Som ni vet är min högt vördade make i Tyskland på någon töntig jävla arbetsresa där han åker runt mellan pittoreska små vingårdar och fancy restauranger och där det är plusgrader och solsken och sånt. Men jag är ju förstås, som den goda hustru jag är, inte det minsta avundsjuk eller så. Nej då. Ingen kan vara gladare än jag att han får åka på resa.

Och det är inte så att jag inte kan leva utan honom för att han är luften jag andas och den stora kärleken i mitt liv och sånt där. Det där med andas klarar jag riktigt bra själv. Men hörrni. Mina kalla fötter som jag brukar värma på honom om kvällarna saknar honom. Och det är trist att titta på kvälls-TV själv. Att skrika ”it’s HIM” som vi alltid gör när vi tittar på brittiska deckare och samma skådespelare återkommer i olika skepnader till sig själv är liksom inte riktigt lika underhållande. Och ingen hörde att jag gissade rätt om vem som var mördaren redan från början.

Det är mest sånt liksom.