåret till The Neverending Story som bakgrundsmusik.

Alltså det är hit man ska gå, så är det. Och om jag någonsin ger upp mina historikerdrömmar vill jag ha just ett sånt här café…

Dessutom: Till skillnad från Riksarkivet har Frida och jag gratis wifi.

20121122-143303.jpg

20121122-143320.jpg

20121122-143351.jpg

20121122-143413.jpg

Historikerns historier

En dröm går i uppfyllelse (Obs! Nördvarning!)

Svenskt diplomatariums huvudkartotek för medeltidsbreven (SDHK) har redan ganska länge haft korta notiser om allt som ingår i Diplomatarium Suecanum ute i en databas på Riksarkivet. Den här databasen har varit… ska vi för att vara diplomatiska säga svåranvänd, trots att den givetvis har varit till stor hjälp för exempelvis mitt eget avhandlingsarbete.

Nu har Riksarkivet lanserat nya SDHK som inte bara har en betydligt förbättrad användarvänlighet samt nya enklare sökfunktioner utan också har ett riktigt snyggt reprofoto av (hittills) alla pergamentbrev från 1450-1520 som finns bevarade på Riksarkivet.

Det betyder att vem som helst som vill kan gå in och läsa vad medeltidsmänniskorna själva skrev. Jag ser det som en mänsklig rättighet att få ta del av sin egen historia, men att Riksarkivet också lägger ut foton och samtidigt fortsätter det tidskrävande arbetet med att transkribera och ständigt uppdatera databasen är jag helt otroligt imponerad över!

Det här är ett av de tusentals dokument som jag ska läsa och analysera, skrivet år 1453 i Uppsala. Det är en kvinna vid namn Katrin som stadfäster (alltså bekräftar riktigheten av) hennes nu avlidna systers donation till Uppsala domkyrka. Vad säger det här brevet om gifta mäns och kvinnors juridiska rättigheter?

Nya SDHK hittar man här!

Och för den som liksom jag nu sitter i ett euforiskt lyckorus redan innan de hunnit med morgonkaffet (något som i ärlighetens namn aldrig tidigare hänt) ska hålla i sig för även i Finland har man i dagarna lanserat en digital utgåva. Fragmenta Membranea är en samling med 9319 pergamentblad, de äldsta från slutet av 900-talet, vilka sedan reformationen gjort ett stort antal katolska böcker oanvändbara användes som skyddsomslag för exempelvis fogdars räkenskaper. Genom att sammanställa alla dessa fragment kan man utforska vilka sorters böcker och därmed även intellektuella strömningar som medeltidssvensken kan tänkas ha kommit i kontakt med.

Fragmenta Membranea finns här!