Historikerns historier · Kulturkrockar · Nyhetsplock

Det magiska bandet mellan mor och barn; eller hur man håller kvinnor hemma

I ett svar till Peppes intressanta intervju med Johanna Ögren och Daniel Åberg angående deras nya bok om föräldraliv skriver en arg kvinna i HBL att det är skamligt att man så totalt kan ignorera mammans speciella band till sitt barn. Kvinnan hänvisar till ”åratal av psykologisk forskning” som visar på detta magiska band och den livsviktiga symbiosen mellan mor och barn, och menar att det är ”så här fanatiska ideologier fungerar, man negligerar och och sopar undan fakta om de inte passar in” med tanke på svårigheten med att kombinera symbios och jämställdhet.

Som historiker slår jag mig för pannan och upplyser om att moderskapsidealet som lever kvar än i dag är en effekt av 1800-talets romantiska syn på den väna moderns naturliga fallenhet för att sköta sitt barn och nationalismens uppbyggande ideal om modern som fostrare av en ny generation arier. I mina egna källor från medeltiden är det inget tal om att mamman skulle leva i symbios med sina barn. Där härskar en praktisk syn på uppfostran, där hushållets medlemmar har i uppgift att fostra hushållets barn till att förstå sin plats och kunna axla det ansvar det innebar. Huvudansvaret låg på pappan. I en del domstolsprotokoll från England där mammor som blivit änkor ansöker om vårdnaden för sina barn går diskussionen het om lämpligheten i att modern sköter barnet och man framhåller risken för att modern tar livet av barnet för att få ut arv, eller för att gynna barn i ett senare äktenskap. Det var inte ovanligt att den mamma som gifte om sig förlorade vårdnaden om barnen från det tidigare äktenskapet. Det innebär inte att medeltidsmamman inte älskade sina barn lika mycket som senare tiders mammor, bara att samhällets syn på moderskap inte var densamma. Man trodde inte på ett magiskt band. Man trodde inte på ett liv i symbios. Men man älskade sina barn ändå.

Och faktum är att psykologisk forskning under de senaste 20 åren omvärderat idén om moderns betydelse på minst två mycket betydande sätt. För det första talar man inte längre om modern utan om primary care taker (huvudsakliga vårdaren). Oftast är det den biologiska mamman, men det kan lika gärna vara till exempel en pappa, en adoptivmamma eller en farfar. Det är den personen som ett litet barn har den starkaste anknytningen till. För det andra har man förvisso bekräftat att anknytningen är jätteviktig för barnets utveckling men att det inte finns någon standardiserad form för hur anknytning skapas eftersom den skapas i växelverkan mellan barn och primary care taker. Dessutom (och det här är jätteviktigt) har man fastslagit att även mycket små barn kan forma betydelsefulla och viktiga band med andra än med primary care taker UTAN att anknytningen dem emellan påverkas negativt.

Om vi accepterar ett magiskt band mellan mor och barn blir också följden att adoptioner borde ifrågasättas. Om bandet, den där symbiosen, skapas automatiskt mellan mor och barn, hur ska då en adoptivmamma någonsin kunna vara bättre än den biologiska mamman? Nej. Adoptivmammor och pappor kan bevisligen skapa mycket stark anknytning till sitt barn, eftersom anknytning är något man skapar genom interaktion – inte genom förlossning. Och hur är det med alla de mammor som drabbas av förlossningsdepressioner? Är de naturvidriga, sämre mammor som inte upplever ”det härligaste tillstånd du kan befinna dig i”? Förstås inte. Mammor som drabbas av förlossningsdepression kan med rätt hjälp skapa en bra anknytning till barnet för gissa vad? Anknytning är något man aktivt skapar!

Det är helt avgörande för jämställdheten att vi skrotar myten om det magiska bandet mellan mor och barn. Om barnets biologiska mamma är skapad för att leva i symbios med barnet är det fel att mödrar förvärvsarbetar eftersom det inte vore för barnets bästa. Mammor här i Finland intalar sig själva och varandra att den där helt naturliga känslan att man inte ska överge sitt barn egentligen betyder att ingen annan än mamman är kvalificerad nog att sköta barnet och att den mamma som överlåter ens delar av ansvaret är en dålig mamma. Det måste sluta! Det handlar inte här om att kvinnor ska slå sig ur sina eviga bojor som husmödrar och göra vad männen i alla tider gjort, utan om att ge kvinnor samma möjligheter som män har haft under de senaste 300 åren, då förvärvsarbete dominerat som inkomstform, att bidra till familjens inkomster, att forma samhället och att utveckla sig själv utan att tryckas ner av en myt. Men det handlar lika mycket om att pappor måste sluta att klassas som andra sortens föräldrar och börja krävas på ansvar men också tillåtas ta det ansvaret. Mammor blir primary care taker genom sin roll i hushållet – inte genom en biologisk level up i samband med födseln. Pappor måste släppas in och mammor måste släppas ut.

Själv är jag mamma till två synnerligen välartade små monster. Jag älskar dem mer än allt annat på jorden och skulle någonting hota dem finns det ingenting jag inte skulle göra för att se till att mina barn är trygga. Men hur förmätet vore det inte av mig att tro att min kärlek till barnen är större och viktigare än den kärlek deras pappa känner? Hur egoistiskt vore det inte att tro att jag är den enda föräldern beredd att gå genom eld för deras skull? Och varför skulle jag ha någon rätt att kräva jämställdhet om jag inte ser pappans värde som lika stort som mitt?

Läs också Helena S!