Det basuneras glatt ut att vi alla måste hjälpas åt att skydda dem som är i en riskgrupp. Dels förstås sådana som har en underliggande sjukdom, men kanske framförallt äldre. Och jag tycker inte egentligen att det är fel. Tvärtom är det hjärtevärmande att se hur vi nu alla sluter upp kring tanken på att skydda varandra – inte bara sig själv.
Men det är hög tid att omvärdera vad som är en riskgrupp, för coronakrisen är långt ifrån bara ett medicinskt problem.
Jag har ju redan skrivit om att ha barnen hemma från skolan, och hur det kan påverka, men nu när Finland (och nästan hela resten av världen) har gått in för total nedstängning får det helt andra proportioner. De som levde i marginalerna redan innan hamnar nu helt utanför. Det har till exempel redan visat sig att coronakrisern medför en rejäl ökning i våldet mot kvinnor. Både isoleringen och pressen från en kollapsande ekonomi bidrar.
Nu krävs det verkliga krafttag för att söka upp och stötta de kvinnor (jo, det här är en könspecifik fråga) som lever i familjevåld, och som när samhället stänger ner inte längre har någonstans att vända sig. Minst lika viktigt är det att söka upp och stötta de barn som inte klarar av vardagen, när de helt plötsligt kastas ur skolans strukturer och trygghet till självstudier på distans. Det är mer frihet av vad de flesta vuxna skulle klara av att hantera, och nu förväntas det av barn. Desssutom är det långt ifrån alla barn som har ett hem där det ens är möjligt att bedriva studier. Det finns många fortfarande som saknar dator, och alla har inte internet hemma. Har man flera barn måste de alla dessutom ha varsin dator, eftersom de förväntas använda den under samma tid – skoltid. Många har inte heller föräldrar som kan hjälpa till. Jag är doktor, och jag kan lova att jag fick slita för att sätta mig in i dotterns matteuppgifter, där hon ska dividera bråktal. Sedan är det alla barn som har föräldrar som inte ens vill hjälpa till.
Vi talar om riskgrupper och säger att det inte rör barn. Nej, barn riskerar inte i särskilt stor utsträckning att bli allvarligt sjuka, men barn kommer att fara väldigt, väldigt illa i spåren av det här viruset.
Vi vet redan att det finns en avgörande koppling mellan att ungdomar hålls sysselsatta i trygga miljöer och att ungdomar håller sig borta från dåligheter. Om några månader kommer vi att tydligare kunna se resultatet av att alla skolor, bibliotek, ungdomsgårdar och fritidsaktiviteter har stängt ner, och jag är ledsen att vara den som pissar på paraden, men det kommer inte att vara trevlig läsning.
Jag förstår poängen med att stänga ner samhället för att förhindra smittspridningen. Jag är inte korkad. Men om jag ska vara alldeles ärlig så undrar jag om det med facit i hand kommer att kännas som att det var värt det. Barn är alltid i riskgruppen, och vi måste börja agera därefter.
Hit och dit och tillbaka igen 