Zettermark har skrivit ett synnerligen välformulerat och genomtänkt inlägg angående den nya boken Kivi och Monsterhund, vilken är känd för att vara den första barnboken med ”hen” istället för ”hon” eller ”han”. Zettermark citerar mitt inlägg om ämnet, och ger svar på tal. Jag skrev att jag inte förstår syftet med boken. Hon kontrar stiligt med ”glada barn, kanske”.

På många sätt har hon förstås rätt. Kivi och Monsterhund är en barnbok, och har aldrig utgett sig för att vara politiskt manifest eller en Bibel i jämställdhetsdyrkan. Kanske är det rent av en riktigt bra barnbok? Jag vet inte, för jag har inte läst den. Mina funderingar kring boken rör inte dess innehåll, utan dess plats som litterär nyskapare.

Författaren, Jesper Lundqvist, påpekar att det är skönt att skriva en bok med ett neutralt pronomen, där man inte behöver ta ställning till det ”kulturhistoriska bagage” som följer med att använda ”hon” eller ”han”. Vid ett seminarium manade historiker professor emeritus Matti Klinge de lyssnande till samma försiktighet kring termer – även om just ”hen” garanterat inte var vad han menade – och som medeltidshistoriker är det en problematik jag lätt kan relatera till. Om jag väljer att använda termen ”medeltiden” i min forskning bekräftar jag på sätt och vis synen på en tid av lägre status satt mellan antiken och renässansen. Om man skriver ”hon” om Kivi kommer läsaren att skapa en bild av Kivis personlighet byggd på läsarens förutfattade meningar om flickor.

Men varför kan man inte använda traditionella termer och genom sin berättelse bidra till att omskapa innebörden?

Zettermark menar att det är trevligt att barn inte hela tiden behöver ”resonera i termer som ”ååå typiskt tjejigt” eller ”oj väldigt otypiskt tjejigt””. Det håller jag med om, men barn ser själva att det är skillnad på pojkar och flickor och deras kommentarer om att något är typiskt tjejer eller typiskt killar är snarast frågor till vuxenvärlden om hur omgivningen är beskaffad, försök att klassificera, organisera och förstå och rör väldigt sällan de saker som vi vuxna tror. Sonen frågade en gång om pojkar också fick gå på universitetet (för han ville jobba där med mig), och genom att lyssna på vuxna i sin närhet kunde han en dag konstatera att alla mammor kommer från Sverige och alla pappor från Finland. Barn ska få fundera över de här sakerna för det är viktiga steg till att hitta sin plats i tillvaron. Könsneutrala pronomen är inte en förutsättning, eller ens ett stöd, för att hjälpa barnen på vägen.

Länge funderar jag över vad det är som inte känns helt rätt med Kivi och Monsterhund. Brist på sunda ideal? Problem med att barn blir förvirrade? Svårigheter att relatera till Kivi? Nej, de där sakerna är bara trams. Det som inte känns rätt med boken är min krypande oro att en debatt om jämställdhet som ska föras av vuxna, en kamp som ska utkämpas av vuxna, nu sipprar ner till barn. För säga vad man vill, att skriva ”hen” är förstås också att ta ställning, inte bara till att det ska vara lika mellan ”han” och ”hon” utan till att det finns ett uttalat problem kring hur denna likhet upprätthålls. Inte så att jag inte håller med, men det där är något som mina barn inte ska bekymra sig över än på många år. Om man, som Zettermark menar att man ska, använder boken endast som en barnbok bland andra är väl kanske det problemet löst.